Sveriges billigaste energi-bars?

För ett drygt år sedan hittade L några paket med godis/kakor på Lidl hon trodde skulle vara superintressanta för mig, eftersom jag satt igång med löpning. Köpte hem ett paket och jag tyckte det var jättefint gjort. Samtidigt som jag tänkte "Aj, hur kommer jag ur det här? Riktiga energi-bars är ju specialgrejer man köper på typ Runner's Store..."

Läs hela inlägget >>

Springturen som aldrig tog slut

Jag vaknade på tok för sent idag. Blev (utan någon ansträngning) övertygad om att fika med vännen H innan min springtur, istället för tvärtom, sen lockad att fika två timmar längre än tänkt. Så när det blev dags för springturen, långturen jag hade sett fram i typ, ja, ett halvår, så hade solen redan börjat gå ner. Vilket möjlighet!

Läs hela inlägget >>

Nattens videotips: upp och nedför Kilimanjaro på 7h14min

Det är såklart Kilian Jornet igen. Min nya, katalanska hjälte som springer i 4.30-tempo med pulsen på drygt 80, när han ger sig ut på ett 33-timmars rekordförsök. I nattens dubbelavsnitt ska han ge sig på rekordet i snabbaste löptur upp till toppen på Kilimanjaro och tillbaka.

Det är faktiskt lite galet att se honom inte orka springa hela vägen i det här rekordförsöket. Men så har jag aldrig testat att springa uppför en brant rullstensbacke på 5900 meters höjd heller.

Sprang ihop med tre rådjur på en parkering i Västberga

Tre små rådjur skulle gå en gång
mitt på gatan där jag sprang.
Tre små rådjur skulle gå en gång
mitt på gatan där jag sprang.
Vi ska ha roligt, sa rådjuren de små,
Vi ska ha roligt, det kan ni väl förstå.
Äta lite grönt, ha det lite skönt,
Och fröjdas hela dan vid motorvägen.

Läs hela inlägget >>

Pulsklockan avslöjar om du har ett virus i kroppen

Sprang hem från jobbet idag. Trodde att jag hade lagt förkylningen bakom mig. Men det kände jag ganska snabbt var lite väl optimistiskt. Tunga ben, flåsigt flås, slitigt. Men det var pulsklockan som verkligen visade sanningen.

Läs hela inlägget >>

Så har man blivit Herr Sopgubbe

Tolv dagar kvar till Kungsholmen Runt, med rejält deltagarrekord även om vi stängde anmälan i förtid (100 platser finns kvar om du tar dig till Runner's Store på onsdag!). Och jag har fått mig funkis-rollen jag ska axla i år:

Läs hela inlägget >>

Ännu en chans anmäla dig till Kungsholmen Runt!

Kungsholmen Runt, den optimala uppladdningen till Stockholm marathon, stängde anmälningen men har nu lyckats hitta utrymme för 100 ytterligare löpare. Vill du få chansen att springa Stockholms trevligaste halvmara den 5 maj, kom förbi Runner's Store på Vasagatan i Stockholm nu på onsdag, från klockan 12!

(skriv ut och ta med anmälningsblanketten och jämna pengar, 275 eller 350 kronor beroende på om du vill springa milen eller halvmaran)

Läs mer på:
http://www.kungsholmenrunt.se/Main/ShowNews.asp?NewsId=852

Träningslägret i Italien - hela historien

Har gått fem hela dagar sen jag landade från träningslägret i Italien. Men då blev det poff-bang-bång med jobb och dessutom ett rejält underskott av tid med L att ta igen och sen en förkylning som ett hammarslag i huvudet. Så jag persade genom att inte skriva en rad på bloggen på fyra dagar, fast jag fortfarande bubblar av en del tankar om träningslägret i Italien. Så här kommer den - hela historien om mitt första träningsläger i Italien med FK Studenterna!

Läs hela inlägget >>

När en man blir förkyld ...

