Portugisisk sol i zenit

Det blev ingen springtur igår kväll. Ibland drar andra nöjen iväg även med Springjonas. Istället två turer i morse: först en morgonjogg med L med bara en brödbit i magen, sen en full English breakfast som ett ankare i magen och en rejäl tur på egen hand.



Enda kruxet med den planen var att klockan hann bli 11:30 innan det var dags för mig att sticka ut. Blå himmel, kvicksilvret (för den som fortfarande kör med sånt) med god marginal över trettio i skuggan (men med solen i zenit fanns det inte mycket sån att finna) och ett litet vätskebalansarv kvar från nattens baräventyr.



Som tur är gillar jag att springa i stekhettan. Tyvärr hjälper inte det långt mot den oundvikliga vätskebristen man får om man ger sig ut utan vatten.

Grusvägarna jag hittade var helt strålande perfekta. Mjuka, böljande och dammiga, precis som apelsinodlingarna och fälten runtomkring. Benen pinnade på lätt, jag rundade en traktor och sprang om några få turister, men mest var det bara jag och några tusen fåglar som kvittrade ikapp.



Jag körde en långintervall på fem kilometer, skulle ha gått i 4:15-tempo men blev nog en bit snabbare, benen ville inte sakta ner. Efter lite pustande i skuggan var det dags för nästa, den här bara tre kilometer men i 4-tempo.



Och där tog vätskan slut. Benen ville plötsligt inte alls springa snabbt, munnen flämtade, skuggorna såg lockande ut och efter halva intervallen tänkte jag att nej, inte ska jag pressa mig igenom det här.



Så jag joggade hemåt och njöt av utsikten och lukterna istället. Det blev trots allt 55 minuter och 12 kilometer i solgasset.