En av Almedalsveckans mest välrepresenterade organisationer är Säpo, säkerhetspolisen. Varje morgon har de sprungit förbi caféet där vi bor, till mina frukostkäkande kollegors stora nöje. I morse bjöd de in till öppen träning och jag prioriterade om schemat för att hänga på. Säpo-joggen har hunnit bli ett ganska etablerat fenomen den 19 juni i Stockholm, men här i Almedalen är Säpo själva arrangörer och det är inte varje gång man får den chansen.
Säkert 60-70 personer blev vi i parken, 15 poliser och 50 gäster, bara en i kostym. Fystränare Walter inledde med en total överraskning: träningspasset skulle avslutas med en tävling. Pulsen steg och adrenalinet började sippra. En och en halv kilometer i tävlingsfart passar inte direkt in i träningsprogrammet just nu, men en utmaning kan man inte banga.
Vi blev instruerade genom uppmjukning, en joggingtur längs banan och sen styrketräning. Inget långt, men en rad roliga övningar som gav mig riktiga spaghettiben när vi joggade till startlinjen.
Civil tjej bakom mig när vi väntar:
- Efter hälften av styrkeövningarna försvann alla poliser runtomkring mig.
Säpo-klädd tjej:
- Jo, det finns inga som är så bra på att fuska som poliser när reglerna är oklara. Står det inte i lagen...
Och när startskottet ljuder rusar en handfull Säpo-löpare iväg som ur en kanon. Mina ben vägrar hänga på, de är redan skakiga. 300 meter flackt, sen vänster upp längs gränderna och då jämnas oddsen snabbt ut: alla får överkokt pasta istället för ben, jag segar mig om löpare efter löpare, hamnar i tredjeklungan.
Backarna övergår i trappor och nu kommer blodsmaken. Snart hälften sprunget av den alldeles för korta 1550-metersbanan (varför springer man egentligen så kort?) och vid krönet är folk shaken and stirred, skakiga ben.
Det är här min chans kommer. Jag är okej på flacken och uppför, även vid överraskningstävlingar efter styrkepass - men utförsbackar är min grej.
Ledarklungan leder med 100 meter och försvinner ur sikte. Jag ignorerar gummiben-kullerstenar-utförsbackar-farorna och trycker på.
Drar ifrån min egen klunga, ökar tempot när det blir brant, kryssar mellan fotgängare och backande bilar. Kommer ikapp tre Säpo-löpare och rusar förbi. Blodsmak och ostadiga ben, men segar mig närmre en liten klunga. Slut på backarna och raksträcka förbi vårt hus, meter för meter närmre.
Vem tusan springer 1550 meter, det gör ju fruktansvärt ont! Raksträckan över och sen ser jag att helvete, det är ju inte alls slut, en runda runt parken kvar. Ledaren är redan på upploppet men nu är näst bästa Säpo-löpare bara två meter före mig. Ingen som helst ork kvar, ont i bröstet, men skiter i det. Ökar. Får kontakt. Axel mot axel och han ser mig. Han ökar, drar ifrån igen. Nu öser jag full sprint men jag kommer inte hinna.
Förlorar med 30 centimeter, ramlar ihop på gräset. Grattas av Säpo-löpare och andra, flämtar tillbaka. Pratar med killen som slog mig, som heter Markus och gärna ställer upp på bild men bakifrån, vill helst inte identifieras. Passande, då det var ryggen jag såg mest av.
Vi snackar ett tag om deras event och om vad vi på Skandia gör, framförallt om hur vi skapat en modell för att räkna ut lönsamheten i förebyggande insatser för barn och unga. Vi är överens om att alltför många beslut i samhället är kortsiktiga. Jag nämner inte att detsamma gäller Säpoloppet, som var alldeles för kort för min smak :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar