Hyllningstal till Löparsveriges bästa kundservice

Idag blev jag överraskad på ett sådär härligt, glatt och helt oväntat sätt. Och insåg samtidigt vilka pessimistiska förväntningar jag har på omvärlden ibland. Det började med en ledsen löparklocka, en tumme jag inte riktigt fick ur och lite nervositet för att det skulle bli lika dyrt som att köpa en ny. Det slutade med att jag blev nyfrälst som superlojal kund hos ett lysande löparvarumärke.

Läs hela inlägget >>

Fem tips för nybörjaren på Stockholm marathon

För ett knappt år sedan sprang jag mitt livs första maraton-lopp, på Stockholm marathon. Eufori, mersmak och så mycket löparkärlek att de efterföljande dagarnas vila var en plåga. Om tre dagar ska några tusen löpare göra samma resa.
Läs hela inlägget >>

Sjuuuukt trist att vara sjuk, inga kronor till Cancerfonden

Förkylningen har krupit ner i lungorna. Jag hostar lite slem då och då, har en svag huvudvärk hela dagen, känner mig tung och har kondis som ett kylskåp. Precis när jag bestämt mig för att börja skänka en krona för varje kilometer jag kutar till Cancerfonden så kan jag inte springa en enda meter.

Blä, superblä och jättetrist.

Ingenting är lika populärt som löparknä

Det har gått ett helt år sedan jag började skriva om springandet. I medgångar och motgångar, ibland flera gånger om dagen, andra perioder ett par gånger i veckan, har det blivit en hel del inlägg och ännu fler läsare. 70 000, enligt Bloggers statistik.

Äventyret som varit roligast att skriva om hittills var pilgrimslöpningen i augusti. Då exploderade läsandet på bloggen. Men ingenting jag skrev om de strapatserna platsar på topp tio-listan över de mest lästa inläggen. Där dominerar ett helt annat ämne...

Läs hela inlägget >>

Skänk en krona per kilometer till Cancerfonden!

I min värld blev ett litet löparknä en rejäl tragedi under fyra månaders tid. Samtidigt insjuknade en väldigt viktig människa i min fru L:s liv i lung- och levercancer och gick på några få månader bort.

Mina ben är friska och glada igen. De kan inte bota någon som drabbats av cancer, men något litet kan jag göra. Så med start imorgon börjar jag skänka en krona till Cancerfonden för varje kilometer jag springer.

Läs hela inlägget >>

Nya lärdomar om amfibielöpning

Tog min första riktiga simtur i våtdräkt idag! Sure, jag simmade några gånger med Ida i Italien, men då blev simningen mest en kamp mot vågorna. Nu skulle det bli andra bullar!

Laddad till tänderna lärde jag mig snabbt några saker:
- Den där metalliska smaken i munnen sen igår kväll var nog faktiskt en förkylning på gång. Fy tusan för taskigt flås.
- Ska jag varva löpning och simning kan jag inte ta glasögon och utan dem blir jag lite yr när jag springer. Inte bra.
- Solsken, drygt 20 grader. våtdräkt med långa ben och armar och löpning är ingen höjdarkombination. Hade inte dräkten varit så tajt hade svetten runnit ut vid fotlederna. Puh.
Men jag tog mig två-tre kilometer ner till Långsjön, klev i och simmade ut. Och där blev min klumpiga utstyrsel lite som när pingviner når vattnet, plötsligt var jag mer av en delfin än en gravid torktumlare. Vattnet var svalt och skönt, solen bara trevlig, allting funkade.
Förutom det där förkylningströtta flåset, förstås, så jag tog det riktigt lugnt. Det var ju mest ett tekniktest det här ändå.
Jag simmade kanske 400 meter längs sjön. Mötte faktiskt en annan simmare, men han hade nog inga flåsproblem alls, körde hela Långsjön på längden istället för bredden, och inte med sköna flytpauser på rygg var tjugonde armtag som jag.
Jag klättrade istället ur på andra sidan. Kravlade mödosamt uppför en stenhäll (ny lärdom: löparskor har kasst fäste på sjögrästäckta stenhällar under ytan, för alla er som trott motsatsen).
Och sprang vidare. Joggade. Och nu, när jag var blöt, var det mycket behagligare att springa i våtdräkt. Krånglade mig ändå ur den, vilket funkade helt okej i farten (få på den behöver jag däremot hjälp med - kan man överhuvudtaget lära sig det med dragkedjan på ryggen?), och sprang i bar överkropp.

