Laddad till tänderna lärde jag mig snabbt några saker:
- Den där metalliska smaken i munnen sen igår kväll var nog faktiskt en förkylning på gång. Fy tusan för taskigt flås.
- Ska jag varva löpning och simning kan jag inte ta glasögon och utan dem blir jag lite yr när jag springer. Inte bra.
- Solsken, drygt 20 grader. våtdräkt med långa ben och armar och löpning är ingen höjdarkombination. Hade inte dräkten varit så tajt hade svetten runnit ut vid fotlederna. Puh.
Men jag tog mig två-tre kilometer ner till Långsjön, klev i och simmade ut. Och där blev min klumpiga utstyrsel lite som när pingviner når vattnet, plötsligt var jag mer av en delfin än en gravid torktumlare. Vattnet var svalt och skönt, solen bara trevlig, allting funkade.
Förutom det där förkylningströtta flåset, förstås, så jag tog det riktigt lugnt. Det var ju mest ett tekniktest det här ändå.
Jag simmade kanske 400 meter längs sjön. Mötte faktiskt en annan simmare, men han hade nog inga flåsproblem alls, körde hela Långsjön på längden istället för bredden, och inte med sköna flytpauser på rygg var tjugonde armtag som jag.
Jag klättrade istället ur på andra sidan. Kravlade mödosamt uppför en stenhäll (ny lärdom: löparskor har kasst fäste på sjögrästäckta stenhällar under ytan, för alla er som trott motsatsen).
Och sprang vidare. Joggade. Och nu, när jag var blöt, var det mycket behagligare att springa i våtdräkt. Krånglade mig ändå ur den, vilket funkade helt okej i farten (få på den behöver jag däremot hjälp med - kan man överhuvudtaget lära sig det med dragkedjan på ryggen?), och sprang i bar överkropp.
Fyra kilometer gnissel (gummi-mot-gummi-gnissel från dräkten eller pfjit-pfjit från blöta löparskor vet jag inte) senare kom jag hem flämtande. Det här var tufft! En halvtimme och en dusch efter hemkomsten svettas jag fortfarande ymnigt.
Nästan så jag hoppas att förkylningen visar sig va en bamse, så jag får nåt att skylla på, för om det bara berodde på springandet i våtdräkten är jag illa ute.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar