Bergslöpning i snön på Semnoz

Äntligen tog jag mig upp på en liten bergstur! Tillsammans med högerknäet Knut joggade jag genom Annecy, uppför den lååånga backen förbi 1100-talsslottet och basilikan och fram till den lilla orienteringskartan där vandringslederna över Semnoz-berget.

Jag fotade kartan, men var fullt medveten om att jag nog ändå skulle tappa bort mig.

Jag fick rätt, såklart.



Såhär såg alltså stigen ut. Ja, den slingrar sig fram
mitt i bilden.



Jag valde till och med den gula leden eftersom det var den enda färgen jag kunde se genom regniga glasögon, färgblindhet och grådask. Men tre förgreningar senare tittade jag upp mot den höga klippan jag borde varit ovanför.

Men c'est la vie. Skog som skog, berg som berg. Dimman raderade allt hopp om utsikt, markens blandning av snö och smältvatten allt hopp om torra fötter, mina icke-terrängskor hoppet om snygglöpning i halkan.

 

Springjonas nedanför klippan jag borde ha sprungit ovanför.



Jag segade mig uppåt och njöt av tanken på vilket pucko jag är, alldeles speciellt idag. Pulsen rusade uppåt när stigen blev brant (max 193 sa klockan), stigarna vindlade höger och vänster och aldrig med de skyltar jag väntat mig, men det kändes helt okej ända tills Knut började protestera. Vi slogs mot varann ett tag - han stramade lite och jag svarade med att stretcha och mjuka upp, han bet tillbaka ett tag senare, jag svarade igen.

 När jag började springa neråt igen gjorde han nästan ont, till och med. Jag började fundera på om jag kanske ska ta en månads total löpvila igen, trots allt.

Sen kom magin:

Telefonen bytte låt till Bonnie Tylers Holding out for a hero, nedförsbacken planade ut tillräckligt för att jag skulle kunna sträcka ut istället för bromsa och vips blev Knut glad igen, precis när jag kom ner till basilikan igen. Jag var tvungen att ta ett kort på den heliga byggnaden innan jag kunde fortsätta hemåt.

Semnoz, nästa gång vi ses ska det vara solsken, torrt och shortsvarmt!

Basilikan.

 

Utsikt tillbaka upp mot Semnoz-berget, som skymtar trots dimman.

Årskrönika 2011: året då Springjonas blev besatt (juli-december)

Här kommer andra halvan av berättelsen om mitt löparår - läs gärna den första, som jag skrev igår.

Juli-augusti

Hela juli gick ut på förberedelser inför årets största äventyr: pilgrimsresan. Jag sprang, sprang och sprang, testade ryggsäck, skrev packlistor, testpackade och sprang med packningen. Kom fram till att det gick att åka två veckor på semester med drygt fyra kilos packning inklusive väska. Sprang lite till. Fredag den 29:e bar det av!

Vi sprang från Porto i Portugal. Längs allt från kullerstensgator till vindlande stigar och någon enstaka motorväg. Bodde på enkla härbärgen för pilgrimsvandrare och imponerades över hur ofta de hade Wifi, så att jag kunde ladda upp foton till bloggen. Komponerade en egen sång, men ägnade framförallt vår vakna tid åt att springa och att äta, stora mängder med mat. Ibland var vi rejält, rejält slitna och nån enstaka gång var vägen hemskt trist, men framförallt sprang vi med fånleenden på läpparna, träffade massvis med trevliga människor och blev småkändisar på kuppen och lyckorusade fram till katedralen i Santiago de Compostela efter åtta dagar och tjugofem mil.

Hemma igen sprang jag på av bara farten. Samma dag jag landade från pilgrimsresan slog jag mitt personbästa på milen med tre minuter och tog mig under 40 minuter för första gången, två veckor senare chockade jag mig själv igen med 36:29, nästan fem minuter snabbare än mitt tidigare pers.

September

Tokrusandet fortsatte sen augusti. Först improviserade jag en start i Ursvik Extreme-finalen, kom nia och slog min tid från i våras med fem minuter. Sen kom det stora tävlingsmålet för sensommaren, Lidingöloppet, och tillsammans med mitt nya självförtroende pulvriserade jag mitt rekord från året innan.

Oktober

Mina sista löpsteg på säsongen tog jag i Amsterdam marathon, mitt livs tuffaste löparutmaning hittills, där jag visserligen slog mitt personbästa med åtta minuter men lidande fick kämpa mig i mål, steg för steg, med kraftlösa och smärtande ben som inte ville springa så fort som jag hade hoppats. Sen kom två veckors löpvila.

November-december

Efter löpvilan kom jag tillbaka med mer spring i benen än på länge. Fem överentusiastiska dagar senare bokade jag en tid på Access rehab för att påbörja botandet av Knut, mitt högerknä, som hastigt blommade ut som löparknä.

Två månader senare har jag blivit en fena på styrketräning och benstretchande, pendlat mellan hopp och förtvivlan men lyckats springa ett antal känningsfria pass igen och tagit tillfället i akt att lära mig crawla. Det lär jag behöva, då jag och Jon spikat 2012:s stora utmaning, Ö till ö, 55 kilometer löpning och en knapp mils simning i öppet hav.

För trots att jag avslutar 2011 i moll så är 2011 året då jag blev mer besatt av löpningen än någonsin, på gott och ont.

Merde! Inte välkommen på franskt badhus

Dagens träning skulle bestå av en rejäl dos simning. Vilodag igår, simning idag, springpass på Semnoz-berget imorgon och slalom på söndag - allt var uttänkt och skulle passa perfekt både med mitt träningssug och med min lite motsträviga kropp.

Eftersom L blir trött och sömnig efter simning sparade vi det till slutet av dagen, efter omfattande shoppingäventyr.

Vi blev såklart försenade. Klockan 18 blev 18:35, men till slut hukade vi oss över parkeringen genom duggregnet. Inte riktigt så mätt som jag borde, småfrusen i det ruggiga vädret och trött efter lång dag full med ärenden, men simning skulle det bli!

Så såg vi skylten. Den som vi ju vet skulle sitta där. Till och med jag, icke-fransosen, vet. På badhusen i Annecy ska man bära badbyxor, inte badshorts. Fan.

Hade vi planerat in badet efter frukost hade vi hunnit hem, letat upp de gamla boxerbadshortsen jag köpt just för att va välkommen här och åkt tillbaka. Men i duggregnet, småhungriga (i alla fall jag) så vände vi om och istället körde jag engelska uttalsövningar med L:s mamma i bilen på väg hem (bokstaven h som i asshole och bokstaven r som i whore).

Jag är fortfarande sur och besviken. Imorgon ska jag bege mig upp på Semnoz-berget för en springtur, men med det här flytet lär det snöa igen under natten eller så vaknar Knut på helt fel humör. Åh, nämnde jag förresten att skidturen på söndag nog blev ersatt med släktlunch.

Okej, riktigt så bitter är jag inte alls. Bara skönt attvältra sig i elände en stund. Imorgon blir nog en fantastisk dag och skidturen blir kanske av trots allt. Sov gott!


