En liten historia om svett

Tjejen på motionscykeln bredvid kliver av. Hon är den sjätte sedan jag satte igång och precis som de tidigare hämtar hon en sprayflaska och lite papper för att spraya fyra-fem gånger och svepa bort svettdropparna från cykeln. Tre droppar på styret. Ett stänk på ramen.
Jag tittar ner på min cykel. Ser lite otydligt genom svettblöta glasögon, men ser styret. En pöl. Nya droppar får de gamla att rinna av kanten. Stänken har även nått upp över displayen, flera decimeter framför mig. Golvet under cykeln en större pöl.

Efter 90 minuter på cykeln, i omklädningsrummet, vrider jag ur min t-shirt. En tunn stråle som följs av tunga droppar. Väger t-shirten i handen, lägger den i en plastpåse innan den hamnar i väskan, för att inte väskan ska börja lukta. T-shirten kommer hamna i tvätten så snart jag kommer hem, men hängande över kanten på tvättkorgen för att torka över natten. Lägger jag den i korgen vet jag att den inte kommer torka, utan börja lukta.

Ibland funderar jag på varför jag svettas så mycket att ögonen svider vid långpass. Att huden över hela kroppen blir blöthal. Näsan kittlar av alla droppar som letar sig ner mot tippen. Allt det trots att jag inte svettas speciellt mycket alls när jag inte tränar.

Men kroppar är olika på så många sätt, så det är väl helt enkelt min lott. Att tvätta mycket och inte krama människor jag tycker om efter ett träningspass.