Stel och öm i fötterna när jag vaknar på morgonen sen flera dagar, speciellt i hälkudden. Det är ett riktigt ruskigt tecken...
Plantar fasciitis är ingen lek, har jag lärt mig nån gång. Lite googlande och wikipediande ger samma bild. Det handlar bara om en gammal hederlig inflammation, troligtvis efter överansträngning, men problemet är behandlingen: det finns inget tydligt recept. Vila, möjligen. Lite andra behandlingar existerar men ingen verkar ha starkt stöd för att den fungerar.
Men än så länge vet jag ju inte om det verkligen är PF. Det som talar för är att symptomen passar alldeles för bra in på beskrivningen. Det som talar emot är att jag inte har ont när jag springer, inte alls.
Jaja, jag ska i alla fall ta det lugnt den här veckan, så efter två hela vilodagar kör jag transportlöpning hem om fötterna mår fint imorgon, annars styrka eller nåt annat trist.
Blä!
tisdagen den 31:e juli 2012
lördagen den 28:e juli 2012
Ont i örat = kass balans
Igår kväll körde jag ett rätt jobbigt styrkepass på Friskis bredvid jobbet. Jag var visserligen trött som tusan mot slutet, men jag blev ändå riktigt förvånad när jag hade svårt att hålla balansen under övningen "draken". Sure, den innehåller en del enbensäventyr och stå-på-tåande, men jag brukar fixa det rätt bra nuförtiden.
Nu tror jag att jag har koll på varför.
Under kvällen började jag få ont i ena örat. Idag vaknade jag med riktig öronsmärta, som fortplantade sig till rejäl spänningshuvudvärk. Tänkte inte att det skulle finnas nåt samband men så föll polletten ner: såklart det hänger ihop. Balansen sitter ju i örat.
Jaja, trots att jag har en hård träningsvecka hade jag faktiskt tänkt vila idag, för att köra ett eiktigt långpass med veckans sista 25 kilometer imorgon. Då blir det sju sköna mil och sjuttio cancerfondenkronor. Nästa vecka blir lättare.
Nu tror jag att jag har koll på varför.
Under kvällen började jag få ont i ena örat. Idag vaknade jag med riktig öronsmärta, som fortplantade sig till rejäl spänningshuvudvärk. Tänkte inte att det skulle finnas nåt samband men så föll polletten ner: såklart det hänger ihop. Balansen sitter ju i örat.
Jaja, trots att jag har en hård träningsvecka hade jag faktiskt tänkt vila idag, för att köra ett eiktigt långpass med veckans sista 25 kilometer imorgon. Då blir det sju sköna mil och sjuttio cancerfondenkronor. Nästa vecka blir lättare.
torsdagen den 26:e juli 2012
Heja Jenny och David!
Imorgon bitti åker en rejäl bunt galenpannor upp till Norrtälje och ut i skärgården för att simspringa Amfibiemannen. Inte jag. Men Jenny och David håller Studenterna-fanan högt så heja på dem istället (på distans, utgår jag ifrån - amfibielöpning är inte speciellt publikvänligt).
Såklart kul om det går fort - framförallt hoppas jag att de får springa hela loppet, komma i mål och fortfarande tycka att "löpning i våtdräkt är helt okej", som David skrev efter ett intervallpass de körde för några dagar sedan.
Själv blir det, dagen till ära, lite simning men i Västertorps badhall i badbyxor. Det blir bra variation i den här träningsveckan som går under rubriken "Hård", med sju mils löpning och lite blandade alternativa äventyr som styrka, simning - och Dans fuego med Friskis & Svettis på en gräsplan i Skarpnäck. Men det sista får nog räknas till kategorin aktiv vila :)
Svärmor stretchar i Dans fuego-passet
Såklart kul om det går fort - framförallt hoppas jag att de får springa hela loppet, komma i mål och fortfarande tycka att "löpning i våtdräkt är helt okej", som David skrev efter ett intervallpass de körde för några dagar sedan.