Fyra kilometer gnissel (gummi-mot-gummi-gnissel från dräkten eller pfjit-pfjit från blöta löparskor vet jag inte) senare kom jag hem flämtande. Det här var tufft! En halvtimme och en dusch efter hemkomsten svettas jag fortfarande ymnigt.

Nästan så jag hoppas att förkylningen visar sig va en bamse, så jag får nåt att skylla på, för om det bara berodde på springandet i våtdräkten är jag illa ute.

Hur mycket är 7000 höjdmeter?

Sitter och dreglar över en centimetertjock fransk katalog som inte har nån motsvarighet i Sverige. En översikt av årets alla traillopp. 1500 stycken.

Nu är ju min franska på stava-sig-igenom-stavelse-för-stavelse-på-alla-ord-klurigare-än-trottoar-nivå, så det går inte helt fort att lista ut detaljerna för alla olika lopp, men med hjälp av L har jag hittat en del sötnosar.

Den första är Aravistrail, som jag sprang ihop med av en slump uppe på ett berg förra sommaren. Det ska jag inte alls springa i sommar, men kanske nästa år. Man kan springa 10, 42 eller 80 kilometer. Ganska backigt och rejält långt, men jag blev ändå lite fundersam när jag stavade mig igenom beskrivningen och såg att loppet skulle vara "en av de tuffaste utmaningarna på den franska trailmenyn". Med konkurrenter som Ultra-Trail du Mont-Blanc på 166km och diverse galenskaper som man ska va glad om man klarar på ett dygn så satt jag en stund och tänkte mest:

Quoi ?

Sen läste jag det finstilta. Som - när det gäller franska traillopp - inte alls är skrivet i finstilt utan direkt i inledningen. Höjdmetrarna. 7000 stycken upp och 7000 ner är det som gäller för Aravistrails långa variant, 8-milaren.

När jag först läste det lät det inte så speciellt. Alla loppen har många höjdmetrar och jag har ingen uppfattning om hur många som är mycket, när allting ändå är mer än nåt man kan hitta i Stockholmstrakten. Men så tittade jag på de andra och läste 700, 1200, 2500, 400. Inte så många 7000. Och gjorde lite huvudräkning.
Om man springer sju kilometer upp och sju kilometer ner på ett åttio kilometer så springer man alltså sju upp i luften på halva loppet, fyrtio kilometer. Sju på fyrtio blir drygt sjutton procents lutning.

När du kör bil och kommer till en backe med fem procents lutning får du en varningsskylt. Aravistrail är alltså drygt tre gånger brantare.

En annan jämförelse är Hammarby Alpin Marathon, där man bestiger skidbacken Hammarbybacken gång efter gång efter gång. Trots att det är en skidbacke blir det ändå bara två kilometer upp på en mara. Drygt hälften så brant som Aravistrail.

Nån som har sprungit sju höjdkilometer nån gång? Hur länge ska man träna för att palla det? Hur många kvällar med stavgång uppför Hammarbybacken?

Vila, vila, lilla knä

Vänsterknäet är trött och ömt idag också. Bättre än igår, men ömt framförallt om jag dinglar med benet eller har knäet lite för böjt.

Tack för alla fina råd - jag tror att de är helrätt, att det bara är en enkel överansträngning som bäst botas med vila, kanske lite simning eller möjligen inlinesåkning i helgen. Efter helgen hoppas jag springa igen.

Ont i knäet - vet du vad det kan va?

Nej, mitt löparknä Knut har inte kommit tillbaka. Puh.

