Jag kan springa, jag kan springa, jag kan springa! En halvtimme utan minsta lilla känning av att höften var stel, knäet stramade, nån sena eller muskel var öm eller att något ens hotade med att börja göra ont.
Man skulle kunna säga att jag borde vara försiktig, inte ta ut segern i förskott, vänta tills det har gått bra några träningspass i rad, några långturer, innan jag utropade Knut som botad. Jag kanske får äta upp det här på måndag, när jag springer nästa gång.
Men jag tänker tvärtom: om jag inte tar ut segern idag kanske jag aldrig får ta ut den. Så jag firar!
Varför gick det plötsligt bra? Tja, endera behövde Knut och hans vänner bara ett par löpturer på sig innan de lärde sig att hålla sams, eller så kan det ha att göra med ett par småsaker jag gjorde i upplägget just idag:
1. Jag höjde tempot lite grann, från drygt 5 minuter per kilometer till 4:40.
2. Jag fokuserade på att hålla uppe stegtempot, faktiskt en bit över 180 steg i minuten
3. Med lite högre fart och lite snabbare stegtempo blir jag naturligt en framfotalöpare, snuddar bara med hälen i marken.
4. Jag började med löpning direkt, istället för att cykla tjugo minuter före som igår och bli rejält trött i vaderna
5. De sista tio minuterna sprang jag till och med i mina hobbitskor (Vibram's five fingers)
Tillsammans gör det mig mycket lättare, varje enskilt steg mindre slitsamt, hållningen stoltare.
Det var min tränare Clarence som planterade tanken om faran med långsamt långtempo i mitt huvud när jag berättade om mina ultraplaner och nämnde att jag såklart tänkte kompensera längre långpass med lägre tempo för att inte bli mer sliten. Han varnade för att springa för långsamt, eftersom tekniken ändras så mycket när man sänker tempot och det skulle kunna leda till en skada. Sen gick jag och hoppade på ett långpass med ett gäng Funbeatare i 6:30-tempo, mycket långsammare än jag nånsin brukar jogga omkring - och fick löparknä.
Vetenskapligt bevisat samband? Knappast. Men det fick mig i alla fall att fundera på ifall mitt optimala, lugna distanstempo inte skulle kunna tänkas va lite, lite snabbare än jag brukar köra.
Och när det gäller stegfrekvensen är det nåt jag lekt med på löpbandet i flera månader - jag är bara förvånad över hur lätt det plötsligt gick idag att komma upp i över 180, nästan 190 faktiskt, steg i minuten. Tidigare har jag kämpat och kämpat för att sega mig upp från 165 mot 180 och inte riktigt lyckas.
Nu är jag glad, glad, glad i hela kroppen - får hålla mig hårt i skinnet för att inte sticka ut och springa imorgon igen!
Det är mindre än fyra veckor till julafton. Nära och kära som vill köpa mig julklappar väntar otåligt på idéer. Själv växlar jag mellan att dregla över alla leksaker jag skulle vilja ha och chockas över hur dyr en sägs-att-det-är-nästan-gratis-sport som löpning kan bli. Dessutom har jag väldigt dålig koll på en del utrustning som jag drömmer om.
Jag funderar så smått på att springa Ursvik extreme i slutet av mars, 75 kilometer kuperade Ursviksspår mitt i natten (förutsatt att högerknäet Knut slutar krångla och träningen flyter på riktigt fint). Men då måste jag såklart öva på att springa mitt i nattmörkret, alltså skaffa en pannlampa.
Sen kommer Västerbron, som är okej på grund av utsikten (men det var beckmörkt) och eftersom det är lite av en backe, men den har liksom inget sting när den kommer efter en enda kilometer så det väger inte upp för anti-charmen från bilvägen.
Jag kan springa, jag kan springa, jag kan springa! En halvtimme utan minsta lilla känning av att höften var stel, knäet stramade, nån sena eller muskel var öm eller att något ens hotade med att börja göra ont.