Från Springjonas i farten

Årskrönika 2011: året då Springjonas blev besatt (januari-juni)

Januari

2011 började faktiskt med en liten skada. Det är så länge sen nu att jag glömt det, men jag hade åkt på en liten bristning i vaden. Tre tortyrsessioner hos Access rehab senare kunde jag springa som vanligt igen. Jag fick med mig en sund skadeparanoia, som tyvärr inte skulle visa sig räcka hela vägen.

 

Februari-april

Jag och L åkte på vårt livs semester (hittills): åtta veckors rundresande i Sydostasien, Australien och Fiji. Min träningsdos sjönk rejält, men inspirationsnivån åkte upp, upp, upp. Och jag sprang nånting, nånstans minst varje vecka:

- Hongkong är en häftig stad, men byggd för löpning är den inte. Fram och tillbaka längs en fullsmockad strandpromenad, kors och tvärs över överfyllda trottoarer och övergångsställ. Min bästa plats var Kowloon Park, som tyvärr bara mäter 200 gånger 400 meter. Fram och tillbaka, var ordet.

- Trafiken i Hanoi, Vietnam, är fullkomligt livsfarlig. Undvik till varje pris! Som tur är finns en trevlig sjö med en tvåkilometers gångväg runt mitt i stan. Jag skulle inte våga ens försöka springa längs en stadsgata.

- Siem Riep, Kambodja, var otroligt hett, så första turen tog jag sent på kvällen. Tyvärr räckte gatubelysningen inte långt i nån riktning, så jag fick ge upp och springa omkring inne i stan. Nästa gång sprang jag istället mitt på dagen. Tre liter vatten hann jag dricka på 15 kilometer, men det var riktigt häftigt att springa till Angkor Wat.

- I Indonesien testade jag alla sorters löpning. Runt, runt kvarteret i storstaden Yogyakarta, till applåder från de parkerade becak-förarna vid mitt sjätte varv. Frukosttur längs en av världens främsta stränder vid Seminiyak, Bali. Och kvällstur på Lembongan-ön, där jag den tuffa vägen lärde mig hur mörkt det blir när solen går ner på en tropisk, glesbefolkad ö utan gatlampor. Långa bitar fick jag gå hemåt med händerna utsträckta framför mig, för att jag inte kunde se var vägen gick.

- I Australien sprang jag i över 30-gradig, solgassande värme i Brisbane, genom de botaniska trädgårdarna i både Melbourne och Sydney men framförallt i den overkligt rödgröna gryningen vid Uluru, utan en vaken själ.

- På Fiji saknade alla öar vi besökte väg, men en av dem hade en stig upp till toppen. Med hjälp av händerna lyckades jag jogga upp (jobbigt) och ner (läskigt) innan jag körde tjugo varv runt en rygbyplan bredvid vår hydda.

 

Maj

Jag spenderade några veckor med att långsamt trappa upp träningen igen, innan det var dags att trappa ner inför mitt livs första maratonlopp. I träningsabstinensen inför loppet startade jag den här bloggen och hittade snabbt ett nytt beroende. Loppet, som var Stockholm marathon, gick helt lysande och lämnade mig euforisk.

 

Juni

Jag och min barndomsvän Jon bestämde oss för att ge oss ut på semester till fots ihop. På varsitt håll (han bor i Skåne/Holland, jag i Stockholm) hade vi snärjts av löpningens trollkraft och till och från snackat om olika galna upptåg vi ville göra ihop. Nu skulle det bli av - vi köpte flygbiljetter, guideböcker och ryggsäckar, skaffade pilgrimspass och förberedde oss för en springtur på en och en halv vecka i juli-augusti.

 

Innan det var dags hann jag faktiskt med en annan resa: till franska Alperna med min far, där jag sprang en del sköna pass runt Annecy-sjön, tog en heldagstur på cykel och framförallt vandrade över berg av olika höjd, ibland med uppenbar brist på lokalsinne.

 

I vardagen trappade jag upp träningen igen efter marapremiären, nu i en ny träningsgrupp i Studenterna och med Clarence som coach. I min allmänna eufori och med en kropp som kändes som Stålmannens trappade jag upp mängden till sisådär sju mil i veckan. Det var kanske inte helt lyckat, skulle det visa sig under andra halvan.

 

Imorgon kommer del två, juli till december. Berätta gärna om ditt löparår 2011 också!

Tips på nyårslöfte: träna varje dag, vinn Asics-priser

Runner's world har skapat en riktigt kul tävling för att få en perfekt start på träningen 2012. Utmaningen:

Träna nåt varje dag under januari. Berätta om det på Runnersworld.se, Twitter eller Facebook (läs mer detaljer på Runner's world).

Belöningen: om du väljs ut till veckans favorit av redaktionen vinner du fina priser från Asics. Så dessutom, såklart, att du får en grym start på träningsåret 2012.

Jag antar utmaningen - hänger du också på?

Hur sammanfattar du ditt träningsår 2011?

Ett år av besvikelser, där kroppen inte pallade det du utsatte den för? Eller där den inte blev utsatt för riktigt så mycket som du hade hoppats, utan blev sittande i soffan istället?

Eller ett år där gränserna tänjdes och flyttades längre än du trott? Kanske året då du äntligen kom igång och träningen blev en sådan del av vardagsrutinen att det nu krävs ett aktivt val att låta bli, snarare än tvärtom?

Vad var de riktiga höjdpunkterna? Vad har du lärt dig av motgångarna?

Jag ska försöka sammanfatta mitt år ordentligt nu de närmsta dagarna. Det kommer definitivt att innehålla mitt och Jons pilgrimsäventyr där vi sprang från Portugal till Spanien, mitt livs första marathonlopp och några krossade rekord. Så har jag lyckats få springa i inte mindre än åtta länder, vissa lämpligare än andra. Och misslyckats med att hålla mig skadefri.

Men min berättelse kommer imorgon. Vill du dela med dig av dina höjdpunkter och lågvattenmärken får du gärna ägna några ord åt det här - det vore jättekul!

Paparazzi-springtur runt alpsjön

Idag går i samma tema som igår: när jag hade tänkt skriva klart det här blogginlägget strax efter frukost fick jag veta att jag var inbokad för fika hos L:s mormor 45 minuter senare. Oväntat, men å andra sidan riktigt trevligt. På väg hem mot lunchen blev det ett stopp för shopping. Inte fullständigt oväntat, och också trevligt, men vips så var klockan en bit in på eftermiddagen innan jag fick en stund framför datorn. Jaja, så kan det bli.

Frukostspringturen igår kväll (ja, det blev ju så) var en väldigt platt historia med tanke på att jag befinner mig i Alperna. Annecy, stan där jag bor (för övrigt otroligt vacker), ligger på stranden till Lac d'Annecy (Annecy-sjön, crazy namn) och även i Alperna håller sig sjöar för det mesta ganska horisontellt.

Det finns visserligen ingen brist på berg runtomkring, men de flesta toppar kräver att man har bil, ambition, gott om dagsljus och gärna en gnutta lokalsinne. Jag vaknade med en sån träningsvärk i korsryggen att det nog faktiskt var den som väckte mig, och ben som var liksom klädda i bly, så ambitionen var nere i skosulorna (jag hade nog rätt om att mitt högst alternativa styrkepass var tufft). Därav noll av fyra kriterier uppfyllda och jag begav mig ut längs strandpromenaden istället.