Jag har personligen svårt för reklam som målar upp stereotypa bilder av hur alla som har samma sak mellan benen är på ett sätt, medan den andra halvan av befolkningen är på ett annat. Men personligen passar jag verkligen in på vem-det-nu-vars (nån som minns?) reklam om hur synd killar tycker om sig själva när de blir förkylda.

Jag blir trött av minsta lilla
Jag orkar inte koncentrera mig
Alla andra beter sig plötsligt oerhört irriterande
Självförtroendet åker ner i skorna
Framförallt får jag inte träna, och det är riktigt surt
Jag skyller till och med såhär i efterhand på förkylningen för att jag inte orkat masa mig till bloggen för att skriva en rad på fyra dagar (personligt rekord!), trots att jag väl inte blev sjuk alls förrän i förrgår
Blä för att va förkyld!

Den sista cykelturen

Italien-lägret är över. Igår blev det inte mer träning än en morgonjogg på 4-5 kilometer, utan mest en massa flygresande. Lite mer av sammanfattning och träningsläger-tips kommer när jag fått huvudet upp och fötterna ner i jobb-verkligheten, till dess en liten berättelse i bilder från det sista äventyret, en niomila-cykeltur till Lucca i söndags.

Med dalen nedanför oss, redo för att susa ner med skräckblandat förtjusning.

Och så plötsligt öppnar utsikten upp över havet där långt borta.

Den här serpentinvägen kändes som om den aldrig skulle ta slut. Åtminstone inte innan mig.



Strålande vackra träd längs en mördande lång, kringelikrokig och brant uppförsbacke på en halvmil. Havet i bakgrunden.

Dags att ge sig av efter fikapausen i Lucca.

Kort paus.

En liten paus innan en av klättringarna uppför bergen. Janne och Jessica.

Strålande, blå himmel hela turen.

Ida grät inte vid avskedet, vilket jag nästan trott med tanke på hur förälskad hon varit i sitt fartvidunder till cykel.

Ett par timmars bergslöpning bland molnen

Sprang årets längsta runda igår. 13 kilometer. Faktiskt längst med knapp marginal. Tiden, en bit över två timmar, var däremot längst med rejäl marginal. Det handlade om berg, där jag hängde på Mattias upp bland topparna ovanför vår by.

Det började med en stig som slingrade rsig uppåt nedanför en klippvägg.



Man känner sig inte speciellt stor.



Vi kom alltså här nedifrån, ut ur dimman.



Inte helt lättsprunget den första kilometern, med runt tjugo procents lutning i snitt.



Till slut kom vi upp till det första krönet. Då var jag rätt mör. Mattias såg pigg och fräsch ut.



Ena vägen gick hitåt.



Men vi valde den åt det här hållet. Skulle runda berg nummer ett. Vi var helt säkra på vägen. Ännu hade vi inte tappat bort oss en enda gång.



Sprang högt upp på bergssidan, strax under krönet. Äntligen kunde vi springa på i vettig fart. Till och med när stigen snabbt blev väldigt mycket diffusare. Inga problem, vi skuttade vidare.

Så försvann den helt, men det var inga problem heller. Vi hittade snabbt nya spår som visade att stigen bara varit tillfälligt borta, nu var vi på gång igen. Igen. Och igen.

Till slut tog vi sikte på ett pass i andra änden av dalen istället. Struntade i stigarna en stund. Och hittade plötsligt den förlorade leden igen.




Väl vid passet hade vi ett vägval. Runda ett berg och bege oss hemåt, eller ge oss i kast med berg nummer två. Mattias noterade att stigen skulle följa höjdkurvorna ganska jämnt (= inga galna backar), dessutom var vi ju stjärnor på att följa leden, så vi körde på.

Tog oss strax upp genom en klyfta där vi behövde en kedja för att inte ramla. Men belöningen var grym - bakom öppnade sig en gömd dal, en hemlig värld, upp sig. Där skuttade jag omkring lite extra.