Själv blir det, dagen till ära, lite simning men i Västertorps badhall i badbyxor. Det blir bra variation i den här träningsveckan som går under rubriken "Hård", med sju mils löpning och lite blandade alternativa äventyr som styrka, simning - och Dans fuego med Friskis & Svettis på en gräsplan i Skarpnäck. Men det sista får nog räknas till kategorin aktiv vila :)
Svärmor stretchar i Dans fuego-passet
Nike vill att du ska hitta storheten i dig själv
Inte så himla dum reklamfilm. Länge leve alla som vill bli världsmästare i hembyn eller superstjärnan i sitt korpfotbollslag! Eller typ mig. Heja!
söndagen den 22:e juli 2012
Amfibiemannen inställt på grund av skada
Nej, det blir inget Amfibiemannen för mig på fredag. Jons fötter krånglar för mycket för att det ska gå, och eftersom man tävlar i tvåmannalag lämnar jag in min DNS jag också.
Det är såklart alltid synd att inte kunna springa nåt man anmält sig till. Framförallt är jag riktigt ledsen för Jons skull - både han och jag trodde att hans tendonitis var historia.
Men jag måste erkänna en sak. Det känns helt otroligt bra att inte springa på fredag. Jag hade kunnat ta utmaningen med att jag tränat på tok för lite simning - det är en utmaning, såna är kul och jag tror att vi hade klarat den.
Men löpning i våtdräkt...
Ni som läser det mesta jag skriver har sett mina totala genomklappningar i våtdräkten de senaste veckorna. Sure, en avklippning av armar och ben hade kanske gjort skillnad, men 21 kilometer löpning med kroppen inpackad i gummi hade varit tortyr. Verklig tortyr.
Problemet, så som jag lärt mig från olika håll, har att göra med svettfunktionen. När kroppen blir för varm svettas man. Men det i sig kyler inte, utan avkylningen sker när svetten dunstar från huden. Packar du in kroppen i tätslutande, luft- och vattentät, 2mm tjock gummi kan ingenting dunsta.
Tänk tryckkokare.
Eller feber. För det blir effekten när kroppen inte kan kylas normalt. Ganska självklart egentligen.
Och det verkar som om det är något jag pallar osedvanligt dåligt. Lustigt egentligen, eftersom jag trivs bra med att springa i rejäl värme, även över 35 grader, men tydligen klappar kroppen ihop på 5-10 minuter när kylsystemet kortsluts.
Så summa kardemumma ser jag fram emoten tuff träningsvecka utan några cat woman-dräkter så långt ögat når. Den här veckan har jag fått i mig en del fin träning, men inte så mycket som tänkt. Så jag kör hårt nästa vecka istället. Yey!
Det är såklart alltid synd att inte kunna springa nåt man anmält sig till. Framförallt är jag riktigt ledsen för Jons skull - både han och jag trodde att hans tendonitis var historia.
Men jag måste erkänna en sak. Det känns helt otroligt bra att inte springa på fredag. Jag hade kunnat ta utmaningen med att jag tränat på tok för lite simning - det är en utmaning, såna är kul och jag tror att vi hade klarat den.
Men löpning i våtdräkt...
Ni som läser det mesta jag skriver har sett mina totala genomklappningar i våtdräkten de senaste veckorna. Sure, en avklippning av armar och ben hade kanske gjort skillnad, men 21 kilometer löpning med kroppen inpackad i gummi hade varit tortyr. Verklig tortyr.
Problemet, så som jag lärt mig från olika håll, har att göra med svettfunktionen. När kroppen blir för varm svettas man. Men det i sig kyler inte, utan avkylningen sker när svetten dunstar från huden. Packar du in kroppen i tätslutande, luft- och vattentät, 2mm tjock gummi kan ingenting dunsta.
Tänk tryckkokare.
Eller feber. För det blir effekten när kroppen inte kan kylas normalt. Ganska självklart egentligen.
Och det verkar som om det är något jag pallar osedvanligt dåligt. Lustigt egentligen, eftersom jag trivs bra med att springa i rejäl värme, även över 35 grader, men tydligen klappar kroppen ihop på 5-10 minuter när kylsystemet kortsluts.
Så summa kardemumma ser jag fram emoten tuff träningsvecka utan några cat woman-dräkter så långt ögat når. Den här veckan har jag fått i mig en del fin träning, men inte så mycket som tänkt. Så jag kör hårt nästa vecka istället. Yey!
torsdagen den 19:e juli 2012
Det är kärlek när ens livskamrat letar löparskor på rea
L ringde mig just på jobbet. Var på Decathlon i ett ärende för jobbet och upptäckte att skorna jag köpte där för ett par månader sedan var på rea. 729 kronor för ett par Asics Gel-DS Trainer är inte illa.