Den utmaningen räckte. Har ni också dagar när kroppen liksom bara inte vill vara med. Det var så illa för mig att jag hade svårt att få benen att springa i rytm. Höger-vänster-höger-vänster, koordinationen i långdistanslöpning är inte direkt utmanande, men igår funkade det inte. Jag nästan snubblade när jag skulle undvika vattenpölarna.

Ett tag kunde jag åtminstone trösta mig med att Knut, mitt högerknä, var på gott humör. Eftersom han inte gjort nåt väsen av sig på ett par veckor nu tänkte jag att det kanske var permanent. Men den lyckan varade bara en halvmil. Sen hade mitt för dagen stapplande löpsteg ställt till det så att det spände och drog sådär oroväckande. Blä!

Så var eller varannan kilometer stannade jag och körde mitt lilla stretchnings- och uppmjukningsprogram tills det kändes fint igen. Nånstans på mitten fastnade jag för en liten backe och tänkte att den kunde få hjälpa mig att få till löpsteget för dagen (med lite flås som en bonus), så jag körde fem backintervaller uppför på drygt 40 sekunder styck, med försök till nätta steg nedför däremellan.

Jag kände mig som en elefant.

Med hoppet grusat om att kroppen skulle skärpa sig så tillät jag mig fotopauser längs hela turen, stannade säkert mer än varannan kilometer och krängde av mig vantarna för att få till avtryckarknappen på telefonens pekskärm. Med skräpig kropp får man njuta av fantastisk solnedgång, utsikt och alpluft - det var i alla fall fint!

Konsten att ta en frukostspringtur klockan 16:15

Dagens springtur skulle gå under klarblå himmel strax efter frukost. Så blev det såklart inte.

Precis när jag plockat tajtsen ur väskan fick jag veta att vi skulle få släktingar på lunch om en ynka timme. Blir lätt så när man inte förstår språket. Så jag flyttade planen till efter lunch.

Lunchen blev såklart försenad när vi trodde att vi skulle hinna med ett ärende före. Sen var den härligt franskt lång, raclette och struntprat på franska sim jag inte förstod, så den var inte klar förrän kvart över två. Men då jäklar skulle jag ut! Solen sken fortfarande.

Men kvart över tre skulle vi tydligen vinka hejdå till samma släktingar - för tajt att hinna springa emellan. Men kvart över tre här nere i Alperna är fortfarande dag, även i december, så ingen fara tänkte jag.

Först skulle vi bara på ett snabbt ärende till en optiker. Väl framme insåg jag att snabbvisiten nog innehöll fler element än befarat när svärmor också började pröva glasögon. Minuterna tickade på...

Kvart över fyra joggade jag ut på min frukosttur. Solen sken i alla fall fortfarande från den alpblå himlen, även om bergstopparna krupit oroväckande nära.

Berättar mer om turen sen - nu sällskapspel och middag! Ett litet teaserfoto, bara:




Från Springjonas i farten

Slalom som benstyrka

Min naprapat sa att utöver stretching och vila fanns det en sak till som jag borde ägna mig åt för att få bukt med löparknäet:

Benstyrka.

Framförallt enbensböj, eftersom de inte bara är tunga för de stora musklerna utan dessutom är lite utmanande för balansen, alltså bygger upp stabiliteten kring knäet.

Det har jag alltså lydigt ägnat mig åt de flesta dagar i sex-sju veckor, oftast tre set med tolv stycken på vardera benet.

Nu har jag kört tre timmar slalom med snowblade-skidor (korta) istället - måste rimligen va minst lika bra, va? Böja benen, böja benen, växla vilket ben man har vikten på, stå på huk ett tag, böja benen, böja benen. I tre timmar.

Dessutom är det rejält mycket roligare än benböj.


Helt perfekt väder: klarblå himmel, vindstilla ända upp på kalfjället på två kilometers höjd och minus tre grader.



L, född och uppvuxen i Alperna och på ett par skidor.



L:s mosters man Martin, den enda av oss med lokalsinne.



Springjonas, på skidor för andra gången på tio år och glad för att jag har ganska bra talang för att komma på fötter igen när jag ramlat efter lite väl optimistiska försök att hoppa.


Från Springjonas i farten

Skidåkning istället för löpning idag

På väg mot Le Grand-Bornand (stavning högst osäker) för en eftermiddag på slalomskidor istället för löpning idag. Himlen är så blå som den överhuvudtaget kan bli, det är varmt och vindstilla. En perfekt dag sånär som på att jag sov till halv elva - när det är såhär vackert ska man spendera varenda minut av solljus utomhus.



Himmel. Helt okej.


Från Springjonas i farten

Alplöpning på gång!

Har just landat i Geneve. Väntar på att L ska landa med ett försenat London-plan. Sitter och känner mig lite jetset, käkar pasta och ser fram emot en vecka i franska Alperna.

Släktmiddagarna ska få rejält med sällskap av löpturer, simning, skidåkning och styrketräning. Hoppas alpluften och utsikten runt Lac d'Annecy imponerar lika mycket på Knut som på mig, så att jag kan få köra åtminstone ett ordentligt springpass med klipporna tornande över huvudet.

Jag lovar att ni får ta del av utsikten!


Från Springjonas i farten

Vacker julträning under klarblå himmel

Sprang en liten uppvärmningsrunda längs Klarälven i Karlstad. Sex kilometer på lätta ben, under klarblå himmel. Vackert!

Sen trekvart cirkelstyrka på vardagsrumsgolvet. Rotade fram en gjutjärnsgryta och kastade i ett sockerpaket som vikt, vem behöver riktig utrustning? Nu känns halvsovandet framför Kalle Anka bättre än nånsin :)












Från Springjonas i farten

God jul-springrunda!

Från Springjonas i farten

Vad önskar du dig för springleksak i julklapp?

Jag önskar mig mest av allt att mitt löparknä ska vara försvunnet för alltid. Osäkert på om just den presenten döljer sig i något av paketen under granen.

Finns däremot möjlighet att jag kan ha fått mig en våtdräkt, en pannlampa eller ett vattentätt fodral till min iphone, så att jag kan ha med den i ur, skur och simtur.

Men vad har du önskat dig för springleksaker i julklapp?

Julträna eller inte julträna, det är frågan

Sov länge. Vaknade lite yrseltrött. Åt långsam frukost. Syster tar tupplur, övriga på julpromenad. Ödets minut börjar nu: ska jag ta mig en liten julträningstur eller inte? Klurigt...

Träning och ett klokt snack om livet med huvudtränaren

Var på första klubbträningen på sex veckor idag. 40 minuter uppvärmning och struntpratande, sen en liten backig snabbintervall på drygt två kilometer.

Och inga känningar i Knut!

Mörkt som katten var det. Och isigt. Inte helt idealiskt i nedförsbackarna om man vill springa lätt och mjukt, men det gick finemang. Inte ens kondisen var deprimerande.

