Nya, lätta kramskor

Hoppade in på Löplabbet race för att hitta ett par lätta tävlingsskor för marathon-lopp. Fick fantastiskt trevlig och bra hjälp av Jakob, som dessutom visade sig vara ultralöpare med fablesse för uppförsbackar och bjöd på tips om lattjo lopp - som Hammarby alpine marathon den 19 november, upp och ned för Hammarbybackens slalombacke 22 gånger.

Han letade upp tre olika lätta skor för marathondistans (med en gnutta mer dämpning än de för kortlopp).

Testade först Asics-dojorna, som kändes helt okej på löpbandet - framförallt väldigt lätta jämfört med de stabila tanks som jag brukar kubba runt i. Lite trög snörning, bara.

Sen var det Sauconys tur och rejält mycket mjukare, närmare passform. Men bara i framfoten, medan hälen gled lite, lite upp och ner. Åtminstone om man springer och koncentrerar sig på löpbandet, troligtvis inte i praktiken, tänkte jag.

Jag kände ändå att jag gillade båda, lutade lite åt Saucony-hållet men bara lite. Så snörde jag på mig Puma-pjucksen och det var som om två varma, mjuka sockeplast kramade om mig. Gjutna på fötterna, inget tryck nånstans, bara en jämn kram över hela foten.

Så det blev ett par ljusblå skönheter från Puma. SLX Fuujin RC heter modellen mer exakt. 1100 kronor var också en trevlig överraskning för att vara löparskor i Sverige.

Nu spritter det i benen som vill ut och testa dem på riktigt!







Från Springjonas i farten

Köpa lätta, lätta skor

Är på väg till Löplabbet race för att testa tävlingsskor, såna där lätta saker. Har aldrig haft några förut men längtat ett tag, avundsjuk på alla runtomkring när de snör om från madrassklumparna till fjäderlätta fotfodral. Nyfiken på hur det känns.


Från Springjonas i farten

Värdig utmanare till Born to run?

Jag har läst en dryg handfull böcker om löpning sen i somras. Tänkte skriva lite om dem nån gång längre fram, men som en teaser: fantastiska löpare med fascinerande erfarenheter är inte nödvändigtvis duktiga skribenter.

Men nu håller jag på att förälska mig, nästan lite som i Born to run, den här gången i boken Feet in the clouds - a tale of fell-running and obsession. Han kan skriva!

Och man kan ju inte låta bli en bok med den här varningen bredvid innehållsförteckningen:



Från Springjonas i farten

Gymma järnet med L

Sprang bara fyra kilometer i 5-tempo, även om benen känns återhämtade. Sen körde L stenhård styrka. Pushade mig genom att lägga på lika mycket vikt som jag i maskin efter maskin (hon väger 50, jag 67 kilo). Så jag var såklart tvungen att öka för att behålla ett uns av heder - hon hade redan klått mig i plankan.

45 minuter maskiner i högt tempo senare var jag lite smått yr, så vi åkte hem. Duschade, åt och nu ligger jag i sängen. Klockan nio. Kroppen känns skönt, härligt utmattad. John Blund, här kommer jag!


Från Springjonas i farten

Hur snabbt springer man marathon jämfört med Lidingöloppet?

Nu ska jag långsamt, ett steg i taget, återgå till livet igen. Träna, alltså. Och dagarna tickar ner till nästa mål - Amsterdam marathon den 16 oktober!

Den stora frågan är om jag pallar att springa under tre timmar. För en månad sen vågade jag inte ens formulera målet för mig själv, skrev lite luddigt att jag hoppades springa på nedåt tretimmarsgränsen. Men friskt-vågat-hälften-vunnit-taktiken har ju gett oanade resultat hittills, så va tusan:

Den 16 oktober ska jag springa maran på under tre timmar! Haha!

Lidingöloppet med alla backar gick ju på 4:10 kilometern i tre mil. De sista tolv mara-kilometrarna, när glykogenförrådet börjar sina, lär ju bli tunga, men å andra sidan: Amsterdamgator vs Lidingöbackar.

Jag kollade resultaten för några av mina snabbaste klubbkompisar, som sprungit både Stockholm marathon och Lidingöloppet i år, för att se hur grymma löpare med mer rutin gör ifrån sig i ena loppet jämfört med det andra:

Patrik Engström (plats 14 respektive 9): 3:25 kilometern på maran, 3:34 kilometern på Lidingöloppet

Patrik Eklund (32:a och 35:a): 3:42 kilometern på maran, 3:48 kilometern på Lidingöloppet

Huruy Ghebrehiwet (35:a och 71:a): 3:43 kilometern på maran, 3:56 kilometern på Lidingöloppet

Slutsats: i runda slängar tio sekunder kilometern snabbare på Stockholm marathon än på Lidingöloppet. Skillnaden mot ett riktigt snabbt marathonlopp, utan Västerbron och dess backkompisar, borde vara ännu större.

Med den mallen borde jag kunna springa Stockholm marathon under drömgränsen på 4 minuter kilometern, sluttid 2:48:48 - och Amsterdam marathon ännu lite snabbare. Men det verkar ju lite väl galet, till och med efter alla drömresultat som benen tagit med mig på på sistone.

Men tre timmarsgränsen, det ska jag ge mig på. Friskt vågat, hälften vunnet!

Fira segrarna, skit i förlusterna

Jag har kört en tävlingstaktik senaste månaden som har funkat jädrigt bra:

Friskt vågat, hälften vunnet.

Nu har jag haft en helt fantastisk månad (den första i mitt liv jag skulle kunna kalla en tävlingsmånad) och jag har vunnit mer än hälften i nästan varje lopp. Men det är inte bara därför jag gillar taktiken.

Även om den lär innebära en hel del lopp som går åt fanders så vågar jag lova att jag också kommer få uppleva fler hur-in-i-fanders-kunde-jag-springa-så-fort-ögonblick. Och de är värda så mycket mer.

För så länge du inte är toppelit och tar dig till sm, vm eller os för ditt livs enda chans så gör det väl inget om det går lite trögt ibland. Det är ju bara att rycka på axlarna, testa igen och fira segrarna mot klockan när de kommer. Alldeles för mycket energi går åt till att va sur över skitlopp.

MarathonMia skriver väldigt trevligt med lite samma filosofi när hon ondgör sig över en Johan Esk-krönika i DN Söndag. Esk beklagar sig en del över hur vi - trots löparvågen - springer lopp som Lidingöloppet långsammare idag än för trettio år sen och Mia vill hellre fira alla de som ändå springer.