Sen stod vi återigen högt upp i dimman, på ett krön och hade tre vägar att välja mellan. Kartan visade lika många alternativ, så valet var busenkelt. Tänkte vi.

Det var en stig åt det här hållet.



Och två längs den här bergssidan. Vi valde den övre. Det blev spännande.



I långa sträckor var stigen tydlig, lättsprungen, lätt utför precis som vi trott. Vi var ju stjärnor.

Sen blev det lite mer spännande. Det här var en tydlig del, men inte helt bekväm att springa nedför med höjdskräck.




Efter det fick vi kravla oss nedför diverse bergssidor för att undvika stup och jaga stigar. Vi hittade den gång efter gång efter gång. Tänkte vi. Varje gång.

Till exempel när stigen såg ut såhär. Inga problem.



Men till slut hittade vi rätt. Inledde den sista stigningen. Jag gick, Mattias sprang. Ibland höll vi samma tempo, men mina ben var inte lika vana som hans. Det var seeegt.







Men till slut var vi uppe och inledde att par kilometer nedjogg nedför regnhala skifferstenar, innan vi plötsligt sprang fram till bilen och kunde pusta ut.




Tack, Mattias, för en helt lysande tur!

Tio mil italienska berg och hav

Stack ut på mitt livs första långpass på racercykel igår. Strultelefon ställer till bloggandet, så berättelsen kommer sent och med få ord - men desto fler foton.

Ombyte på vägen efter första milen (alla utom Ida fastnade på linsen: Peter, Janne, Rebecka och Jessica i den ordningen):













Det är svårt att fota från sadeln, så nästa photo-opp blev i den superfina lilla staden Lerici. Då hade vi irrat lite, efter att bron vi skulle ha tagit visat sig blåst ner. Men mestadels hade vi blåst fram i gles kolonn längs glest trafikerade kustvägar och på slutet klättrat uppför en liten portion berg.



















Efter välförtjänta paninis var det dags att sticka vidare. Då blev det en mils klättring till Montecello, med galet fin havsutsikt men unga ben - alla andra hade clip-pedaler medan jag kämpade på med mina vanliga trampor, snabbt tappade dem ur sikte och kämpade på helt ensam i en halvmil.

Men sen blev det åka av! Schwish nerför serpentinvägarna, mot en färja som vi missade med tio meter, iväg till en helt annan bro och hemåt.





Med de här bergen i ögonvrån hela tiden.

En lagad punka senare (vältajmad alldeles utanför cykelshoppen, så de fixade åt mig) svängde vi in i Marina di Pietrasanta just när vi passerade tio mil. Najs!

En liten regisserad runda cykelfoton fick jag hjälp av Linda med innan det blev stretch och pizza.

Location:Pietrasanta,Italien

Träningsläger dag tre: fyra pass & galet väder

Onsdagen började med en halvtimmes morgonjogg i uppehåll på plaskiga gator. Sen kom spöregnet. Rakt uppfrån, från sidan och säkert underifrån för dem som gav sig i kast med de jättelika vattenpölarna. Cykelpasset blev inställt.

Sprang istället dagens andra pass i pinjeskogen söder om Viareggio, med Peter, Janne, Leif, Linda och Eva. Blötdoftande träd, barrfjädrande stigar och vattenhinder i maskopi med taggbuskar. Det blev trekvarts jogg, trots ett litet blodsocker-vid-fotknölarna-paus med godis på mitten.

En lunch senare var det simtur med Ida igen. Men den här gången med grymma vågor att brottas med. Som att springa på löpband - mycket jobb utan att flytta sig framåt, ofta bakåt. Men faktiskt förvånansvärt lätt att simma i själva vågorna. Inga kallsupar, inget landa på rygg, bara läskigt med alla strömmar som sög en till höger och vänster. Regnmolnen tornade upp sig ovanför, men nöjde sig med tomma hot.