Fick till ett litet snack med huvudtränare Lorenzo om hur mina ultraplaner, löparknä och korta träningsbakgrund hänger ihop också. Inte riktigt alls, var hans utgångspunkt. Han har en riktigt vettig poäng.

Det finns en stor sanning i att jag kanske borde satsa på snabbhet nu när jag är trettio, längd kan jag ordna även när jag är äldre. Även i att min kropp kanske inte är redo för ultrastora träningsmängder än. Och att jag ju har en rehabperiod framför mig innan jag kan komma igång ordentligt - och hur snabbt det går vet vi inte än.

Å andra sidan är det bara kul att springa en massa om man sporras av målet. Ö till ö lockar tio gånger mer än att lyckas kapa en minut eller två till på milen, även om jag får kämpa för att ens ta mig i mål.

Kanske kan en gyllene medelväg bli att jag skjuter upp ultradebuten 2012 en bit (jag har ju en bra bit kvar innan jag ens tränar stabilt) och sänker distanserna. Inget Ursvik ultra 75km, inget SM i 100km. Ö till ö är bara 55km löpning - och i september. Med det som en grand finale kan jag nog hålla peppet uppe med diverse korta terränglopp, en massa simning och något enstaka halvlångt lopp under året.

Tål att funderas på. Vi ska snacka vidare efter nyår.


Från Springjonas i farten

Pytonvila

Fantastiskt rolig fest på jobbet igår. Mår som jag förtjänar. Fick inte till en kortare arbetsdag heller, trots ambitioner.

Tanken på en timme i en bassäng. Tanken på att jag måste slå-in-julklappar-packa-planera-födelsedagsfirande-för-pilgrimskompis-jon-laga-mat-äta. Tanken på att jag vill somna, sova, få vara ifred nu på direkten, utan fördröjning.

Skippar träning. Åker hem.


Från Springjonas i farten

Träningsdjävulen tog mig tills benen darrade

Tog mig till Friskis & Svettis trots att L är bortrest. Var bara sisådär motiverad, men så tog träningsdjävulen greppen om mig.

Tio minuter roddmaskin, 2,4 kilometer på högsta motståndet. Darr.

Tio minuter löpning i hobbitskor, 2,1 kilometer. Inte darr, men tungt för vaderna.

Sen kom jag igång på allvar:

Tre set:
24 sidoskopningar med tung medicinboll (mage)
50 sekunder plankan
2 x 12 enbensböj på tå

Sen tre set:
2 x 12 Draken (vad, arm, hela kroppen)
2 x 12 Krysset (sidostyrka)
12 säteslyft med tung medicinboll

Sen tre set:
24 utfallssteg med medicinbollsvridningar åt sidorna
24 bergsklättraren-steg
24 hitlers hund

Och sist tre set:
12 situps med tung medicinboll
12 rygglyft
12 armhävningar

Och sen flämtande, svettdrypande, benskakig stretchande tills jag pallade att stappla uppför trappan igen. Sen dusch, hemfärd, hämtpizza, horisontalläge och sooova.

Och jag mår så bra!!!

Videoorgie: min självtortyr på Ursvik Extreme

Råkade hitta nåt jag hade missat helt: en rad videofilmer från Ursvik Extreme-finalen i september i år, ett av mina wow-jag-har-sånt-flyt-att-jag-vet-inte-var-jag-ska-ta-vägen-även-om-jag-just-nu-är-så-trött-att-jag-inte-vet-om-jag-ska-kräkas-eller-svimma-lopp.

Eftersom kameramännen framförallt placerade sig på toppen av tuffa backar, och min taktik var att gå i branta uppförsbackar för att kunna dundra på utför utan mjölksyra, så är det framförallt en gående Springjonas som syns på filmerna, men man kan ändå dra några slutsatser:

Ett) Jädrar va bra det gick, inte mer än fem minuter bakom segraren
Två) Jag ser inte så blekt, svimfärdigt urlakad ut som jag kände mig när det var en kilometer kvar. Kanske fanns det en gnutta mer kraft, till och med.
Tre) Jag måste verkligen lära mig använda armarna mer, inte ens i starten vevar jag dem som jag ska och efter fjorton kilometer skulle jag lika gärna kunnat ha stoppat dem i fickorna. Helgalet.

Starten (spola fram sisådär fyra minuter till startskottet, sen skymtar jag förbi nånstans runt 15-20:e plats)

Mördarbacken efter ungefär fyra kilometer. Här går jag upp på runt tionde plats. Notera att jag såklart tappar mark uppför backen, men att det bara handlar om ett par tiotal meter. Sjukt värt för att slippa mjölksyra!

Sista dunderbacken, med en kilometer kvar och fjorton i benen. Jag kommer runt fem minuter efter ledaren. Det kändes som om jag hade en evighet fram till killen framför mig, men på videon ser det ut som om jag nästan kan ta rygg på honom. Notera mina förlamade armar, skäms på mig!

Brutalbänks-tortyr på video

Har just upptäckt att det inte är speciellt svårt - utan faktiskt busenkelt - att lägga upp videofilmer från telefonen till Youtube, och sen lägga till dem på bloggen. Så här kommer mina videofilmer från Bosön-träningslägret, som jag lovade för alldeles för länge sen:

Först, ett porträtt i självplågeri i form av tre minuter plankan, med diverse halvakrobatiska inslag (OBS! Det här är verkligen ingen action utan mer i stil med fransk konstfilm, och inte nån av dem som skulle vinna priser - spola framförallt förbi första minuten om du är lite otåligt lagd):

Sen, min första närkontakt med brutalbänk, alldeles direkt efter plankan-äventyret. Notera framförallt hur jag vägrar ge upp på den allra sista, trots att det är uppenbart för alla att jag inte kommer lyckas ta mig upp en sista gång:

Mer om Studenternas träningsläger på Bosön för en dryg månad sen:
Träningsläger del ett: brutalbänksyrsel
Träningsläger del två: rekord och mat
Träningsläger del tre: mer tester, orgie i styrka och attackbasket
Träningsläger del fyra: vattenlöpning med Knut

Studenternas träningsläger i Italien

Nu är jag anmäld till mitt första utlandsträningsläger med Studenterna, planerat den 9-16 april i Marina di Pietrasanta på Italiens västkust (ganska rakt västerut från Florens). En veckas träna-äta-vila-träna-äta-vila-träna-äta-sova kittlar rejält i löparbenen.

Marina di Pietrasanta är kustsamhället i kommunen Pietrasanta, en liten, liten by utanför en rätt liten turistort som heter Viareggio. Alltså långt från några världsmetropoler, och mig veterligen inga toppdestinationer i charterbolagens kataloger, trots att området är så vackert att man kan smälla av. Men jag har faktiskt varit där - en vecka i vardera byn när jag var fjorton år och cyklade mig genom regionen med min far under tre veckor.