Men framförallt är det vackert att hon inte bara minns vilka löparskor jag köpt (det gör jag inte själv) utan att hon dessutom går till skosektionen för att kolla åt mig. Det är kärlek!
Men framförallt är det vackert att hon inte bara minns vilka löparskor jag köpt (det gör jag inte själv) utan att hon dessutom går till skosektionen för att kolla åt mig. Det är kärlek!
onsdagen den 18:e juli 2012
Man kan åtminstone vara löpare mentalt
Bakom mitt eget pannben har jag varit löpare sedan 10-års-åldern. Ett tag rökte jag två paket cigaretter om dagen och sprang möjligen, möjligen om det var för att hinna med bussen. Men mentalt var jag löpare och det var nog det som gjorde att jag så enkelt hittade tillbaka efter många års uppehåll.
Idag firar jag en sån där symbolisk dag som inte betyder något: min 31:a födelsedag. En väldigt trevlig sådan, med tårta på sängen, ett par nya hörlurar att springa med (mina trådlösa Jabra-lurar har lagt av och fått avlivas) och en massa kärlek. Men själva födelsedagen, det där med att fylla år, är inte så stort.
Möjligen skulle man kunna tänka på faktumet att man blir äldre. Endera som i att man kommer lite närmare den där dagen då man inte kan springa längre. Eller som i att det är en jädra tur att man sysslar med en sport som man faktiskt kan fortsätta med - och till och med vara riktigt bra på - långt, långt upp i livet. Snackar vi riktigt långa distanser så är många av världens främsta närmare 51 än 31, så där har jag nog min peak framför mig.
Och inför den dagen - som förhoppningsvis ligger åtminstone 50 år in i framtiden - då jag inte längre kan springa omkring hela dagarna, så kan jag åtminstone fortsätta vara löpare mentalt.
Idag firar jag en sån där symbolisk dag som inte betyder något: min 31:a födelsedag. En väldigt trevlig sådan, med tårta på sängen, ett par nya hörlurar att springa med (mina trådlösa Jabra-lurar har lagt av och fått avlivas) och en massa kärlek. Men själva födelsedagen, det där med att fylla år, är inte så stort.
Möjligen skulle man kunna tänka på faktumet att man blir äldre. Endera som i att man kommer lite närmare den där dagen då man inte kan springa längre. Eller som i att det är en jädra tur att man sysslar med en sport som man faktiskt kan fortsätta med - och till och med vara riktigt bra på - långt, långt upp i livet. Snackar vi riktigt långa distanser så är många av världens främsta närmare 51 än 31, så där har jag nog min peak framför mig.Och inför den dagen - som förhoppningsvis ligger åtminstone 50 år in i framtiden - då jag inte längre kan springa omkring hela dagarna, så kan jag åtminstone fortsätta vara löpare mentalt.
Sko-shoppingtips för dig med stora fötter
Tips! Råkade se en rea-skylt vid Sportvaruhuset i Kungens kurva förra veckan. Total utförsäljning, upp till 90 procent. Kläderna inte så spännande men skor fanns en hel del kvar. I alla fall för dig med storlek runt 46.
För mig med mer beskedliga 43:or hittade jag ett par lätta Adidas-skönheter som jag tog på en första tur igår och det var kärlek vid första utkastet.
För mig med mer beskedliga 43:or hittade jag ett par lätta Adidas-skönheter som jag tog på en första tur igår och det var kärlek vid första utkastet.
söndagen den 15:e juli 2012
Två mil lera och glädje vid Gömmaren
Ut på favoritstigen igen! Allt resande och sånt har gjort att det gått ett par veckor sen sist och jag tror saknaden var ömsesidig.
Åtminstone var stigen blöt som om den gråtit konstant sen dess. Fullt med chanser till lerinpackningar som liksom var offers you can't refuse. Ett tag höll jag skorna bar lite småblöta, men sen kom ett par passager som inte var mycket att göra åt: det blev till att plumsa rakt genom vällingen.
Men vad gjorde det? Benen var så glada och pigga efter sin dubbla vilodag att jag inte märkte när de kutade på så att pulsen klättrade upp till 175. Det var ju inte meningen alls på ett distanspass, än mindre när jag ska inleda en tuff träningsvecka imorgon. Jaja, lyxproblem kan tyckas, jag saktade in lite och under passet kändes de i alla fall inte speciellt slitna alls. Hoppas det känns så imorgon också - då inleder jag min första sju-mila-vecka sen ifjol. Kul!