Och sen blev det direkt på styrketräning. I våtdräkt, vilket var en spännande upplevelse. Från en massa tunga 40-sekunders-styrkeintervaller till knasiga lekar som skottkärror och brottning. Med blå himmel ute över havet, men samtidigt askgrå moln över bergen ovanför byn.

Idag blir det vilodag med sightseeing, kroppen säger att det ska bli skönt. Imorgon hoppas jag att vädret blir soligare.

Första simturen fångad på bild

Dagen hann slå över i ganska kylig kväll innan det blev dags. Då hade vi redan cyklat ett par timmar och kört lång spänstträning på stranden. Men det skulle ändå bli av:
Premiärturen i våtdräkt.
Ida och jag hade snackat om det innan träningslägret. Emil var också på - trots att han bara fått med sig en surfningsdräkt, inte en för simning (det är en ocean av skillnad, t.ex att våra är vattentäta medan hans suger upp vatten).
Vi huttrade lite. Alla var överens om att vi var hyfsat knäppa. Vi krängde på oss dräkterna. Och kände oss precis så kaxiga man bör när man ska ta en simtur i ett okänt men garanterat iskallt, vågigt hav efter en hel dags annan träning.

Men vi sprang i. Och lärde oss snabbt en massa nya saker:
- Vattnet var precis så kallt som det såg ut
- Vi frös bara om fötterna och huvudet, våtdräkterna var helt magiska
- När det första vattnet sipprar in i en våtdräkt känns det som om man kissat på sig
- När man crawlar i öppet vatten ser man inte ett dyft
- Min våtdräkt satt perfekt
- Vågor gör simmandet väldigt annorlunda
- Man känner sig väldigt liten ute bland vågorna

Men vi kom triumferande upp igen! Första doppet blev bara simning ut till pirens ände, men vi kommer tillbaka.

Avslutningen var nästan lika kul som huvudingrediensen - löpning hem genom stan i våtdräkt när lokalinnevånarna gick omkring i dunjackor. Kärlek!
Nu är det strax dags för morgonjogg.

Italiensk cykeltur på supercyklar i bilder

Dag två på Studenternas träningsläger i Marina di Pietrasanta, Italien.

Började strax före kl 7 med skjuts till tåg, mathandling och frukostfix. Sen dagens första äventyr: cykling.

Vi var ett gäng på sex som skulle hyra. Janne, den av oss med stenkoll, vallade in oss på en sjukt proffsig cykelshop. Först blev jag lite chockad över veckohyran på 150 euro, men så fick jag koll på vad det rörde sig om för typ av cyklar. Wow!


Just den här hyrde ingen av oss, men Janne pekade ut den och förklarade att nypriset nog skulle närma sig 100 000-kronorsstrecket. Vansinne.

Vidundren vi susade iväg på var nästan i samma klass. Ett tramptag och 200 meters rullande. Ida inledde en intensiv kärleksaffär med sin cykel, proklamerade sin kärlek till alla vi mötte, rullet, växlarna, allt. De är otroliga.



Gänget - från vänster Peter, Jessica, Rebecka, Janne och Ida.


Och med Peter bakom kameran så att jag fick posera i min gula vindjacka.


Vi susade iväg, uppför serpentinvägar in från kusten, uppför passet som leder till Lucca. Perfekt väder med lätta moln, hyfsat svalt och oftast ingen vind.




På väg ner tappade vi bort Jessica en stund, så efter det tog vi uppsamlingspauser ännu oftare.



Och här är min egen skönhet. Som såklart, efter drygt två timmar med totala nybörjaren Springjonas bakom styret orsakat rumpömhet, ond nacke och mörbultade händer - men ändå snabbt blivit en kär vän.









Totalt blev det fem mil, 2 timmar 10 minuter. Skakig av hunger sista halvtimmen, men ändå med mersmak. Imorgon blir det långpass.