Jag tycker Esks krönika är läsvärd, en intressant spaning och välskriven som alltid. Och inte menar han att Lidingölöparna inte förtjänar respekt även om de ränner runt nästan en kvart långsammare i snitt nuförtiden.

Jag tror faktiskt att både Mia och Esk skulle skriva under på att det viktigaste är att fira framgångarna: alla människor som reser sig ur tv-soffan (där jag ligger just nu), slänger chipspåsen och ciggen (som jag gjorde för sju år sen) och ger sig ut i löparspåret. Även om det kanske går långsamt som tusan.

Jag är övertygad om att vi blir friskare, gladare - och snabbare Lidingölöpare - om vi firar segrarna och skiter i förlusterna.


Från Springjonas i farten

Efter sol kommer regn, eller åtminstone vila

Eller åtminstone måste man vila efter att man sprungit drömlopp på tre mil och trollat bort sitt personbästa på Lidingöloppet. Så idag blir tredje dagen med (i princip) noll träning. Imorgon ska jag nog jogga eller kanske köra lite roddmaskin, om inte jobbet kommer i vägen.

Vill du återuppleva lite av stämningen från i lördags kan du titta på marathon.se:s reportagevideo.

Träning i livspusslet, tips två: spring till träningen

För en vecka sen började jag en liten opretentiös måndagsvana, att dela med mig av enkla tips för att få träningen att passa i livspusslet. Det första rådet handlade om att stretcha på väg hem.

Vi får se hur många små tips och knep jag egentligen har, men ett par måndagar ska de räcka i alla fall.
Tips två: spring till träningen

Jag, på väg hem efter klubbträning på min
30-årsdag i somras.

Egentligen är det nästan lite lustigt hur löpare - vars själva sport handlar om att transportera sig - tar bussen till gymmet för att byta om, kliva upp på ett löpband och värma upp innan de sätter igång med att lyfta tyngder, svinga badmintonracketar eller vad man nu tänkt träna. Över ån efter vatten som tusan.

Jag gör samma sak, i alla fall ibland :) (men det gör det inte mindre fånigt).

Sure, ibland kan det va praktiskt klurigt att springa till gymmet: om det ligger en mil för långt bort eller om du inte har möjlighet att byta om före. Men fixar du bara ett par praktiska småsaker så kan du troligtvis byta om på jobbet, jogga till badmintonträningen/styrkegymmet/Friskis&Svettis-lokalen, träna vad det nu är du ville dit för att träna, och sen kanske till och med springa hem igen.

Praktiskt ett: en ryggsäck som funkar att springa i. Det är såklart rätt skräpigt att springa med en stor, otymplig bag, så ska du till exempel åka från jobbet till träningen och sen hem så skaffa en springryggsäck. Jag har en Haglöfsvariant som är helt briljant (det var den jag pilgrimssprang med i somras)

Praktiskt två: kom ihåg specialgrejerna du behöver: inneskor, badmintonracket, lås till skåpet och sånt, så att du inte tror att du nödvändigtvis har allt bara för att du fått på dig träningskläder. Jag är en stjärna på att glömma.

Sen är det bara att springa på. En extra bonus, förutom att man spar tråkig busstid, är att man får känna sig lite bonuscool när man sticker från jobbet till fots eller joggar genom Friskis&Svettis-receptionen.

Stockholm Marathon vs Lidingöloppet

Martin Borgs undrade vilket lopp som är tuffast och föreslog för en vecka sen att jag skulle skriva om det på bloggen. Sen har jag fått samma fråga från tre personer till.

Det roliga är att utmaningen i loppen är hyfsat olika - i alla fall så olika som två olika sträckor av kasta-fram-höger-ben-kasta-fram-vänster-ben-repetera-några-tiotusen-gånger nu kan vara.

Stockholm marathon

Den riktigt tuffa utmaningen handlar om socker. Om att musklerna, levern och blodet bara kan hålla en viss mängd glykogen (en sorts socker, typ), runt 2000 kalorier eller ungefär tillräckligt för att springa tre mil. Det spelar ingen roll hur mycket du kolhydratladdar eller hur vältränad du är - mer glykogen får du inte in.

Och det är glykogen som är kroppens främsta bränsle när man springer. Det är lättillgängligt och ger ett rejält energiflöde, tillräckligt för att springa rejält fort (det är bara i de allra kortaste sprintloppen som man använder ett annat bränsle, som tar slut innan man kommit ett helt varv på en rundbana). Men det räcker alltså bara runt trettio kilometer.

Eftersom ett marathonlopp har tolv kilometer kvar efter att man sprungit tre mil så tar glykogenet slut innan mållinjen. Du har säkert hört hur löpare går i väggen just där, eller talar om att marathonlopp handlar om sista milen. Detta är anledningen.



Springjonas med väldigt ont om energi
i musklerna på upploppet.

Lösningen: dels att fylla på med energi under hela loppet så att glykogenet man förbränner kan ersättas - men det finns begränsningar för hur snabbt kroppen klarar att fylla på - och dels att träna kroppen i att använda fett som energikälla.

Fett är nämligen kroppens alternativ b som bränsle. Den stora nackdelen: det ger inte alls lika mycket energi per minut, så hur pigga benen än är så riskerar de att få för lite bränsle. Fördelen: du har i praktiken obegränsade mängder energi i kroppen, till och med om du har en läskigt låg andel fett i kroppen.

Stockholm marathon är backigt för att vara ett marathonlopp, men det är inte speciellt backigt. Det är fullt med fantastisk publik längs nästan hela banan, underbar stämning och lättsprungen asfalt. Men det är en kamp mot ett sinande bränsleförråd - har du inte tränat rejält med långa, långsamma långpass så riskerar du att springa med näsan före in i en osynlig vägg med mer än en mil kvar. Den längsta mil du någonsin sprungit.


Lidingöloppet

Lidingöloppet är just tre mil. Har du ätit ordentligt så att energilagren är fulla när startskottet går, dricker sportdryck längs banan och kanske suger i dig en energigel så ska du inte ha några problem att klara dig till mållinjen utan att få soppatorsk. Här är utmaningen något helt annat:

Backar.

Många backar blir det. De kommer i två former, med olika konsekvenser:

Uppförsbackar. Alla vet att såna är jobbiga. Är man trött och Abborrbacken tornar upp sig är det lätt att börja längta efter tv-soffan och fråga sig vad man håller på med. Det är lätt hänt att gå på alldeles för hårt i Lidingöloppets backar, försöka behålla tempot uppför och samla på sig mjölksyra som förvandlar musklerna till sega klumpar. Eller säcka ihop som en påse potatis och tappa ställningen, så att man sliter snett på rygg, ben och det mesta andra och slösar energi.