Men kanske, kanske har han fått en kompis. Vänsterknäet kändes lite trött i måndags, dagen efter mitt rejäla långpass i skogen. Jag vilade. Igår var knäet mycket gladare även om det inte var helt hundra. Jag körde ett ganska kort intervallpass, knäet kändes bra.

Men efteråt var det obekvämt, ömt. Mitt på (eller bakom?) knäskålen. Framförallt när jag sitter och dinglar med benen eller efter ansträngning. I morse körde jag ett styrkepass (inga slitsamma hopp och stötar) och benböjen var riktigt tuff. Nu ömmar det hela dagen.

Troligtvis är det bara en lätt överansträngning för att benen inte är vana vid att springa långt än. Jag vilar nån dag och funderar på om jag ska beställa naprapattid. Kanske borde göra det bums, typ nu på fredag.

Nän som har en teori av vad det kan handla om?

Svettiga smurfar med vårkänslor i benen

Stefan, Anders, Patrik och jag. Två intervaller och sen dröp vi av så mycket svett att vi fick lov att springa vidare i bar överkropp i kvällssolen på norra Djurgården. 6 x 800 meter, 2 x 600 meter, tempo från 3:40 till 3:23 per kilometer. Puls ingen aning. Lycka på max!

Ledsen gps-klocka, ledsen löpare

Jag minns en kväll för två år sedan när jag skulle ha sprungit hem från jobbet, men upptäckte att jag hade glömt löparklockan hemma. Jag ställde in och tog tunnelbanan istället. Passet skulle ju ändå inte ha räknats (visst har du gjort samma sak nån gång?).

Jag har blivit bättre sen dess. Visserligen bytt upp mig från en Nike+ och iPod till en lyxig Polar-klocka, men numera kan jag springa även utan. Jag vill gärna tro att det beror på att jag fått en sundare inställning, njuter av löpningen i sig istället för siffrorna, lever i nuet.

Men en troligare förklaring är att jag blivit nördigare. Numera dokumenterar jag varenda pass i ett Excel-ark med tjugo kolumner med allt från puls i enskilda intervaller till kommentarer, automatiska veckosummor och formler som visar i färgkoder om jag tränat lagom mycket löpskolning eller inte. Så även utan gps:en på armen kan passet dokumenteras, bara med mindre detaljerad fakta.

Men just nu är inputen ytterst begränsad och jag rejält oföretagsam i att göra något åt det. Skärmen på klockan repade jag för ett år sedan. Det kan jag leva med, men jag har inte ens kollat upp vad det kostar att fixa. Värre är det att gps:en strejkar fullständigt sen i princip årsskiftet. Och nu, sedan nån vecka, är batterierna i själva klockan så svaga att displayen går i dvala så fort jag försöker starta ett pass.


Det är nog i och för sig just det som krävs, att klockan blir så ledsen att jag bara måste ta tag i det. Det är trist att inte kunna nörda sig och opraktiskt att inte ha så mycket som ens ett tidtagarur. Nu ska jag springa 600-meters-intervaller, till exempel. Hoppas att fartkänslan visar någorlunda rätt.

Så imorgon ska jag få tummen ur och ringa Polars servicecenter. Samtalet tar säkert fem minuter. Jag ger mig själv fifty-fifty. Wish me luck!

Två och en halv timme på stigarna i Gömmarens naturreservat

L och jag kom hem från Portugal vid midnatt, trodde att det skulle bli en traumatisk övergång från sommarhetta till försenad, svensk vår - men så fel vi fick. Och vilken eftermiddag Sverige bjöd på istället!

Vi firade med att sticka ut till Gömmaren för något som håller på att bli ett riktigt favoritpass. Eller två favoritpass, om man ska vara petig.


Läs hela inlägget >>

Portugisisk sol i zenit

Det blev ingen springtur igår kväll. Ibland drar andra nöjen iväg även med Springjonas. Istället två turer i morse: först en morgonjogg med L med bara en brödbit i magen, sen en full English breakfast som ett ankare i magen och en rejäl tur på egen hand.



Enda kruxet med den planen var att klockan hann bli 11:30 innan det var dags för mig att sticka ut. Blå himmel, kvicksilvret (för den som fortfarande kör med sånt) med god marginal över trettio i skuggan (men med solen i zenit fanns det inte mycket sån att finna) och ett litet vätskebalansarv kvar från nattens baräventyr.