Åtminstone var stigen blöt som om den gråtit konstant sen dess. Fullt med chanser till lerinpackningar som liksom var offers you can't refuse. Ett tag höll jag skorna bar lite småblöta, men sen kom ett par passager som inte var mycket att göra åt: det blev till att plumsa rakt genom vällingen.
Men vad gjorde det? Benen var så glada och pigga efter sin dubbla vilodag att jag inte märkte när de kutade på så att pulsen klättrade upp till 175. Det var ju inte meningen alls på ett distanspass, än mindre när jag ska inleda en tuff träningsvecka imorgon. Jaja, lyxproblem kan tyckas, jag saktade in lite och under passet kändes de i alla fall inte speciellt slitna alls. Hoppas det känns så imorgon också - då inleder jag min första sju-mila-vecka sen ifjol. Kul!
lördagen den 14:e juli 2012
Radiotystnad och inställda tävlingsplaner
Total radiotystnad. Sen jag skapade bloggen för ett år sedan har jag aldrig låtit det gå såhär lång tid utan ett inlägg. Men det döljer sig ingen som helst drama bakom: jag har tränat på bra, precis som vanligt ägnat ganska stor del av min vakna tankekraft åt löpning, men bara inte kommit mig för att skriva om det.
Veckan i korthet:
Mån: lunchtur, 11km, med jobbarkompis
Tis: rejält styrkepass hemma i vardagsrummet, sent på kvällen, 3km uppvärmning
Ons: vila efter att ha somnat på tunnelbanan på väg till jobbet
Tor: fartleken blev lugnt långpass på 20km då jag var illamående, seg och med knorrande ben
Fre: vila
Lör: spontan vila då jag inte kände för det och ändå bara hade 20km "kvar" av veckans planerade mängd
Sön: planerar jag långpass
Men veckans stora nyhet kom faktiskt redan i måndags: det ser ut som om det inte blir något Amfibiemannen för Jon och mig trots allt. Mer om det senare, men jag kan avslöja att det inte finns nån anledning att oroa sig.
Veckan i korthet:
Mån: lunchtur, 11km, med jobbarkompis
Tis: rejält styrkepass hemma i vardagsrummet, sent på kvällen, 3km uppvärmning
Ons: vila efter att ha somnat på tunnelbanan på väg till jobbet
Tor: fartleken blev lugnt långpass på 20km då jag var illamående, seg och med knorrande ben
Fre: vila
Lör: spontan vila då jag inte kände för det och ändå bara hade 20km "kvar" av veckans planerade mängd
Sön: planerar jag långpass
Men veckans stora nyhet kom faktiskt redan i måndags: det ser ut som om det inte blir något Amfibiemannen för Jon och mig trots allt. Mer om det senare, men jag kan avslöja att det inte finns nån anledning att oroa sig.
söndagen den 8:e juli 2012
Våtdräktslöpning "åt helvete jobbigt", tydligen
Ännu ett amfibielöpningspass. Har blivit alldeles för få med tanke på att Amfibiemannen går av stapeln om mindre än tre veckor. Och förra gången slutade det med tokyrsel.
Yrseln klarade jag mig ifrån idag. Men jag blev om möjligt ännu mer nedslagen och orolig inför Amfibiemannen.
Läs hela inlägget >>
Yrseln klarade jag mig ifrån idag. Men jag blev om möjligt ännu mer nedslagen och orolig inför Amfibiemannen.
Läs hela inlägget >>
torsdagen den 5:e juli 2012
Jag slog alla säkerhetspoliser utom två!
En fin historia om trevliga småfuskande poliser, veckans mest opassande träningspass, gummisnoddsben och att jag slog nästan hela Säpo i morse.
En av Almedalsveckans mest välrepresenterade organisationer är Säpo, säkerhetspolisen. Varje morgon har de sprungit förbi caféet där vi bor, till mina frukostkäkande kollegors stora nöje. I morse bjöd de in till öppen träning och jag prioriterade om schemat för att hänga på. Säpo-joggen har hunnit bli ett ganska etablerat fenomen den 19 juni i Stockholm, men här i Almedalen är Säpo själva arrangörer och det är inte varje gång man får den chansen.