Springjonas med stumma lår på upploppet i Lidingöloppet.

Nedförsbackar. Hur skönt det än känns när man kommer över krönet och ser att det går utför så är det en dödlig fara, åtminstone för dina lårmuskler. Du trycker på, tänker att du rullar utför snyggt och lätt som en kenyan - medan publiken ser att du dundrar på som en elefant och landar med sån kraft på hälen vid varenda steg att när backen är över är dina muskler det också. Två mil av sådana nedförsbackar och vips kan sista Lidingömilen kännas ja, ungefär som den där sista milen på Stockholm Marathon - bara av ett annat skäl.

Lidingöloppet går i skogen. Det har alltså inte publik längs med nästan hela banan - men åtminstone rejäla samlingar på flera ställen som ropar och skriker, och musik på ett par ställen. I gengäld går det på härligt, mjukt underlag, med grandoft i luften och fantastiskt vacker natur att vila ögonen på. Personligen tycker jag att det är mycket, mycket roligare att springa i skogen än på asfalt - och dessutom roligare med lite backar än på oändliga, flacka kilometer.

Så vilket är då jobbigast?

Det trista svaret är - såklart - att det ena inte är självklart jobbigare än det andra. Är du duktig på backar så klarar du dig bättre i Lidingöloppet (grattis, dalmasar!), har du rejält med riktigt långa pass i kroppen så klarar du troligtvis maran bättre. Den riktigt avgörande faktorn, enligt mig, är vilket lopp du tycker är roligast: ett publikhav och asfaltsväg mitt i stan, eller mjuka backar i skogen med glada publikklickar här och där längs banan.

Personligen njöt jag hela vägen i båda loppen. Väggen slog jag i efter 35 kilometer på maran, låren kändes som köttfärs efter två mil på Lidingöloppet. Och jag gillade att kämpa genom resten av loppen ändå.

Fotokavalkad med Studenterna-smurfar på Lidingöloppet

L lyckades fota en rejäl skara smurfar (=klubbkompisar i Studenterna) på upploppet innan jag hann dit - även om vissa swischade förbi så snabbt att de inte gick att få i fokus. Trots mitt drömlopp var det hela fjorton klubbkompisar som kom före mig - en del helt vansinnigt snabba (alla finns inte på bild här - men resultaten finns här).

Patrik Engström:

Ulf Troeng:

Hans Edvardsson:

Lorenzo Nesi:

Thomas Pechhacker:

Huruy Ghebrehiwet:

Martin Ronnerstedt:

 Mattias Aspholm:

Och i målet Mattias, jag, Daniel, Patrik och Jonas:

Pers med arton minuter på Lidingöloppet, hela historien

Här kommer den långa, mångordiga, egocentriska historien om Lidingöloppet igår. Är du inte sugen på hela berättelsen så bjuder jag på en kortvariant (varning för spoilers!):

Wow, sjukt härligt, tungt och kämpigt men wow, jag kände mig lätt och snabb som en superhjälte och slog personbästa med drygt arton minuter, mer än 35 sekunder kilometern. Jag är galet tacksam till alla människor som hjälpte mig - världens bästa hejarklack, alla smurfar som langade vätska och skrek, klubbkompisarna som hjälpte till att dra och alla andra som hejade längs banan. Tack!

Så den låååååånga versionen (det är trots allt tre mil det handlar om):

Kom ut till ön redan halv elva, två timmar innan start. Lämnade hejarklacken bakom mig för att slippa all stress, och för att säga hej till ett par springbloggare (som jag tyvärr aldrig lyckades hitta).

Vädret var helt fantastiskt - klarblå himmel, uppemot femton grader, vindstilla och med en sol som värmde trots att det snart är oktober. Jag mötte upp massvis med taggade klubbkompisar som skulle springa eller hade kommit ända ut till ön bara för att heja och langa vätska till oss längs banan. Pratade ihop mig med Patrik om att vi skulle hjälpas åt att dra med sikte på 2:05-2:10, tillsammans med Magnus och Daniel. Men så fick jag släppa iväg honom till startområdet, eftersom världens bästa hejarklack (aka min familj) inte hade hunnit fram än, och jag var tvungen att ge dem min ryggsäck.

Nu gjorde det inget. Till slut hittade vi varandra och vi promenerade tillsammans mot starten. Jag tänkte att tjugo minuter skulle räcka gott som uppvärmning, eftersom loppet är såpass långt, så jag struntade i alla stressade löpare som kryssade sig fram genom folkmassan. Vi tog det lugnt, stannade för ett par foton, skrattade lite och jag kände mig sjukt taggad.

Jag joggade, körde lite uppmjukningsövningar, ett par stegringslopp och kände hur pulsen steg innan jag stegade fram till högraste kanten i startgrupp 1C. Såg Patrik och ett par andra smurfar en bit längre fram, eftersom de skulle starta i 1B. Planen var att sega ikapp deras 30-sekunders försprång på några kilometer om det inte blev alldeles för trångt. Sen skulle vi sikta på 41, 41 och 43 minuter milen, om

Pang, så var vi iväg. Folk rusade förbi runtomkring, jag höll mig i skinnet men började skutta om folk över gräset bredvid grusstigen. När stigen blev lite smalare fick jag syn på Jonas rygg trettio meter längre fram och började långsamt, långsamt närma mig. En bit framför honom var det andra gänget också. Wow, redan ikapp!

Jag var stenhård med min taktik att ta det lugnt, lugnt i uppförsbackarna, så det tog ett tag att komma ikapp - den första halvmilen är rätt kullig och varje bit uppför lät jag mig bli passerad. Sen kom några rejäla nedförsbackar, då jag tryckte på och rullade förbi ute till vänster och vips var jag äntligen ikapp!

Varje kilometer kollade jag på klockan. Den första gick på 4:45 och jag tänkte att den nog innehöll en dryg halvminut extra innan jag kom fram till startlinjen. Sen var det runt fyra minuter varenda gång, ibland nedåt 3:50, nån gång uppe på 4.05. Vi växeldrog lite spontant, kroppen kändes lätt och bra trots att tempot var lite snabbare än planen.

En gång kollade pulsen på klockan, läste 183, tänkte att shit är det så högt efter en halvmil så lär det gå åt fanders. Men så tänkte jag att va tusan, kroppen känns bra så jag kör på. Bestämde helt enkelt att inte kolla pulsen igen - och körde på.

Min taktik ställde till det lite med att springa i klunga och dra åt varandra - i ett par nedförsbackar drog jag iväg och fick ett rätt långt försprång, sen i uppförsbackarna kom de andra ikapp och sprang om. Så iväg i nedför, ikapp uppför. Om igen, igen. Men däremellan var det sjukt värdefullt och jag bara log, kände mig hur stark som helst.