Som tur är gillar jag att springa i stekhettan. Tyvärr hjälper inte det långt mot den oundvikliga vätskebristen man får om man ger sig ut utan vatten.

Grusvägarna jag hittade var helt strålande perfekta. Mjuka, böljande och dammiga, precis som apelsinodlingarna och fälten runtomkring. Benen pinnade på lätt, jag rundade en traktor och sprang om några få turister, men mest var det bara jag och några tusen fåglar som kvittrade ikapp.



Jag körde en långintervall på fem kilometer, skulle ha gått i 4:15-tempo men blev nog en bit snabbare, benen ville inte sakta ner. Efter lite pustande i skuggan var det dags för nästa, den här bara tre kilometer men i 4-tempo.



Och där tog vätskan slut. Benen ville plötsligt inte alls springa snabbt, munnen flämtade, skuggorna såg lockande ut och efter halva intervallen tänkte jag att nej, inte ska jag pressa mig igenom det här.



Så jag joggade hemåt och njöt av utsikten och lukterna istället. Det blev trots allt 55 minuter och 12 kilometer i solgasset.

Vilse på Algarvekusten

Kunde inte hålla mig utan tog en springtur igår kväll när vi kommit fram till byn där vi ska bo till på lördag. L sa nåt om att inte springa vilse, jag tänkte inte så mycket på det tills jag insåg att jag inte hade några landmärken, inte visste nåt om plats eller adress till vårt boende, alla byggnader är likadana, vitrappade stenhus och jag har inget lokalsinne.

Bestämde mig för att hålla mig på samma gata, inte svänga av något. Började nerför, eftersom jag tänkte att det nog leder till havet.

Ja det höll en stund, men efter nån kilometer kom jag till ett t-kors. Vände om, vågade mig på en avstickare nerför en vindlande grusväg genom dammtorra apelsinodlingar. Några högersvängar, en vänstersväng, glada ben. Vände om.

Och hittade faktiskt tillbaka till vägen! Tog vänster, tillbaka mot huset. Och kom fram till en rondell. Hmm. Inte rätt. Har inte sett nån rondell tidigare.

Det är i såna lägen man önskar att man visste namnet på gatan eller området man bor i.

Men så vände jag om och avslutade hela turen med ett riktigt antiklimax, jag hade helt enkelt sprungit rakt förbi huset.

Nu är det snart dags för dagens tur.

Imorgon springer jag i Portugal igen

Nej, det är ingen pilgrimslöpning på gång den här gången. Jag har mer än fyra kilo packning, reser i kostym och löpningen är bara en bisyssla, varken huvudsyfte eller transportmedel.

Men löparkläderna är med när L och jag åker till Algarvekusten, Portugal, för två vänners bröllop. Springtime travel har introducerat kusten till ganska många svenska löpare vid det här laget, och jag tänker att det kanske finns fler anledningar än det behagliga mars-klimatet och trevliga prisläget. Med ena ögat ska jag till och med leta möjligheter för Studenternas nästa utlandsläger.

Är det nån som har sprungit på Algarvekusten, i närheten av Faro, och vill dela med sig avnägra tips? I utbyte utlovas såklart ord och foton från alla rundor jag kan tänkas upptäcka.

Bor det en banlöpare i mig?

Djupt inne i mig kanske det bor en kvick banlöpare. I alla fall börjar jag se charmen i att springa kort. Det fina i att köra på bana, speciellt om banan i fråga är stora, mäktiga Stadion.



På kvällens meny stod det fjärde intervallpasset på Stadion på två veckor. Idag ännu kortare än tidigare. 2 x 6 x 400 meter, med ganska snabb jogg mellan intervallerna för att inte tappa flåset.

Vi var en liten klunga som skulle hålla 90-88 sekunder per varv, 3:40-3:45 per kilometer. Två av oss höll det hela passet ut, de andra två kunde inte hålla sig utan ökade på slutet.