Marina di Pietrasanta-stranden. Helt okej att springa på,
kan jag tänka mig :)

Vi monterade ner våra cyklar, packade in dem i wellpapp och lyckades flyga ner dem till Bologna. Cyklade över bergskedjan söderut, till Florens. En fantastisk idé med bara två, små problem:

Ett) Jag hade totalt ett träningspass på cykeln i kroppen. Tre-fyra helt flacka mil runt Karlstad utan cykelväskor. Första dagens pass var sju mil långt, med fullpackad cykel, och slutade en kilometer högre än utgångspunkten i Bologna. Inte sagt att stigningen bara var en kilometer, det var nog lååångt mer än så med tanke på alla nedförsbackar vi hann avverka dessutom.

Två) Dag ett var en söndag. Söndagar i Italien är tydligen stängda. Vi fick cykla runt halva Bologna innan vi fick fatt på frukost på McDonald's, ett par mackor och två liter vatten att ta med oss. Det där med två liter var inte helt genomtänkt det heller, med tanke på den drygt 30-gradiga värmen, bergskedjecyklandet och stekande solskenet.

Det fanns alltså ingen mat att få fatt på när vi segade oss uppför bergen, konstaterade att vår karta visade fel, att campingplatserna den pekade ut inte fanns längre eller låg nån annanstans, att vi var tvungna att fortsätta längre än tänkt. Campingen vi äntligen kom fram till, framåt kvällen, hade en bardisk på åtminstone 15-20 meter men kunde inte producera så mycket som en smörgås i matväg.

Morgonen efter delade vi på ett sockerpaket, sånt man får till kaffet på McDonald's, till frukost och rullade två-tre mil innan vi hittade en liten butik. Det var troligtvis den godaste frukost jag någonsin ätit.

Det var en väldigt vacker semester. Innan vi var framme vid Viareggio och Pietrasanta en vecka senare hade vi dessutom hunnit råka ta en fika för 600 kronor i en riktig turistfälla, ge upp att besöka Uffizierna-galleriet i Florens på grund av kön, blivit myggbitna helt prickiga och susat utför en så lång nedförsbacke att min far ropade åt mig att inte använda bromsarna, eftersom de skulle bli för heta och sluta fungera, trots att jag flög fram i 50 knyck och blev omkörd av långtradare i regnet.

I Viareggio var jag full för första gången i mitt liv, av misstag efter vätskebrist, solsting och ett enda glas vin till maten. Det var fruktansvärt. Sen blev vi av med alla pengar och kreditkort när vi blev ficktjuvade, hade inte råd att checka ut från campingen i väntan på nya kort några dagar senare, levde på pasta och krossade tomater i vårt spritkök. Det var vackert.

Och nu ska jag ner dit i april, träna 2-3 pass om dagen i en vecka, äta mer mat än en genomsnittlig 67-kiloskille brukar pilla i sig på tre veckor och njuta, njuta av naturen och sällskapet.

11 kilometer slaskkärlek



Yes, det är mina fotspår i snön - vackert!

Blöta, blöta fötter, slask och klafs hela vägen ytterdörren-trottoaren-villagatorna-Älvsjöskogen-elljusspåret-och-hem-igen. Hopp och skutt till höger och vänster för att undvika de djupaste pölarna. Sen växte pölarna till småsjöar och jag gav upp. Gav efter för blötan.

Och njöt.

Högerknäet möjligen lite trött. Tyckte om att jag stannade och körde löpskolning, uppmjukning och stretch efter en halvmil. Men inga konstiga spänningar, ingen smärta alls, inte på mer än en mil.

Mer än en mil. In your face, Knut!

Och dessutom var det vackert, vackert med det första snötäcket. Även om det vita var ett gungfly som knappt täckte pölarna under så var det vitt, en liten känsla av vinter, en gnutta jul.

Min kondis har uppenbarligen tagit stryk av knäkrånglet. Drygt 11 kilometer i 4:46-fart ska inte få upp min snittpuls till 165, även om det är kuperat och slaskigt. Och jag försöker verkligen förstå var nånstans jag ansträngde mig tillräckligt för att få upp dagens maxnotering till 188...

En mil utan knäproblem!

Berättar mer sen - först ska jag stretcha o käka riktigt ordentligt. Kärlek, Knut, det är kärlek!


Från Springjonas i farten

Ingen träning på fem dagar

Har jobbat häcken av mig sen i måndags. När jag inte jobbat har jag firat L, som fyllt år. Ikväll hade jag tänkt äntligen snöra på mig skorna, springa hem från jobbet och hoppas att Knut (högerknäet) skulle visa sig pigg och kry. Men jag inser att en 60-timmars arbetsvecka i duracell-tempo med ett härligt 20-timmarspass i mitten tar ut sin rätt. Jag packar ihop, tar tunnelbanan hemåt och säckar ihop i pyjamas på soffan istället. Det är nog det som min kropp behöver just nu.

Sov gott!

Ett sjätte skäl att gilla sitt löparknä

Jag jobbar vidare med min lilla drive i positivt tänkande. Idag blev andra dagen i rad utan träning, eftersom livspusslet bjuder på annat kul (idag, L:s födelsedag, igår jobb, imorgon risk för jobb igen).

Å andra sidan är många kloka själar överens om att en viktig nyckel i boten mot löparknä är total avhållsamhet från löpning. Jag ska överväga det ifall jag får problem igen, men senast kände jag ju faktiskt ingenting knasigt alls, så jag hoppas att stretchandet, vilandet och alternativträningen har rått bot på Knut.

Till dess: ett sjätte skäl att gilla sitt löparknä: det är en bra chans att lära sig mer om sin anatomi

Man får till exempel både tid och motivation att surfa runt på sajter som de här:
- Stew Strykers hela webbsajt dedicerad åt löparknä (eller iliotibial band syndrome, som min variant kallas). Och nej, Stew är inte läkare, naprapat eller medicinskt utbildad på något sätt, utan har bara en ohälsosamt stor personlig erfarenhet av just löparknä.
- Wikipedias artikel på ämnet, såklart. Den största behållningen, tycker jag, är listan över olika sporter man ska undvika när man har problem. Att de listar löpning, fotboll och dans kanske är rimligt, men varför valde de också ut just bowling, parkour och kitesurfing? Medan de hoppar över till exempel amerikansk fotboll och rugby, som rimligen är riktigt dåliga idéer för nån som inte tål fotboll eller löpning. Men men, det är säkert bara jag som inte förstår :)

Har du något mer tips på knasig eller nyttig läsning om löparknän?

Första skälet att gilla sitt löparknä
Andra skälet att gilla sitt löparknä
Tredje skälet att gilla sitt löparknä
Fjärde skälet att gilla sitt löparknä
Femte skälet att gilla sitt löparknä

Ett femte skäl att gilla sitt löparknä

Lider du av löparknä? Gör det dig lite deppig ibland? Jag vet precis hur det känns, men jag försöker leta ljusglimtar i mörkret och hittar åtminstone några.

Poäng fem: löparknäet kan ge dig en fantastisk chans till ett lättare löpsteg

Jag har kanske inte hittat den magiska boten mot mitt löparknä än. Men jag har en ganska tydlig bild av vilken löpning knäet gillar och vilken det tycker illa om: långsam jogg är tufft, medan lite högre fart funkar utmärkt.

Låter det helgalet?