Framåt Lidingövallen vid åtta kilometer drog jag lurarna ur öronen för att höra publiken. Precis när jag kom fram hörde jag världens bästa hejarklack skrika lungorna ur sig, speakern som ropade "här kommer en grupp från Studenterna som turas om att dra" och kände hur benen drog iväg med mig ännu mer och jag kunde inte annat än tjuta och klappa med händerna ovanför huvudet - och publiken som ropade och klappade tillbaka var världens energikick.

Så kastade sig Hanna ut ur publiken skrikande Joooonaaaas med min sportdrycksflaska, de andra i klungan fick sina flaskor också (även om Daniel fick lite strul och hamnade fem sekunder efter oss), vi tog det något lugnare en kilometer för att få i oss några klunkar sportdryck.

Vid tio kilometer låg jag strax före målet på 41 minuter och mådde hur bra som helst, helt pirrig av lycka. Sen började fartsträckan: sex kilometer med flacka, långa nedförsbackar. Jag var tvungen att hämta andan en liten stund, men sen tryckte jag på nedför, passerade löpare, klubbkompisarna vid axeln - här går spåret genom en skog som var så fylld av solsken att det är helt omöjligt att låta bli att le.

Nånstans vid halva loppet var det en lång, lång nedförsbacke där jag tappade bort klungan bakom mig ett tag. Ända tills den artonde kilometern - där loppets tuffaste uppförsbackeparti börjar. Abborrbacken och Karins backe släng er i väggen - de kommer en och en i långa partier av nedförsbackar - men mellan kilometer sjutton och tjugo är det brant uppförsbacke på brant uppförsbacke. Så jag växlade mellan lugn löpning och snabbgång uppför och Magnus kom flygande förbi som om han fått vingar, pang, tre kurvor senare var han försvunnen i fjärran. Jag led, men bet ihop under loppets långsammaste halvmil (4:20-tempo).

Uppe på toppen hoppade Hanna ut med en flaska sportdryck igen, en balkong tjöt Joooonas helt ofantligt högt (jag hann aldrig se vem det var :) och jag rullade utför och försökte låta benen återhämta sig på väg ner mot Grönsta gärde. Låren började kännas tunga - även om det inte ser så tungt ut på L:s foto från när jag passerade världens bästa hejarklack igen där de stod och skrek vid gärdet.

Direkt efter Grönsta gärde gick jag genom hela de två branta uppförsbackarna för att inte riskera någon mjölksyra och för att dricka upp hela sportdrycksflaskan. Jag tror det var det smartaste jag gjorde på precis hela loppet. Säkert tio, femton löpare passerade, men jag fick i mig en massa energi och lyckades trycka upp tempot direkt efter, hela vägen ned mot vattnet. Stannade till en kort stund vid vätskekontrollen vid 25 kilometer, för att verkligen få i mig hela muggen - men annars pinnade benen på rätt bra.

Framförallt kändes det helt, fullständigt fantastiskt att det gick helt enligt min drömplan - varenda kilometer. Uppför Abborbacken började jag med att gå en liten bit, ökade till jogg och sen började jag springa om folk som vanligt när det planade ut. Hamnade i en grupp på fem-tio löpare (inklusive tjejen som sen knep damsilvret) som sprang om mig varenda uppförsbacke, innan jag sprang om dem igen när det gick utför, om och om igen.

Men inför Karins backe, vid 28 kilometer, kändes benen lite som två stora, varma klumpar köttfärs. Ingen smärta alls, men jag mindes min huvudtränare Lorenzos råd om att se till att inte få mjölksyra i nån uppförsbacke, inte ens den sista, så jag lät klungan försvinna framåt för att ha någon energi kvar alls till sluttampen. Och det funkade. Det gick att öka igen efter att jag joggat och gått upp till krönet - och jag kunde ränna på över upploppet. Inte en suck att jag skulle klara av att spurta förbi någon, men jag kunde hålla uppe farten hela vägen förbi mållinjen - där klockan tickade fram till 2:05:23!!!

I fjol visade den 2:23:40, drygt arton minuter mer. Ett helt galet personligt rekord.

Ännu galnare - när jag frågade min klubbkompis Andreas (som för övrigt tog sig i mål på under 1:50) efter Ursvik Extreme hur snabbt han tänkte att man kunde springa på Lidingöloppet jämfört med det loppet så sa han dubbla tiden och lägg på två minuter. Min Ursvik-tid 1:01:40 x 2, plus två minuter, är 2:05:20 - nästan så man börjar misstänka att Andreas är synsk :)

När Lidingöloppet till slut lyckades få upp resultatet såg jag att kom på plats 178 - av nästan tolv tusen löpare i M30!!!

Hur gick det för dig?

Sjuuuukt nöjd - tack tack tack alla som hejade!

Två noll fem och en halv, personbästa med arton minuter. Vansinnesbra. På väg hem nu, tillsammans med världens bästa hejarklack. Foton och hela berättelsen kommer sen (nu upplagd här).


Från Springjonas i farten

På väg - med världens bästa hejarklack strax efter

Världens bästa hejarklack är mindre bra på att ta sig upp på morgonen, äta frukost, duscha och klä på sig i tid än på att heja (alla andra än L, alltså - hon gick upp före mig, bryggde kaffe och körde till Kungens kurva för att köpa baguetter). Så för att slippa stress åker jag ensam mot ön, så får de komma lite senare. Men de är lika taggade som jag!


Från vänster: L, Tomas (far), Anna (syster) och Ingrid (mor). På Lidingö ansluter dessutom kusin Petra och moster Gunnel.

Dessutom har jag massvis med klubbkompisar och några andra som ska komma ut och heja. Vilken lyx!

Från Springjonas i farten

Lycka till alla Lidingöloppslöpare!

Nu är den här, Dagen L - lycka till och kom ihåg att det ska göra ont, i alla fall i benen, så var inte rädda för det utan se fram emot det och njut! Det ska va grisigt, jobbigt - och framförallt kul! Har du roligt så har du vunnit, oavsett hur snabbt det går.

(gör det konstigt ont i bröstet däremot, sluta på direkten och leta upp sjukvårdarna)

Lycka till, njut av hela varvet och spring med ett leende!

Från Springjonas i farten

Caballo Blanco pajade min middag

Men det gjorde inget!

Som en mindre rockstjärna fick Micah True, aka Caballo Blanco, stanna kvar efter sin föreläsning för att skriva autografer.



