tisdag 24 januari 2012

Telefonfodralet är halvfullt, inte halvtomt

Inledde träningsveckan långt över förväntan, med ett simpass med L vid kvart i sju på måndag morgon. Sjukt imponerade av oss själva!

Men lyckan satte klorvattnet i vrångstrupen efter 90 meter, när ljudboken (Jan Guillous hittills riktigt utmärkta självbiografi Mitt skrivande liv, tack för julklappen Tomas!) plötsligt tystnade. Jag ställde mig upp på botten, stirrade på fodralet på vänsterarmen och tänkte aj de där bubblorna ser ut att sitta på insidan, inte på utsidan.

Kastade mig upp på kanten, drog ur telefonen och svepte in den i handduken, men det var lönlöst. Jag tömde fodralet som om det vore en halvfull termos, telefonen gick stekhet och reagerade inte på en knapptryckning. Stendöd, kaputt, inte ett livstecken.

Helvete!

Jag hade haft sinnesnärvaro nog när jag ryckte upp fodralet för att faktiskt kolla ifall det verkade ha kommit något i kläm, utan att se nåt. Jag mindes att jag precis som vanligt hade kollat noga när jag i omklädningsrummet hade stoppat i telefonen och stängt fodralet. Men kanske, möjligen inte dubbelkollat så som jag gjort tidigare.

Fan!

Men telfonen låg död, invirad i handduken och skulle inte bli varken gladare eller ledsnare av min uppmärksamhet, så jag hoppade i bassängen igen. Vattnet var faktiskt lugnande, armtagen, den rytmiska andningen, längd efter längd. Jag skulle ändå bli färdig till halv åtta, kunna vara på jobbet strax efter åtta, i god tid, precis som det ska vara en måndag. Simmade en och en halv kilometer, blev bara skönt trött, inte alls utmattad.

När L kom ut i receptionen frågade hon om jag inte kunde följa med i bilen istället för att ta tunnelbanan direkt till jobbet. Det var lite, lite längre för mig, men inte mycket. Hon hade bilen för att vi behövde lämna in den på verkstaden. Batterilampan lyste och L var sisådär sugen på att bli stående på motorvägen, ensam, med en fästman utan fungerande telefon lyckligt ovetande någon annanstans.

Så jag hängde med. Det skulle ju inte ta speciellt mycket längre tid alls. Vi svängde ut på E4:an. Eller snarare, köade oss ut.

Aaaargh!

Tjugo över nio snubblar jag in på kontoret, in i avdelningsmötet som började klockan nio, där såklart ingen har kunnat nå mig och få veta varför jag inte är på plats. Spenderar resten av dagen med att försöka vara presschef utan telefon, beställa en ny telefon, skynda på beställningen, jaga bilverkstaden, plus en gammal verkstad som lagade samma fel ett drygt år sedan, låna telefon igen för att ringa tillbaka till L, försöka smälta att felsökningen landade på elva tusen kronor, bestämma oss för om vi ska sälja bilen eller inte, låna telefon och ringa en runda samtal till, till slut springa hemåt för att hinna före vännerna som kanske står utanför och fryser - men som i sin tur spenderat dagen med att sms:a och ringa mig innan de slutligen har gett upp och konstaterat att jag uppenbarligen ställt in vår rundpingiskväll, eftersom jag inte svarar.

Men ... jag inledde åtminstone veckan med att simma en och en halv kilometer. Glaset är halvfullt.

3 kommentarer:

  1. Vissa dagar skall man nog inte ens gå upp ur sängen...

    /ingrid

    SvaraRadera
  2. Imponerad av din grundinställning! Jag hade nog fan tagit mig en duntäckedag resten av dagen ;)

    SvaraRadera
  3. Hehe, sysslar man med en sport som går ut på att få ont och fortsätta ändå så krävs väl ett lite knasigt psyke :)

    SvaraRadera