Nja, kanske inte om du tänker efter. Tänk på hur olika dina löpsteg ser ut om du joggar riktigt slött eller om springer på sådär snabbt att det känns som om du flyger fram. När jag joggar långsammare än fem minuter kilometern (eller 6:30 kilometern, som dagen knäet högg till ordentligt) så landar jag ganska tungt på hälen, flyttar vikten från ena benet till det andra utan nåt riktigt frånskjut.

Men när jag ökar tempot så får jag mycket mer tyngd på framfoten, i en spurt snuddar jag knappt med hälen alls. Då använder jag alltså hela foten som en stötdämpare, så att knäet slipper ta stöten med bara lilla hälkudden som skydd. Så i mina korta löppass nu senaste två veckorna, när knäet har känts nästan-helt-bra, så har jag skruvat upp tempot lite grann. Inte mycket, men till 4:40 istället för drygt fem minuter kilometern som uppvärmning. Dessutom har jag medvetet tänkt på att ta fler korta steg, istället för få och långa, och har plötsligt inga problem alls med att hålla 180 steg i minuten. Små och lätta, jätteskönt.

Om jag kan hålla kvar den stilen tror jag att jag kommer ha nytta av det i många, många år.

Första skälet att gilla sitt löparknä
Andra skälet att gilla sitt löparknä
Tredje skälet att gilla sitt löparknä
Fjärde skälet att gilla sitt löparknä

Ett fjärde skäl att gilla sitt löparknä

Det som inte dödar det härdar. Jag vet inte om det är ett välkänt talesätt, men det har en hel del poänger. Jag letar positiva sidor att mitt löparknä, och hittar faktiskt några stycken.

Poäng fyra: man lär sig hur man tar hand om en skada

Löparknä är en ganska mild och sympatisk skada jämfört med mycket annat man kan råka ut för: frakturer, avslitna korsband eller plantar fasciitis. De flesta löpare, speciellt vi som är födda på 80-talet, utgår nog från att vi är helt odödliga och att skador är nåt som bara drabbar andra. Det är trist att lyssna på tidiga varningssignaler, trist att skippa träningen för att man känner sig lite trött och sliten, så man kör på. Tills det smäller.

Den första skadan är en chans att lära sig ordentligt att lyssna på kroppen och ta det lugnt nästa gång. Om den första skadan kräver operationer och ett helt års rehabilitering blir det en ganska dyr lärdom, men är första skadan ett milt löparknä, som för mig, så är det en chans att ganska billigt lära sig undvika något värre i framtiden.

Och dessutom hur man kan lägga om träning, hitta motivation att fortsätta och peppa sig själv trots att man inte kan träna som vanligt. Alldeles oavsett vad man råkar ut för nästa gång så är det här en riktigt nyttig lektion, en fantastisk upptäckt. Jag har upptäckt att jag kan byta ut löpning mot gymmande och simning. Det är inte lika kul, men det är faktiskt inte dödstrist eller meningslöst. Yey!

Första skälet att gilla sitt löparknä
Andra skälet att gilla sitt löparknä
Tredje skälet att gilla sitt löparknä

Mer självförtroende och mindre sprattel i bassängen

Körde min femte simlektion i vuxencrawl för nybörjare-kursen igår kväll. Kändes riktigt o-sprattligt, som om tekniken på nåt sätt börjar komma  på plats lite grann. Men nybörjare som jag är litar jag inte på min egen bedömning, speciellt inte när jag märker att jag är helt utpumpad efter bara 50 meter. Men så kom Marco, min simlärare, för att ge mig feedback. Lyssna på den här!

- Det ser riktigt, riktigt bra ut. Jag har bara en detalj, verkligen en detalj, som jag la märke till: du kan lyfta huvudet mindre högt när du andas.

Det betyder såklart inte att jag är fulländad. Inte ens att jag är en gnutta bättre än en sprattlig, okoordinerad total nybörjare. Men shit vilken självförtroendeboost!

Idag var det liten försovmorgon och sen kvällsjobb, så välförtjänt vila. Imorgon fyller L år och vi planerar morgongymmande före jobbet - galet...

Ett tredje skäl att gilla sitt löparknä

Lider du av löparknä? Eller är du lite paranoid över att kanske, möjligen drabbas? Inget ont som inte har nåt gott med sig - i alla fall gör jag mitt bästa för att hitta positiva aspekter av mitt. Ingrid tipsade om det kanske mest uppenbara skälet att fira sitt löparknä:

Poäng tre: mycket mer tid för nära och kära

I mitt fall är det faktiskt dubbelt upp: dels tränar jag bara hälften så mycket (både eftersom min alternativträning tar mindre tid och eftersom jag har mindre motivation att träna nästan varje dag), dels tränar jag mycket mer tillsammans med min fästmö L.

Sure, jag saknar verkligen mina fina klubbkompisar i Studenterna, som jag inte tränat med på en hel månad nu. Men jag har nog aldrig haft möjlighet att svettas så mycket ihop med L förut. I löpning är vi på alldeles för olika nivå, men i simbassängen kan vi hänga fast hon simmar mycket snabbare än jag - och på gymmet är det också busenkelt att köra ihop. Mycket trevligt!

Första skälet att gilla sitt löparknä 
Andra skälet att gilla sitt löparknä

Ett andra skäl att gilla sitt löparknä

Inget ont som inte har nåt gott med sig. Jag lider av löparknä sen en månad, men det kan ju inte bara va nåt negativt, eller?

Poäng två: kan man inte springa får man mycket mer tid (och initiativ) att satsa på alternativträning

För min del handlar det om simning. Nu är det mindre än nio månader kvar innan jag och Jon ska springa Ö till ö, en helt vansinnig utmaning med 55 kilometer terränglöpning och en mil simning i öppet hav. På söndagar går jag i simskola för att lära mig crawla - och eftersom jag inte kan fylla resten av veckan med löpning just nu simmar jag dessutom på egen hand mellan lektionerna.

Jag hade ju kunnat haft rejäl otur, fått löparknä när vårsolen just smält bort snön och mörkret, och Ö till ö var alldeles runt hörnet. Men eftersom det kom nu, precis när vinterns långa grundträning skulle börja, blev det liksom perfekt tajming. Lycko mig!

Läs om första anledningen att gilla sitt löparknä

Ett första skäl att gilla mitt löparknä

Positivt tänkande, positivt tänkande, positivt tänkande. Always look at the bright side of life. Jag har löparknä, men om man tänker efter ordentligt så kan man nog hitta nåt positivt med det också. Jag tänkte försöka ett par dagar.

Poäng ett: Det är en helt gyllene chans att komma igång med styrketräningen!

Så länge jag springer en massa hela tiden är det lite klurigt att få till ordentligt med styrkepass. När kroppen känns pigg nog att träna så är den ju så sugen på att springa. Men nu, när knäet bara vill springa som mest en halvmil på en bra dag, har jag kommit igång med mer styrka än någonsin tidigare. Två gånger i veckan har jag snittat med L senaste två månaderna, med undantag för just den där veckan då jag sprang en massa och fick ont i knäet.

