Skulle köra mitt första ordentliga amfibiepass idag, en tuff omgång med en bunt turer genom och runt Långsjön i våtdräkt. Jag vet fortfarande inte vad som gick snett, men efter en halvtimme klappade jag igenom totalt.
Jag kom upp ur vattnet. Hade simmat genom Långsjön för andra gången, den här gången en sneddning på en halv kilometer ungefär i lugnt tempo och varvning mellan crawl och ryggsim. Det var kallt och jag hade lite svårt att ta ut riktningen, sicksackade mig framåt, men det var inget som gjorde mig orolig.
Benen riktigt tunga, var det första jag noterade. Sen märkte jag att jag hade lite svårt att lyfta fötterna över stranden, kom inte igång med löpningen direkt utan var tvungen att gå. Så vinglade jag till. Insåg att det snurrade lite, kändes som om någon försökte dra ner en rullgardin för ögonen.
Bestämde sig för att gå en bit. När jag vände huvudet från höger till vänster var jag nära att tappa balansen, det snurrade ordentligt. Var tvungen att stanna i en korsning och fundera för att hitta rätt väg. Fick en mycket oväntad flashback från småtimmarna på min svensexa.
Långsamt, långsamt återfick jag balansen. Drog ner dragkedjan i våtdräkten för att slippa från den instängda känslan. Promenerade en kilometer, innan jag började jogga långsamt, långsamt.
En halvtimme efter att jag kom hem började jag känna mig normal igen, bara slutkörd efter ett litet pass på trekvart. Jag hoppas verkligen att kroppen bara var i lite obalans just idag, för nu är det bara fyra veckor kvar till Amfibiemannen. På lördag blir det ett nytt försök.
sådana häringa beskrivingar oroar mig, Jonas! Bra att du ändå lyssnar på kroppen ibland.
SvaraRaderaHoppas att balansen är återställd...
/ingrid
Jag lyssnar, lyssnar - men tycker väl att den borde lyssna lite bättre på mig ibland :)
SvaraRadera