Men jag förstår dem. Det är inte lätt att hålla igen. Arenan är full med löpare - vår egen klunga, Studenternas sprintgrupp, ett gäng toksnabba löpare som jag tror tränar för Spårvägen, några ensamspringande och på slutet en stor grupp Team Stockholm marathon ledda av Anders Szalkai.



Det smittar.

På hemvägen snackade jag med Leo, som blivit lite smittad av vår sprintgrupp och sugen på medeldistans. Jag förstår honom. Till och med i motvinden på bortre rakan på Stadion (är den permanent, nån som vet?) är fartkänslan lite lockande. Man får sträcka ut, ta i på ett annat sätt.



Men sure, intervaller var kul, jag ska satsa lite kortare än tänkt i år, men skogen slår ändå Stadion nio gånger av tio. Med eller utan motvind. Eller lerpölar.



Vinner över

L, Springjonas och nya leksaker på äventyr i skogen

En historia som började med tolv bortglömda sopsäckar slutade på steniga stigar bakom Kungens kurva. Ett par tusen kronor fattigare, ett par leksaker rikare och med en rejäl dos solsken och spritt-i-benen.

Läs hela inlägget >>

Nån som kan förklara indoor walking?

Har storstädat. Ska strax ner på stan, ut i vårsolen, med L. Sen troligtvis träningspass på Friskis & Svettis. Bär mig emot att stänga in mig och träna inomhus när himlen skiner såhär blå-blå-blå och solen värmer, men L vill klra jympa och då är det inomhus som gäller. Det är en okej ursäkt.

Men när jag bläddrar bland passen i appen stöter jag på nåt som tvärtom inte går att förklara (eller ursäkta, beroende på hur hårt man vill hytta med det där pekfingret):

Indoor walking

Inte bara att Friskis arrangerar ett pass. Såhär står det:

16:15-17:10 Indoor walking/medel, City, 21/24

21 av 24 platser är alltså bokade. Nästan fullt.

Jag öppnade altandörren och stack ut huvudet en extra gång. Dubbelkollade att inget dramatiskt hänt med vädret sen jag promenerade för att köpa min morgonbaguette i morse. Nope, fortfarande vårvarmt solsken från klarblå himmel.

Och indoor walking-passet om fyra timmar är nästan fullt. Finns det nån som kan förklara hur det kommer sig? Torgskräck, pollenallergi, crosstrainer-fetischism? Eller bara folk som inte gillar fint väder?

En ruskigt lerig halvmara med fartlek

Jag höll mig sextio mil från Göteborgsvarvet idag. Än dröjer det en månad eller två innan benen ska få ge sig i kast med nån tävling. Men jag gav mig ut i det vårvarma småregnet och satte siktet på stigarna i Gömmarens naturreservat. Tänkte att lerpölarna från förrförra söndagen skulle ha torkat upp lite. Det var fel:



Men det gjorde inget. Jag kutade på i en timme och trekvart. Mestadels i ett raskt men komfortabelt tempo, men med några fartökningar då pulsen kröp upp mot 180-strecket.

Sån fartlek är riktigt kul, adderar lite krydda till ett pass och fartkänsla till vårglada ben. Du kan köra helt improviserat, öka farten när det känns fint. Eller till exempel varje uppförsbacke, vänsterkurva eller postlåda. Eller som jag gjorde, lite mer planerat med fem fartökningar på 3, 4, 5, 4 och 3 minuter styck.

Kombinera sånt godis med pigga ben, glada knän och såna här stigar:






Så är det lätt att få ett leende på läpparna!

Lycka till på Göteborgsvarvet imorgon!

Alla ni tiotusentals löpare som ska springa Varvet imorgon, hoppas ni har bättre flyt än Tre kronor mot Ryssland just nu! Vill du ha några sista tips på vägen har jag samlat mina sex viktigaste här (under rubriken "sju tips", men så går det ibland när man är lite snurrig).

Om du vill få ett sjunde tips så är det att inte experimentera med maten. Det är så vanligt med folk som tror att de borde käka nåt helt annat till frukost bara för att de ska springa ett lopp. Käka ordentligt, men stoppa inte i dig nåt du inte brukar äta - det slutar bara med kass mage, tung kropp eller illamående.