(för dig som inte hunnit frälsas av boken Born to run än så är Caballo Blanco alltså en av karaktärerna i en reportagebok om löpning som svept genom löparvärlden som ett väckelsemanifest - och ikväll snackade han på Bosön, Lidingö)

Han snackade i drygt två timmar, skämtade, kom av sig, kom in på sidospår och charmade häcken av alla 200 i publiken.

Roligast:
- Att han verkar va en så genuint trevlig och opretentiös kille
- Att upptäcka att han inte alls var speciellt nöjd med boken Born to run, som gjort honom till en mindre världskändis
- Hans egen bild av alla olika händelser man läst om i boken - det legendariska Leadville 100-loppet och hans eget lopp i de mexikanska kanjonerna
- Alla glada, trevliga människor som jag hann snacka strunt med

Eftersom han pratade på mycket längre än jag trott så är jag dock fortfarande på väg hemåt, hungrig och sömngrusig i ögonen. Precis så man inte ska ladda upp inför ett lopp. Men det gör inget, det ordnar sig och jag är glad ändå.

Från Springjonas i farten

Allra sista Lidingöloppsråd

Ikväll:

Ett. Käka ordentlig middag med mat du är bekant med. Ta det lugnt med kryddor, bönor, lök och saker som din mage inte är vän med. Ät dig ordentligt mätt, men känn ingen press att kolhydratladda med specialmat tills det rknner ur öronen eller göra nåt annat knasigt.

Jag ska käka pasta carbonara, lagad av min mor som är här för att heja tillsammans mer far, syster, moster, kusin och L. Det gör jag för jag gillar pasta, speciellt mammas.

Två. Packa överdragskläder, startbevis och matsäck, lägg fram kläderna du ska ta på dig, estäm när du ska åka hemifrån. Tänk på att du helst vill va på plats 1,5-2h innan du börjar, om du garanterat ska undvika stress.

Tre. Gå och lägg dig i vettig tid. Tänk på all fantastisk träning du gjort och hur grym du kommer va imorgon. Somna med ett leende.

Läs gärna mina fem viktigaste tips för imorgon och lite tips om själva banan, från start till mål.



Från Springjonas i farten

På väg till Caballo Blanco-föredraget

På väg - som alltid lite senare än tänkt, men ändå på väg - till Caballo Blancos föredrag på Bosön. Kommer nog fram i tid, men hade hoppats på en liten 20-minuters springtur innan. Det blir nog tajt.


Från Springjonas i farten

Kan inte hålla mig, inte hålla mig, inte hålla mig

Kanske har suget i benen fått överhanden lite väl mycket. Eller så kanske jag kan skylla på Jon, som står bakom det senaste påfundet. Eller så håller jag bara på att spåra ur ut ursäkt :)

Alldeles oavsett anledning så håller planerna för 2012 på att få ett tillskott som kan bli rejält tufft att lyckas ro i hamn. Fem resor värre än Lidingöloppet, tuffare än pilgrimsfärden och framförallt nåt som jag aldrig gett mig in på förut. Inte i närheten, om jag ska va helt ärlig :)

Men jag ska behärska mig, hålla mig lite till innan jag vågar bestämma att ja, låt oss kasta oss över galenskapen. Och kanske väntar jag ännu lite längre innan jag berättar för er, om jag nu lyckas hålla mig :)

För nu ska jag fokusera på Lidingöloppet, bara två dagar kvar nu!

Två dagar till Lidingöloppet, laddning på soffan

Igår blev det en halvtimme sånt här:


Och jag sprang verkligen med ett fånleende och ben som var helt spralliga av energi - till och med på tråkiga löpbandet. Det är så det ska kännas inför ett lopp.

Idag blir det snarare sånt här:


Men kanske i soffan snarare än gröngräset.

Två dagar kvar!


Från Springjonas i farten

Lidingöloppet = 30,4 kilometer?

Svenska Dagbladet har gett sig ut och mätt Lidingöloppsbanan och kommit fram till det smågalna resultatet att banan är 30,4 kilometer lång, inte tre mil. Och nej, det är inte för att de nöjt sig med gps:er eller fotpodar, utan de har kört riktig cykelmätning. Vilket man väl å andra sidan kan utgå ifrån att Lidingöloppet gjort också?

Om det känns lite tungt på lördag att du kommer i mål en ynka minut senare än drömgränsen du satt upp så kan du i alla fall trösta dig med att kanske, kanske var det för att du egentligen sprang 400 meter längre än du borde ha behövt. Det gör ju ett par minuters skillnad, beroende på vilket tempo man håller.

Vila dig i form inför Lidingöloppet, i alla fall nästan

Tre dagar kvar till Lidingöloppet nu. Alltså dags att sluta träna. Nästan helt, i alla fall. Jag ska jogga en halvtimme ikväll, mest för att få genomblödning i musklerna så de stackarna inte måste vara inaktiva alltför länge. Imorgon blir det totalvila och på fredag tjugo minuter med det magiska inslaget stegringslopp.

Vad är då ett sånt?
Det går till så enkelt att du springer uppemot hundra meter från långsamt och allt snabbare ända tills du flyger fram i ganska bra fart - men utan att ta i eller pressa dig (viktigt!). Det ska kännas i hela kroppen lite som "wow vad jag är snabb och lätt". Ett trevligt inslag i många träningspass och extra skönt dagen innan en tävling.

Men det viktigaste är alltså att ta det lugnt. Brukar du inte träna mer än nån enstaka gång i veckan innebär det kanske tre heldagar med vila. Brukar du springa mycket, sisådär fem-sex gånger i veckan, kanske sju-åtta mil totalt, så tycker nog benen att min dos är lagom.

Under två timmar på Lidingöloppet

Sprang tre sista intervaller inför Lidingöloppet idag. Inte egentligen träning för att bli bättre - det är för sent nu - men lite finputsning, fartkänsla i benen och trimning av hur-snabbt-borde-det-kännas-på-lördag-uppfattningen.

Den första 2,5km-intervallen skulle gå i samma tempo som jag tänkt mig på lördag.

Hrm...

Jag, Jonas, Patrik och Magnus konstaterade att det ju känns härligt att vi allihop tänkt springa Lidingöloppet på under två timmar.

Så kan det gå, när man låter benen rulla på.

Till andra intervallen blev jag förbjuden att lägga mig först och dra. Det var jag som hade rullat iväg i utförsbackarna på första varvet. Men det gick ändå tio sekunder snabbare. Tredje och sista kapade vi fem sekunder till.

Får jag bara fortsätta va frisk den här gången känns det som om det kan gå riktigt bra på lördag. Inte några två timmar, men kanske medaljtid med riktigt rejäl marginal. Allt under 2:15 är bra, under 2:10 strålande och nedåt 2:05 fantastiskt. Men kanske inte helt, helt omöjligt.