Så skulle det visa sig att jag får kämpa och slita med knäet jättelänge innan jag kommer tillbaka ordentligt så lär jag åtminstone hinna få in en rejält bra vana på gymmet först, kanske till och med lite muskler :)

Imorgon kommer ännu ett skäl att vara avundsjuk på mitt löparknä! Har du något tips?

Väldigt o-hungrig

Vilodag idag, efter tolv timmars arbetsdag. Ligger i horisontalläge och försöker svulla i mat, glass och julmust. Men det går inte så bra som det brukar - jag saknar verkligen vrålhungern från hård träning.



Jag gick upp halv sex i morse och har hållit mig igång i mer än femton timmar på:
- Risgrynsgröt och två skinkmackor
- Banan
- Fläskkotlett och potatis, en portion
- Banan
- Tallrik yoghurt
- Paket bacon med tre stekta ägg
- Cordon bleu-schnitzlar med brocolli och brysselkål, en portion
- Glass, en skål

Ingen svältkost, men en eller två portioner mindre än vanligt. Och jag gillar verkligen, verkligen att äta.


Från Springjonas i farten

Som en torped i vattnet...

... var ett par simmare i bassängen idag. Jag var inte en av dem, men det gick jäkligt bra ändå. Fokuserade på tekniken, så simmade bara 25 eller 50 meter i sträck (trött Jonas = kass Jonas), men orken räckte mycket bättre, andningen funkade. Totalt 55 minuter simning, en bit över kilometern.

Simmade med dolmen (flytmojängen) nästan hela tiden. Och premiärsimmade med handpaddlarna - en helt fantastisk uppfinning!

Märkte först ingen stor skillnad när jag satte på dem. En gnutta mer kraft. Men ju mer jag simmade desto tydligare blev det. Paddlarna tvingade mig att ha bättre teknik: handflatan nedåt i den framsträckta armen och rejäla, långsamma armrörelser. Axlarna märkte rätt snabbt att de fick jobba hårdare.

Men det största beviset kom när jag avslutade med en längd utan paddlar:

Det var som att fortsätta trampa cykelpedalerna när kedjan hoppat av: inte speciellt jobbigt, men rätt poänglöst.

Paddlarna blir definitivt en del av min Ö till ö-plan.

Nu känner jag mig inspirerad igen :)


Från Springjonas i farten

Kan jag simma bort bitterheten?

Jag känner att om Knut fortsätter må lite sisådär riskerar jag att bli en bitter jäkel. Trist som katten - egentligen är jag ju en glad prick. En gnutta överoptimistisk, till och med.

Så nu ska jag simma med L och fokusera på trevliga saker. Till exempel:
- Vilken tur att få löparknä precis när jag sk lära mig simma!
- Så skönt att jag har så små problem att jag faktiskt kan springa utan smärta, till och med helt utan känningar vissa dagar.
- När som helst kan Knut må bra igen.
- På lördag är det årsfest med Studenterna. Det ska bli jättekul att träffa alla springkompisar igen.
- Och idag är simhallen öppen!


Från Springjonas i farten

Kampen mot Knut fortsätter

Sprang hem från jobbet idag. Knappt åtta kilometer. Som en ordentlig uppvärmning, eller ett kort återhämtningspass. Skulle jag ha kallat det fram till för en månad sen.

Knut gjorde inte ont, så det kan man se positivt om man vill. Men mina åtta kilometer idag sprangs i tre delar, avskiljda av två pauser med stretch och uppmjukning för att känningar och spänningar skulle försvinna.

Så det blir ingen träning med klubben imorgon som jag hade hoppats. Vill inte chansa. Tar ett rejält simpass med L istället.


Från Springjonas i farten

Aaaargh! Stängt kl 18:30 på tisdagar

Jaha. Var tydligen inte menat att jag skulle simma idag. Och låren påminner mig fortfarande om styrkepasset igår och vill absolut inte få returmatch redan idag.

Så det blir pyjamas, osund mat och kanske en gammal Harry Potter-film med L. Det är fint det också.


Från Springjonas i farten

Premiärtest av handpaddlar och dolme

På väg mot badhuset i Västertorp och simning med L. Ska testa mina nya leksaker - handpaddlar och simprylen med roligast namn alla kategorier, dolme.

Handpaddlarna spänner man på händerna för att få extra kraft. Det är inget jag behöver nu, när jag struntar i farten och bara försöker bemästra tekniken, men jag vill testa. På Ö till ö lär varje uns av hjälp vara välkommet.

Dolmen är en flytmojäng som jag testade i simskolan för några veckor sen. Man kniper fast den mellan låren (därav namnet!), får extra flytkraft och kan slappna av med benen. På simskolan var det helt magiskt, plötsligt räckte luften dubbelt så länge. Får se om det blir magi även ikväll.


Från Springjonas i farten

410 000 träningsfria timmar

Tänk om jag skulle träna tio timmar i veckan, femtiotvå veckor om året, resten av mitt liv.

Om jag får leva tills jag är åttio har jag i så fall 410 000 timmar utan träning kvar. Förskräckligt många.

Och just nu tickar de på i ännu högre takt. Förhoppningsvis är jag snart fit for fight för att minimera dem.

Från Springjonas i farten

Impad av mig själv igen

Förresten impade jag stort på mig själv igår kväll också: 50 minuter simning på simskolan och då och då slog blixten ner och saker och ting stämde faktiskt!

Vi övade kondis och försökte simma så långt som möjligt i rad - och jag klarade 200 meter crawlande i rad. Låter kanske futtigt, men jämfört med 20 meter för en månad sen är ju utvecklingen fantastisk. Fortsätter det så i några månader simmar jag snart över Stilla havet :)


Från Springjonas i farten

Morgonstund har gym i mund

Måndag morgon. Klockan 5. Väckarklockan ringer. Jag trycker snooze. L:s väckarklocka ringer. Hon trycker snooze. Bara tre gånger!

Så 5:30 var vi uppe, käkade frukost och tog oss iväg precis som planerat. 6:35, fem minuter efter öppning, klev vi in på Friskis & Svettis Hornstull för ett rejält pass.




En halvtimme löpning - för mig tjugo minuter med springskor och tio minuter med barfotaskor - och fyrtio minuter styrka i högt tempo. Tolv olika övningar, tre gånger tolv repetitioner på varje, en massa ben och core så att kroppen blev helt spak och skakig på slutet.

Jag är så impad av oss att jag skulle kunna ta helg igen nu på stört.


Från Springjonas i farten

Shoppingtips: superbilligt och lekstuga på Decathlon

Det blev inget träningspass med L idag heller. Vi åkte till Decathlon i Bromma och fastnade. Förutom att sportaffären är stor som två fotbollsplaner är den full med leksaker - och billiga fynd!




En liten isrink att testa skridskor i (is av plast), allsköns hemmagymgrejer att testa (jag lyckades rocka rockringar och vi testade boxsäckar ganska hårdhänt), en mini-basketplan, ett golfhörn där man kan testskjuta med klubbor, flera pingisbord.







Vi fastnade faktiskt och spelade pingis i säkert en halvtimme, åkte hem och mätte om det skulle få plats ett bord i vardagsrummet.