Kan ett löppass bli mer komplicerat än såhär?

Sprang ett väldigt kul pass ikväll, runt runt inne på Stadion där jag växeldrog i motvinden (jag lovar att det inte var medvind på motsatta rakan, sjukt orättvist) med klubbkompisen Kjell.

Men den största utmaningen var inte att palla passet, utan att förstå och memorera det. Kolla in den här beskrivningen:

(Stadion): 3-5KP: 2x(600-1000-400-1200) P: 30’’+200m, 1’ + 200m, 30’’+200m, SP 2’ + 200m

Innebär på ren svenska:

(Först underförstått: värm upp 15-20 minuter, kör uppmjukning, löpskolning och stegringslopp). Sen spring-sexhundra-meter-i-den-fart-du-skulle-klara-på-en-3000-meterstävling-vila-trettio-sekunder-jogga-tvåhundra-meter-spring-tusen-meter-i-den-fart-du-skulle-klara-på-en-5000-meterstävling-vila-en-minut-jogga-tvåhundra-meter-spring-fyrahundra-meter-i-trekilometersfarten-vila-trettio-sekunder-jogga-tvåhundra-meter-spring-tolvhundra-meter-i-femkilometersfarten-vila-två-minuter-jogga-tvåhundra-meter-repetera-hela-setet-en-gång-till. Puh. (Sen underförstått: nedjogg på tio minuter.)

Lätt som en plätt. Typ.

Men bra gick det! Sprang i mellan 3:20-tempo (för snabbt, men det var bara en enda intervall) till 3:45-tempo. Fick upp pulsen en bit över 170 i snitt på få några intervaller, annars höll den sig en bit lägre. Det hade jag inte väntat mig. Eftersom jag sprang en mil med snittpuls på 183 i fjol borde jag ha kunnat springa ännu snabbare idag. Najs!

Sju tips för dig som ska springa Göteborgsvarvet

Det var några år sen jag sprang Göteborgsvarvet senast (sen la jag av i en massa år). Men inget av det som utmärkte Varvet då har försvunnit: det är backigt, det är otroligt mycket löpare och du har mer publik att få energi från än nån annanstans jag sprungit. Här är mina sju viktigaste tips till dig som ska springa!

Läs hela inlägget >>

Artikeltips om dödsfall vid löpartävlingar

En mycket vettig SR-artikel, apropå det tragiska dödsfallet i lördags:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=5097161

Hur äter du före träning?

Diskuterade mat på lunchen idag. Kollegorna måste vänta ett par timmar mellan mat och träning. Själv käkar jag gärna lagad middag 5-10 minuter innan passet, för att inte hinna bli hungrig innan jag är klar.

Just nu är jag på väg till klubbträningen som börjar klockan sex. Spagettin och köttfärssåsen svalde jag strax före halv. I höstas, när jag jobbade på springavstånd, blev jag så sen en gång att jag sög i mig en tub risgröt under joggningen till träningen. Det funkar fint för mig. Håll får jag ibland, men inte för att jag just käkat.

Hur funkar det för dig? Hur äter du inför ett träningspass?

Multitasking på hög nivå: löpning, trafik och jobbsamtal

Blev ännu en intensiv dag på jobbet. Hade väldigt hård deadline i att jag skulle hämta upp L på Arlanda strax efter klockan 19. Tar 40 minuter att köra. Innan dess skulle jag byta-om-springa-hem-duscha. Men sådär på slutet så ringde telefonen, mejlen smattrade, ett par roliga möjligheter dök upp, telefonen ringde igen och ojojoj vad dumt det blev.

Läs hela inlägget >>

Himlen säger "Spring, spring, spring!"

Himlen: "Ta höger och vänster fot, snöra på dig ett par skor och bege dig ut och spring! Nu!"




Nej, det här är inte en ritad, blå bild. Det är en bit livs levande himmel. Så våga inte gå och lägga dig ikväll utan att ha sprungit ute i solen.