Kan inte låta bli att småle bara av tanken.

Från Springjonas i farten

Fyra dagar till Lidingöloppet och viruset är besegrat

Frisk, glad och kry (ta i trä) ska jag slänga i mig en första middag och sticka till sista riktiga träningspasset inför Lidingöloppet, tre gånger 2,5 kilometer i kuperade spåret vid Fiskartorpet. Lite fartkänsla i benen inför helgen och lite pepp med klubbkompisarna. Det har nog mer psykologisk än fysisk effekt - den träning man inte redan fått i sig får man nog klara sig utan.

Imorgon blir det lite jogg, sen kanske lite jogg med några korta stegringslopp på fredag, om jag hinner med det före eller efter föreläsningen av Caballo Blanco (kommer du också?). Och på lördag blir det loppet!

Frisk, sjuk, frisk, sjuk, frisk ...

Tisdag frisk :)
Onsdag sjuk :(
Torsdag sjuk :(
Fredag frisk :)
Lördag frisk :)
Söndag sjuk :(
Måndag frisk :(

Lite förvirrande, börjar det bli med den här förkylningen. Jag säger som en börs-VD med taskigt självförtroende: jag ger inga prognoser. Tills vidare tar jag en lugn kväll och läser min nya favoritblogg Hjärnfysik - en blogg om hjärnan och löpning.

Träning i livspusslet, tips ett: stretcha på väg hem

Tänk dig nån som gärna vill träna ganska mycket. Som liksom tycker att det är väldigt roligt. Men även vill hinna sköta sitt jobb, äta ordentligt, kanske laga mat då och då, och framförallt ta hand om nån sorts socialt liv och kanske en familj.

Kanske inte helt svårt att föreställa sig.

Jag pusslar en hel del med mina träningar för att få ihop allting. Så jag tänkte börja dela med mig av de enkla saker jag kommit på hittills, ett tips varje måndag (så får vi se hur långt de räcker).

Tips ett: stretcha på väg hem

Om du inte avslutar springturen på förstutrappan utan utanför jobbet, på ett gym eller vid ett motionsspår ute i skogen - stanna inte kvar och stretcha efteråt utan hoppa på bussen eller tunnelbanan. Du ser kanske lite lustig och malplacerad ut när du klättrar omkring på golvet för att stretcha höftböjaren eller försöker låta bli att ramla när bussen kränger och du står och sträcker ut framsidan av låret, men det gör ju inte så mycket:

Du luktar troligtvis så illa att ingen ändå reflekterar över hur lustig du ser ut.

Förutom att jag kommer hem en kvart eller så tidigare än om jag stannar kvar och stretchar först så har jag kommit på att jag dessutom får en bonus till: jag stretchar bättre. Eftersom jag ändå vet att tunnelbanan hem till mig tar 25 minuter från KTH-hallen, där jag tränar med Studenterna, så stressar jag inte igenom musklerna.

En kvart om dagen blir en timme i veckan på fyra träningar. Det är ju ett helt extra träningspass! (även om L kanske helst ser den där bonustimmen på ett annat sätt)

Sex dagar till Lidingöloppet och förkylningen är tillbaka

Stack iväg till Friskis & Svettis med L i morse, tanken var att kasta oss igenom lite löpband och styrka och hinna hem till Frankrike-Kanada-matchen i rygby-VM klockan halv elva.

Men redan på väg dit insåg jag att jag ju hade vaknat med sån där tråkig förkylningssmak i munnen - igen! Varken halsen eller bröstet kändes förkylt, så jag hoppade upp på löpbandet, men tog det riktigt, riktigt lugnt. Så efter en kvart erkände L att hon hade ont i ena vaden, och att hon haft det några dagar. Lyckades tjata henne till att flytta över till träningscykeln istället (däremot inte så långt att hon gick med på att gå till naprapaten).

Efter en kvart på cykeln höll ledan på att ha ihjäl mig, och jag kände mig dessutom mycket tröttare än jag borde efter en halvtimme med pulsen nere på 120-130. Så när vi befriade oss från maskinen körde vi bara den mest grundläggande core-styrkan (en rätt lattjo övning där man står som i armhävningar med fötterna hängande i band från taket och sen för upp knäna mot bröstet om och om igen) och en maskin till. Men det kändes inte rätt, så vi stack hem istället.

Belgisk choklad framför rugby på tv var mer i linje med vad min kropp var ute efter idag.

Hoppas bara, verkligen att den här förkylningen går över ordentligt - vore sjukt tråkigt att va sjuk nästa vecka och allra, allra helst skulle jag vilja va frisk nog att köra ett litet fartpass på tisdag, så benen får smaka på tempo.

Ett tillägg till mina sex tips för de sista nio dagarna före Lidingöloppet:

7. Bli inte sjuk. Det är jättedumt. Om du kan, undvik folksamlingar, sjuka familjemedlemmar, småbarn, småbarnsföräldrar, folk som känner småbarnsföräldrar. Om praktiskt möjligt, flytta ut till ett tält i skogen en stund. Det är nog enda platsen som är säker i september.

Håll tummarna för mig!

Lidingöloppet-banan, från start till mål

Tänk dig att ha någon vid din sida när du tränar löpning som varenda vecka går igenom vad du har gjort, pass för pass, frågar hur det känns och ger dig råd om hur du ska träna nästa vecka.

Någon som gör i ordning ett långsiktigt träningsschema skräddarsytt för just dina mål och din förmåga.

När det är dags för en stor tävling åker någon ut till banan och inte bara hejar fram dig utan ger dig dessutom just din sportdrycksflaska när du kutar förbi, så att du kan få dricka din favorit.

Och inför tävlingen har du fått en detaljerad brief om hur banan ser ut, kilometer för kilometer, för att veta var du kan trycka på och var du ska vänta dig extra minuter och mjölksyra.

Yup, jag är mer än småförälskad i det här med att vara med i Studenterna. Det är så mycket omtanke att ibland blir jag generad.