Säkert 60-70 personer blev vi i parken, 15 poliser och 50 gäster, bara en i kostym. Fystränare Walter inledde med en total överraskning: träningspasset skulle avslutas med en tävling. Pulsen steg och adrenalinet började sippra. En och en halv kilometer i tävlingsfart passar inte direkt in i träningsprogrammet just nu, men en utmaning kan man inte banga.
Vi blev instruerade genom uppmjukning, en joggingtur längs banan och sen styrketräning. Inget långt, men en rad roliga övningar som gav mig riktiga spaghettiben när vi joggade till startlinjen.
Civil tjej bakom mig när vi väntar:
- Efter hälften av styrkeövningarna försvann alla poliser runtomkring mig.
Säpo-klädd tjej:
- Jo, det finns inga som är så bra på att fuska som poliser när reglerna är oklara. Står det inte i lagen...
Och när startskottet ljuder rusar en handfull Säpo-löpare iväg som ur en kanon. Mina ben vägrar hänga på, de är redan skakiga. 300 meter flackt, sen vänster upp längs gränderna och då jämnas oddsen snabbt ut: alla får överkokt pasta istället för ben, jag segar mig om löpare efter löpare, hamnar i tredjeklungan.
Backarna övergår i trappor och nu kommer blodsmaken. Snart hälften sprunget av den alldeles för korta 1550-metersbanan (varför springer man egentligen så kort?) och vid krönet är folk shaken and stirred, skakiga ben.
Det är här min chans kommer. Jag är okej på flacken och uppför, även vid överraskningstävlingar efter styrkepass - men utförsbackar är min grej.
Ledarklungan leder med 100 meter och försvinner ur sikte. Jag ignorerar gummiben-kullerstenar-utförsbackar-farorna och trycker på.
Drar ifrån min egen klunga, ökar tempot när det blir brant, kryssar mellan fotgängare och backande bilar. Kommer ikapp tre Säpo-löpare och rusar förbi. Blodsmak och ostadiga ben, men segar mig närmre en liten klunga. Slut på backarna och raksträcka förbi vårt hus, meter för meter närmre.
Vem tusan springer 1550 meter, det gör ju fruktansvärt ont! Raksträckan över och sen ser jag att helvete, det är ju inte alls slut, en runda runt parken kvar. Ledaren är redan på upploppet men nu är näst bästa Säpo-löpare bara två meter före mig. Ingen som helst ork kvar, ont i bröstet, men skiter i det. Ökar. Får kontakt. Axel mot axel och han ser mig. Han ökar, drar ifrån igen. Nu öser jag full sprint men jag kommer inte hinna.
Förlorar med 30 centimeter, ramlar ihop på gräset. Grattas av Säpo-löpare och andra, flämtar tillbaka. Pratar med killen som slog mig, som heter Markus och gärna ställer upp på bild men bakifrån, vill helst inte identifieras. Passande, då det var ryggen jag såg mest av.
Vi snackar ett tag om deras event och om vad vi på Skandia gör, framförallt om hur vi skapat en modell för att räkna ut lönsamheten i förebyggande insatser för barn och unga. Vi är överens om att alltför många beslut i samhället är kortsiktiga. Jag nämner inte att detsamma gäller Säpoloppet, som var alldeles för kort för min smak :)
En av Almedalsveckans mest välrepresenterade organisationer är Säpo, säkerhetspolisen. Varje morgon har de sprungit förbi caféet där vi bor, till mina frukostkäkande kollegors stora nöje. I morse bjöd de in till öppen träning och jag prioriterade om schemat för att hänga på. Säpo-joggen har hunnit bli ett ganska etablerat fenomen den 19 juni i Stockholm, men här i Almedalen är Säpo själva arrangörer och det är inte varje gång man får den chansen.
Säkert 60-70 personer blev vi i parken, 15 poliser och 50 gäster, bara en i kostym. Fystränare Walter inledde med en total överraskning: träningspasset skulle avslutas med en tävling. Pulsen steg och adrenalinet började sippra. En och en halv kilometer i tävlingsfart passar inte direkt in i träningsprogrammet just nu, men en utmaning kan man inte banga.
Vi blev instruerade genom uppmjukning, en joggingtur längs banan och sen styrketräning. Inget långt, men en rad roliga övningar som gav mig riktiga spaghettiben när vi joggade till startlinjen.