Jag, solen och 18 kilometer Hellasgården - bildorgie



Först skuttade jag ut på 12-kilometers-spåret. Trots illvilliga försök att
tappa bort färglinda löpare som jag genom att märka leden med gröna
färgfläckar hittade jag hela vägen runt. 4:40-tempo var lagom jobbigt på
stigar och leder upp och ner, fram och tillbaka i skogen.

Idag var jag bara lycklig över att jag finns till och kan springa. Begav mig ut i eftermiddagens vårsol, tog bilen hela vägen till Hellasgården för att få springa av mig i skogen på allvar. Lät benen styra tempot och satte maxtaket till 90 minuter. En massa fotopauser blev det också.







Läs hela inlägget >>

Löpare död under Kungsholmen Runt

Fick igår kväll veta att en av de drygt 3000 deltagarna under Kungsholmen Runt segnade ner strax före målgång och avled. En fruktansvärd händelse och jag kan inte föreställa mig hur vänner och anhöriga mår just nu.

Spenderade kväll och förmiddag med att mejla och tala med tävlingsledningen om hur vi bäst respekterar den drabbades anhöriga och tar hand om funktionärer och andra som berördes av händelsen. Man känner sig liten när man inte kan påverka, ändra, bestämma att händelseförlopp ska göras om och sluta annorlunda. När människor inte kan rå på naturen, hur rätt och snabbt alla involverade än agerar.

Försöker istället greppa efter halmstrån för att få hjälpa till med det lilla som går att påverka. Stötta medmänniskor i utkanten av händelsen. Undvika att förvärra sorgearbetet för anhöriga.

Våra tankar går till de anhöriga.

Hur gick det för dig på Kungsholmen Runt?

En möhippa inför starten.

Tack, tack, tack till alla tusentals glada löpare och över hundra minst lika glada funktionärer! Och sist - men verkligen, verkligen inte minst - alla ni funkisar som ställde upp trots att ni inte ens är Studenterna-medlemmar!

Själv spenderade jag dagen som en kvalificerat förvirrad tetting som yrde mellan olika stationer, försökte lista ut vad jag egentligen skulle göra, hjälpte till där jag såg ut att kunna göra nytta och på nåt sätt försökte få koll på skräpet. Jag var ju Mr Sopsmurf.

Läs hela inlägget >>

13 grader och sol

Perfekt Kungsholmen runt-väder imorgon! 13 grader och sol - persen kommer stå som spön i backen. Lycka till allihop!

Tjäna några tusenlappar till din idrottsförening

En efterlysning: vi har just fått veta att de 6000 små vattenflaskor som vi ska dela ut på Kungsholmen Runt imorgon har pant (jag tror det är en krona styck). Bra med pant tycker vi eftersom vi gillar återvinning - men nu hoppas vi att någon skulle vilja panta dem åt oss. Belöningen: du får panten, om du ger den till en ungdomsidrottsförening!

Vill du få 6000 PET-flaskor att panta imorgon och tjäna ihop några tusenlappar till din idrottsförening?

Svara på på inlägget på Kungsholmen Runts officiella Facebook-sida på http://www.facebook.com/#!/groups/48416338159/ eller mejla mig!

Benen ute på vårbete

Blev kvar sent på jobbet. Fick tokstressa för att byta-om-äta-middag-få-med-mig-rätt-grejer-springa-till-tunnelbanan-ta-mig-till-träningen-i-tid. Blev faktiskt i annan ordning, där jag käkade min middagsmatlåda på gröna linjen från Thorildsplan till Odenplan. Men det gjorde ingenting!




Läs hela inlägget >>

Stockholms snabbaste halvmara blev ännu snabbare - är du med på lördag?

Äntligen är vägbyggena på norra Kungsholmen över och banan för Kungsholmen Runt kan fortsätta längs vattnet hela vägen! Resultatet: loppet som redan var snabbare än Stockholm halvmarathon lär bli ännu snabbare. Är du en av alla 4000 som står på startlinjen på lördag och hoppas på att få persa?

Läs hela inlägget >>