Alltså, Decathlon är som en stor lekplats för sportfånar.

Dessutom en riktig prischock! Ett par exempel: Asics 2160 för 1200 kronor, springskor av Decathlons eget märke mycket billigare. Eller underställströja för 150 spänn.

Jag fyndade två tidiga julklappar till mig själv: handpaddlar för sextio kronor och en dolme (flytmojäng man har mellan benen) för en femtiolapp. En tredjedel av priserna jag sett på nätet. Najs!




Men med allt rockringande, boxande, basketlekande, pingpongspelande och allmänt upptäcksresande i butiken försvann hela eftermiddagen, så spring och gym får bli imorgon bitti istället.


Från Springjonas i farten

30 procent billigare sportgrejer i Sverige? Till Decathlon!

Den franska, gigantiska sportvaruhuskedjan Decathlon har slagit upp portarna för sin första butik i Sverige. Jag och L ska dit och kolla läget idag. Kan det stämma, som hon säger, att deras priser är runt trettio procent lägre än Stadium, Intersport och gänget? Min magkänsla säger att det är minst så mycket billigare, troligtvis ännu mer, när jag kliver in i deras butik i Frankrike. Och grejerna jag har därifrån, vindjacka, tajts, ett par skor, har funkat utmärkt.

Butiken i Sverige ligger i Bromma, alldeles bredvid flygplatsen, och ska va rätt stor. Frågan är om den har lika sjukt gott om utrymme för att testa allt från cyklar till pilbågar och basketbollar inomhus som i den fåniga (på ett bra sätt) videon på sajten: http://www.decathlon.se/html/stores.html :)

Förlorade planka-tävling mot mamma

Blev ingen träning idag. Hanns inte med. Men på kvällen födelsedagsmiddag för moster Gunnel och utmaning med mamma Ingrid: vem kunde stå i plankan längst.

Jag förlorade.

Jag vill inte ens berätta hur lång tid jag pallade. Sjukt fånig utmaning.


Från Springjonas i farten

Nej jag vägrar - jag springer med mitt löparknä!

Snackade en kortis med klubbkompis Hans när vi var funkisar på Tömilen förrförra veckan. Han berättade att när han haft löparknä-känningar har han bara sprungit på. Någon smärtsam vecka senare har knäet mått bra igen.

Lite som att behandla magkatarr genom att åka på musikfestival och dricka dåligt hembränt.

Men å andra sidan sa faktiskt min naprapat, specialiserad på löpare, att löpning inte skadar knäet alls. Och min egen empiri pekar ju knappast på att det är överansträngning som verkar vara Knuts problem heller: problemen fick jag när jag kom tillbaka efter löpvilan, mina problemfria löpturer har kommit efter flera dagars träning medan mina struliga turer kommit efter vila.

Så idag åker jag och tränar med L - och jag ska tamejtusan värma upp med löpning, inga jädra cyklar, roddmaskiner eller crosstrainers. Knut, håll i hatten!

Ett bittert blogginlägg om Knut

Knut, ett olydigt och struligt högerknä.

Sprang hem från jobbet idag. Lite hungrig, alldeles för sent (det blir lätt så när jag vet att L jobbar sent, motivationen att lämna kontoret försvinner, minutrarna tickar på till timmar och vips är klockan sju).

Kondisen börjar kännas rätt kass nu, när jag inte springtränat riktigt ordentligt på sammanlagt sex-sju veckor. Men det är ju helt okej, det är ju vad som händer när man tränar mindre, ersätter långpass med styrketräning, rejäla intervallpass med en halvtimmes simning, och kryddar mixen med naprapatbesök, vila och stretch.

Men så började Knut, mitt stackars högerknä, att göra väsen av sig igen. Det första kilometrarna var helt okej, men sen började han strama och kännas lite, lite öm. Stannade till efter fem kilometer och körde löpskolning fram och tillbaka, ett stegringslopp. Sen fokus på lite lättare, kortare löpsteg, mer tyngd på framfoten. Knut blev glad igen, nån kilometer. Blev lite sur en kilometer hemifrån, så jag fick stanna och stretcha lite. Sen fick jag i alla fall en känningsfri slutkilometer.

Så egentligen kunde jag ju springa hela vägen, jag fick aldrig ont, Knut känns inte öm såhär efteråt, varken före eller efter mitt marathonlånga stretchingpass eller mina enbensböj.

Men dagens tillägg på julönskelistan är, med riktigt bittert tonfall:

Att Knut ska sluta va ett löparknä!

Är 176cm verkligen en galet konstig storlek?

Jag är 176 centimeter lång och väger 67 kilo. Lite lättare än genomsnittet för min längd, ett par ynka centimeter kortare än snitt. Alltså väldigt normal.

Men det verkar knappt finnas nån som kan sälja en våtdräkt i min storlek (förutom galenprissatta supermodeller). Har ägnat timmar åt att leta.

Inte Venkato.

Inte en enda Orca-modell på Wiggle. Jag tittade på allihop.

Inte Sailfish heller. Hade jag varit lite mindre, lite längre, lite tyngre. Men inte min storlek.

Sökte Orca-återförsäljare i New York, men hittade ingen överhuvudtaget som faktiskt sålde triathlonvåtdräkter. Galet.

Letade i forum men hittade bara tips för just Venkato och Wiggle.

Så till slut hittade jag märket Blue Seventy. Hallelujah! De första modellerna jag kollade fanns såklart inte i min storlek de heller, men till slut hittade jag Axium - både billig, full i flytkraft och i min storlek hos Wiggle! Nån som har testat den och har något råd?

Önskelista till jultomten del tre: våtdräkt

Här kommer del tre i min saker-jag-dreglar-över-som-tomten-kanske-vill-ge-mig-lista, och som du kanske vill sätta upp på din önskelista också. Och som kanske kan du hjälpa mig med tips och råd om vad jag ska välja?

Våtdräkt
En nyckelingrediens i Ö till ö (till och med obligatorisk) och dessutom ett stort hopp för att få till min simning. Våtdräkter flyter nämligen, alltså kanske jag kan sprattla mindre med benen utan att de sjunker till botten. Det kan behövas :)

Så, även om det är långt kvar tills sjöar och Östersjön är varma nog att simma utomhus så vill jag ha en våtdräkt nu, för att fusksimma i bassäng :). Jag fick tips om att Venkanto är duktiga och säljer bra triathlon-saker, kollade in hemsidan och såg att det är märket Orca de säljer. Så jag gissar att det är bra.

Är det nån som har simmat i Orca S3? Det är den enda modellen som inte kostar närmare 3000 kronor (eller mycket mer).

Och hur ska man tänka med storlek? Venkanto har en storleksguide där ingenting är precis jag - ska jag hellre ta en dräkt som är lite för liten eller en som är lite för stor? Jag lutar åt liten...

Jag = 176 centimeter och 67 kilo.
Storlek medium: 167-175cm och 67-74kg
Ja, det måste nog vara den som är rätt

Kan det vara vettigt att köpa våtdräkt i New York? Fick ett tips om att det kunde vara halva priset där och L åker dit om två veckor. Nån som har ett tips om en butik?