Inför Lidingöloppet har vår huvudtränare Lorenzo satt ihop ett helt A4-ark med detaljerad beskrivning, kilometer för kilometer, av Lidingöloppet-banan med råd om hur man bör tackla de olika partierna. Den delar jag inte med mig av här, men mycket av min översikt ska jag tacka Lorenzo för:

0-5km är backig och trång
5-9km är flackare och du kan trycka på om du får plats (och här kommer publiken!)
9-11km lite tuffare igen
11-17km utförsbackar, kör så det ryker
17-20km dödsbackar, jag kommer gå i flera av dem
20km vätska och sen publik vid Grönsta (en skymt av målområdet till vänster ger extra energi)
20-21km mördarbacke (det var här jag dog rejält i fjol) som jag tänker gå uppför
21-24,5km utförsbackar, kör så det ryker till ...
... Abborrbacken! Och ja, den fortsätter efter kröken när man tror att den tagit slut, runt en kilometer dröjer det tills du når loppets högsta punkt (en väldigt välkommen skylt)
25,5-28km går utför igen, tryck på
28-29 Karins backe suger sista musten ur benen i flera sektioner
29-30 Utför mot måååålet, som ligger ute på ängen några hundra meter efter att du lämnat skogsbrynet

Ett guldtips som jag inte hade en aning om, stoooort tack till Lorenzo för det: kilometermarkeringarna är placerade 100 meter för sent. När du tror att du har kutat en kilometer har du alltså redan gjort 1,1 - och när du kollar klockan med en kilometer kvar har du bara 900 meter till målsnöret. Som om julafton hade flyttat till 24 september!

Får du inte heller nog av läsning såhär när suget efter loppet börjar bli riktigt starkt :)? Läs mina sex tips för sista veckan från i torsdags - eller mina fem tips från igår om vad du ska tänka på under själva loppet.

Persen föll till höger och vänster i Stockholm Halvmarathon

Jag kan inte hålla mig från att knattra på tangenterna igen idag. Missade halvmaran för att ägna en liten stund åt nåt som inte hade med löpning att göra, konstiga tanke. Men har ögnat resultatet och hittat fullt av snygga prestationer!

Så... Grattis!!!

Till Christin, som sprang under 1:30-drömgränsen för första gången och persade med ett par minuter. Till Per, som persade med sju och en halv minut och kom under 4:30 per kilometer för första gången - precis som Josefin (vars pers jag har taskig koll på, men räknar med att det flög ut genom fönstret). Och Jenny, som måste ha krossat sitt pers som numera ligger strax över 1:31. Hanna, som flög fram till en tid på under 1:27 och pers med fem minuter (trots att hon svär att efter det här blir det bara millopp igen). Och kusin Petra som var riktigt osäker på formen innan och osäker på om hon skulle klara två timmar, men kom in med nästan nio minuters marginal.

Och coach Clarence, som inte persade men visade att han verkligen är tillbaka i matchen efter skadan i vintras - inte bara med sluttiden på drygt 1:26 utan dessutom med riktigt jämna mellantider, en av få som inte fick kämpa ordentligt mellan kilometer 15 och 20.

Och såklart alla andra Studenter - och alla andra som kämpade sig i mål, som persade och jublade eller fick kämpa mot ben som inte gjorde som de skulle - grattis! Ikväll förtjänar ni att firas!

Trädkramarjonas vilse igen

Stack ut till Gömmaren-naturreservatet bakom Kungens kurva för en liten tur och sprang vilse igen, för andra gången på tre helger. Kanske borde jag testa orientering. Eller tvärtom.




Förutom ett uns extra insikt om min totala avsaknad av lokalsinne insåg jag att det är verkligen på stigarna, uppför klippor, över nedfallna stockar, runt lerpölar och skuttandes över rötter som löpningen är som roligast. Stegen blir kortare, leendet längre, benen vill aldrig sluta.




Långspåren på tio eller femton kilometer kring Gömmaren är helt perfekta för sånt. Så länge man hinner titta upp tillräckligt ofta för att se skyltarna, så man inte råkar springa runt i en cirkel och hamna på samma spår igen.



(okej stigen är oftast riktigt, riktigt full av rötter, så se upp, eller rättare sagt ner)

Totalt blev det drygt tio minuter längre än tänkt, sisådär 1h 25min i strax över 5-min-tempo förutom sista kvarten, som gick i drömtempot på Lidingöloppet nästa vecka, strax över 4min/km. Totalt 17km, puls 146.




Från Springjonas i farten

Jag visste det - jag är träningsnarkoman!

Hittade en fin artikel på marathon.se, där lundaprofessorn Ulf Ellervik berättar om vad som händer i kroppen rent biokemiskt när man springer:

"Förutom vid smärta verkar endorfiner spela en viktig roll vid skratt, sex och inte minst vid fysisk träning och precis som med morfin kan vi bli beroende av endorfiner. En träningsnarkoman är alltså beroende av endorfinkicken efter ett hårt träningspass."

Jag visste det! Jag är narkoman. Så länge det handlar om en drog där träningsvärk är den dominerande biverkningen känns det helt okej. Rätt bra, faktiskt.

Träningsvärk är för övrigt, enligt Ulf Ellervik i samma artikel, nåt man inte riktigt, riktigt vet hur det uppkommer, mer än att det snarare verkar handla om att kroppen bygger upp muskler än om en inflammation från att de slitits ned. Så njut lite extra nästa gång du vaknar möd värkande lår!

Nu är det bara fem timmar kvar till starten i DN Stockholm Halvmarathon. Som den narkoman jag är käner jag såklart en hel del avundsjuka mot de som får springa - men om bara en vecka, klockan 12:30 nästa lördag, får jag mitt eget lystmäte!

Fem tips när du springer Lidingöloppet

Jag är nöjd med mitt slutresultat från Lidingöpremiären för ett år sedan - 2:23 blev det då - men jag lärde mig mer av mina misstag än av mina framgångar. I två mil pinnade jag på i mitt drömtempo för att sen gå på pumpen så totalt att jag fick stanna i flera minuter och försöka äta bananbitar vid vätskestationen efter 25 kilometer.

I år har jag sett till att pumpa mina fantastiska klubbkompisar och tränare i Studenterna på olika tips - de fem som jag kommer fokusera mest på är de här:

1. Rusa inte vid startskottet! Det är alltid ett gäng som känner sig som Usain Bolt vid startskottet, men heter du inte Mustafa Muhammed så är det nog bättre att köra ditt tempo. Du har gott om tid att komma ikapp och förbi.
2. Spring snabbare första halvan! Siktar du på en speciell tid, se till att springa första och andra milen lite snabbare än snittempot du hoppas på. Du kommer vara sliten sista milen och Aborrbacken och Karins backe kan stoppa alla ambitioner om att springa ikapp ens några futtiga sekunder.
3. Spring om försiktigt första milen! Jag startade i en alldeles för långsam startgrupp i fjol och försökte mig ändå på mitt tempo från start. På Lidingöloppet är det riktigt, riktigt jobbigt, eftersom stigen är smal - efter en mil av att springa sick-sack över spåret och ute i diket var benen möra, vilket jag fick äta upp på slutet. Acceptera hellre att någon kilometer får gå lite långsammare - efter åtta kilometer blir vägen bredare och fältet mer utspritt.
4. Gå i de värsta uppförsbackarna! Har du ambition om att springa ganska snabbt, sisådär under två och en halv timme, så måste du tyvärr springa uppför det mesta - men till och med om du siktar på nedåt två timmar så kan du tjäna på att gå i de allra, allra brantaste (Aborrbacken är tyvärr lite för lång och flack för att gå hela - men t.ex. backen efter Grönsta gärde, efter två mil, är som gjord för promenader). Du förlorar inte många sekunder, men slipper en massa mjölksyra.
5. Stoppa i dig vätska och energi på varenda kontroll - och vänta för guds skulle inte tills du är törstig eller börjar känna dig svag. Jag råkade missa kontrollen efter 15 kilometer i fjol, vid 20 kom spagettibenen.