Civil tjej bakom mig när vi väntar:
- Efter hälften av styrkeövningarna försvann alla poliser runtomkring mig.
Säpo-klädd tjej:
- Jo, det finns inga som är så bra på att fuska som poliser när reglerna är oklara. Står det inte i lagen...
Och när startskottet ljuder rusar en handfull Säpo-löpare iväg som ur en kanon. Mina ben vägrar hänga på, de är redan skakiga. 300 meter flackt, sen vänster upp längs gränderna och då jämnas oddsen snabbt ut: alla får överkokt pasta istället för ben, jag segar mig om löpare efter löpare, hamnar i tredjeklungan.
Backarna övergår i trappor och nu kommer blodsmaken. Snart hälften sprunget av den alldeles för korta 1550-metersbanan (varför springer man egentligen så kort?) och vid krönet är folk shaken and stirred, skakiga ben.
Det är här min chans kommer. Jag är okej på flacken och uppför, även vid överraskningstävlingar efter styrkepass - men utförsbackar är min grej.
Ledarklungan leder med 100 meter och försvinner ur sikte. Jag ignorerar gummiben-kullerstenar-utförsbackar-farorna och trycker på.
Drar ifrån min egen klunga, ökar tempot när det blir brant, kryssar mellan fotgängare och backande bilar. Kommer ikapp tre Säpo-löpare och rusar förbi. Blodsmak och ostadiga ben, men segar mig närmre en liten klunga. Slut på backarna och raksträcka förbi vårt hus, meter för meter närmre.
Vem tusan springer 1550 meter, det gör ju fruktansvärt ont! Raksträckan över och sen ser jag att helvete, det är ju inte alls slut, en runda runt parken kvar. Ledaren är redan på upploppet men nu är näst bästa Säpo-löpare bara två meter före mig. Ingen som helst ork kvar, ont i bröstet, men skiter i det. Ökar. Får kontakt. Axel mot axel och han ser mig. Han ökar, drar ifrån igen. Nu öser jag full sprint men jag kommer inte hinna.
Förlorar med 30 centimeter, ramlar ihop på gräset. Grattas av Säpo-löpare och andra, flämtar tillbaka. Pratar med killen som slog mig, som heter Markus och gärna ställer upp på bild men bakifrån, vill helst inte identifieras. Passande, då det var ryggen jag såg mest av.
Vi snackar ett tag om deras event och om vad vi på Skandia gör, framförallt om hur vi skapat en modell för att räkna ut lönsamheten i förebyggande insatser för barn och unga. Vi är överens om att alltför många beslut i samhället är kortsiktiga. Jag nämner inte att detsamma gäller Säpoloppet, som var alldeles för kort för min smak :)
tisdagen den 3:e juli 2012
Morgonstund har backintervall i mund
Och solsken över spegelblankt hav - god morgon Gotland!
Joggade iväg vid 6-tiden, trots min kärlek till snooze-knappen, och följde kusten norrut. Efter 25 minuter hittade jag målet: en lång, seg och hyfsat brant backe upp från en campingplats.
10 x snabbt uppför och ännu snabbare nedför, med 30 sekunders ståvila mellan varje. Första vändan 43+30 sekunder pressades successivt ned till 40+27 sekunder på slutet. Snittpulsen upp till 174, ner 15-20 slag i pauserna. Inte ofta jag kör intervaller ensam, men med backar funkar det att pressa på ordentligt även helt på egen hand. Jag gillar backar.
Och jag gillar känslan av att ha tränat hårt en dryg timme i morgonsolen redan före frukost. Hela kroppen är glad. Heja!
Joggade iväg vid 6-tiden, trots min kärlek till snooze-knappen, och följde kusten norrut. Efter 25 minuter hittade jag målet: en lång, seg och hyfsat brant backe upp från en campingplats.
10 x snabbt uppför och ännu snabbare nedför, med 30 sekunders ståvila mellan varje. Första vändan 43+30 sekunder pressades successivt ned till 40+27 sekunder på slutet. Snittpulsen upp till 174, ner 15-20 slag i pauserna. Inte ofta jag kör intervaller ensam, men med backar funkar det att pressa på ordentligt även helt på egen hand. Jag gillar backar.
Och jag gillar känslan av att ha tränat hårt en dryg timme i morgonsolen redan före frukost. Hela kroppen är glad. Heja!
Location:Tage Cervins gata,Visby,Sverige
måndagen den 2:e juli 2012
58 nya kilometerkronor till Cancerfonden
Nu börjar äntligen träningsveckorna ta form på allvar! Förra veckan började jag ösa på ordentligt med fem pass och den första tävlingen sedan oktober i fjol. Det blev en rejäl styrketräning, ett amfibiepass med simning, Trosa stadslopp och tre löppass varav ett på två timmar. Det var ovant att ge sig ut på vägen trots att benen var sega sen dagen innan - det har jag varit försiktig med i år - men det var högst medvetet.
Tanken var att köra en hård vecka (utifrån min träningsmängd senaste tiden) eftersom nästa (den här) vecka nog inte skulle rymma så mycket träning alls på grund av jobb, alltså bli en lätt vecka alldeles oavsett ambitionsnivå.
Jag ska försöka variera träningsmängden mellan veckorna lite mer, varva lätta och tunga veckor. Först en månad grundträning, sen några veckor övergång och till sist en september med Lidingöloppsspecifikt fokus. Innebär att Amfibiemannen blir mer av upplevelse än satsning, men det är väl precis vad jag tänkte från början också. Det hela började i alla fall över förväntan i Trosa och nu får jag 58 fräscha kilometerkronor att skänka till Cancerfonden. Najs!
Tanken var att köra en hård vecka (utifrån min träningsmängd senaste tiden) eftersom nästa (den här) vecka nog inte skulle rymma så mycket träning alls på grund av jobb, alltså bli en lätt vecka alldeles oavsett ambitionsnivå.
Jag ska försöka variera träningsmängden mellan veckorna lite mer, varva lätta och tunga veckor. Först en månad grundträning, sen några veckor övergång och till sist en september med Lidingöloppsspecifikt fokus. Innebär att Amfibiemannen blir mer av upplevelse än satsning, men det är väl precis vad jag tänkte från början också. Det hela började i alla fall över förväntan i Trosa och nu får jag 58 fräscha kilometerkronor att skänka till Cancerfonden. Najs!
söndagen den 1:e juli 2012
Två timmar solsken runt Visby
Landade i Visby för en jobbvecka under Almedalsveckan. Kan bli intensivt, så jag passade på att sticka ut på en långtur direkt idag.
Längs kusten norrut. En vanlig, asfalterad cykelbana blir lite annorlunda i Visby, med ringmur, ruiner och gamla stentorn överallt.
Efter en halvtimme eller så hittade jag en snirklig stig. Som plötsligt bjöd på en sån här mitt bland snåren:
Till slut var stigen så igenväxt att jag fick ge upp och vända om. Stack istället uppåt, inåt landet. Ett tag på en ny stig och sen ut på landsvägen där jag slog sällskap med David, en ny bekantskap jag sprang ihop med. I Almedalen får man lov att ta alla tillfällen till minglande.
När jag till slut, efter en lov runt flygplatsen, svängde in i Visby igen var benen fortfarande bara aningens trötta. Jag bjöd på två varv runt Almedalen-parken, hamnen och Donners plats för att runda upp till två timmar.
En lysande inledning på arbetsveckan. Imorgon blrjar arbetet!
Längs kusten norrut. En vanlig, asfalterad cykelbana blir lite annorlunda i Visby, med ringmur, ruiner och gamla stentorn överallt.
Efter en halvtimme eller så hittade jag en snirklig stig. Som plötsligt bjöd på en sån här mitt bland snåren:
Till slut var stigen så igenväxt att jag fick ge upp och vända om. Stack istället uppåt, inåt landet. Ett tag på en ny stig och sen ut på landsvägen där jag slog sällskap med David, en ny bekantskap jag sprang ihop med. I Almedalen får man lov att ta alla tillfällen till minglande.
När jag till slut, efter en lov runt flygplatsen, svängde in i Visby igen var benen fortfarande bara aningens trötta. Jag bjöd på två varv runt Almedalen-parken, hamnen och Donners plats för att runda upp till två timmar.
En lysande inledning på arbetsveckan. Imorgon blrjar arbetet!
50h 48min oavbruten gång
Grattis till Jonas Davidsson som vann Fotrally sent igår kväll. Det krävdes 17 timmar mer än den imponerande segertiden från i fjol. Själv skulle jag ha storknat redan i torsdags kväll - jag gillar promenader men mina ben verkar inte va gjorda för gång, bara löpning. Grattis!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)