Imorgon kommer lite inside information om hur banan ser ut - var du kan löpa på och var du kan vänta dig de allra värsta backarna (ett tips: Aborrbacken är kanske mest känd, men den är verkligen inte brantast).

PS. Läs gärna mina sex tips för den sista veckan inför loppet, som jag skrev i torsdags. DS.

Jag hoppade höger, de snurrade vänster

Jag är ju en sån där kille med ett halvfullt glas, men min insats på 17:30-klassen i Step 2 på Friskis & Svettis idag räcker nog bara till en sorglig skvätt grumligt vatten i botten. Hur man än vänder på glaset ekar det.

Men komiskt var det i alla fall. V-steg - trippel knä - basic - step touch - dubbel mambo med snurr ... och min variant steg - hopp - va - snuu-eller-stopp - kliv - vift - oj

Men men jag firar segrar och jag hade i alla fall inga problem att köra hårt och mot slutet fick jag till ett par åttor här och där. Och det var rätt kul, lite nostalgi från ett par år sen när jag och L körde hårt med step-klasser.

Nu friidrott på tv. Bolt har just slagit världsårsbästa på 100m.

Från Springjonas i farten

Träningshelg!

Jag är frisk, jag har vilat två dagar och det är helg. Det kan bara betyda en sak - en massa rolig träning!

Nu tyvärr inga riktigt tunga pass, eftersom det bara är en vecka tills benen ska va fräscha för Lidingöloppet (precis som jag tipsade om igår), men nåt kul varje dag i alla fall. Inleder just nu med att komma för sent till en gammal favorit: Step 2 på Friskis & Svettis. En rejäl utmaning för en långlöpares koordinationsförmåga.


Från Springjonas i farten

Frisk, kry och glad

Vem kunde anat att vila gjorde att man blev frisk snabbare? :)

Lite förvånad vaknade jag vid 5:30 i morse och kände mig frisk som en nötkärna. Mådde ju riktigt pyton igår ända fram till 20-tiden på kvällen. Yr, skakig, med bultande huvud. Och när man blir tokförkyld brukar det väl ta ett par veckor innan det släpper?

Eller - knasiga tanke - så finns det ett samband mellan tillfrisknandet och faktumet att jag stannade hemma, sov till lunch och bara arbetade halvdag. 30 år gammal hade jag aldrig tidigare tagit en sjukdag, bara arbetat på, ofta alldeles för många timmar och med för lite sömn. Då tar det lång tid att bli frisk.

Såhär i efterhand verkar det ju självklart. Att det skulle ta mig 30 år att lista ut det lite pinsamt.


Från Springjonas i farten

En krona per kilometer till Cancerfonden

Jag har filurat ett tag på olika sätt att använda löpningen för att göra världen en gnutta bättre. I USA verkar det vara vanligt sen många, många år med välgörenhetslopp av olika slag - där deltagarna själva eller sponsrande företag skänker pengar per deltagare eller per kilometer. I Sverige har det dykt upp några lopp av olika slag, som AIDS-loppet och Kistaloppet. Och en möjlighet att betala extra när man anmäler sig till Göteborgsvarvet.

Så upptäckte jag nu, idag, att Kristian, som skriver 42km-bloggen, kör ett eget race och skänker en krona per kilometer han springer till Cancerfonden. Ett par andra verkar han ha fått med sig på spåret också. Jag gillar initiativet! Upptäckte dessutom, tack vare Kristian, hur lätt just Cancerfonden har gjort det att starta egna insamlingar till dem. Snyggt!

För egen del ska jag fortsätta filura lite. Har en känsla av att det borde gå att hitta nåt annat sätt att få till det, också. Bland annat finns det tydligen ett lopp i Annecy, där L är född, med ett lite annorlunda upplägg som jag ska ta och kolla upp för att lära mig mer.

Sjuk för första gången, typ

Jag var inte allergisk. Inte bara en vekling. Utan sjuk. Blä!

Vaknade i morse och kände mig ännu svagare och skakigare än igår. Var trött som om jag inte fått sova en timme. När jag reste mig och yrseln kom lyckades L, över telefon från en hotellfrukost, övertyga mig: jag ringde mig sjuk.

Det var när jag sa att jag borde ställa in träningen ikväll som hon svarade att oj, mår du så dåligt borde du verkligen stanna hemma.

Kanske inte låter så stort, men det är första gången i mitt 30-åriga liv som jag gör det. Sjuk har jag varit, värre än idag, men jag har fortsatt jobba trots feber och hostattacker. Resultatet: jag har blivit dödssliten, känt mig utarbetad och fortsatt vara sjuk.

Så nu ringde jag mig sjuk, gick och la mig och sov fyra timmar till.


Från Springjonas i farten

Sex tips för de sista nio dagarna före Lidingöloppet

En fantastisk grej med att vara med i en klubb som Studenterna, är att man kan lära sig av andras erfarenheter när man inte har så mycket själv. Jag har bara sprungit ett enda Lidingölopp tidigare, men har ändå rätt bra koll på vad det är som gäller såhär sista dryga veckan, framförallt tack vare tränare Lorenzo och Clarence, men dessutom massvis med klubbkompisar.
De allra viktigaste råden jag har fått:

1. Testa sportdrycken de serverar i loppet (Powerade), så att du vet att magen gillar den - om du inte redan har koll eller har sådan tur att någon vill stå och dela ut din egen dryck åt dig längs banan, som vi gör i klubben.
2. Ta ett sista halvlångt pass eller två i terräng nu fram till söndag, allra helst på Lidingöloppsbanan om du kan. Ta det i lugnt tempo, men höj farten då och då och kör en stund på slutet i ditt tänkta Lidingötempo, så benen får vänja sig vid farten.
3. Efter helgen, kör inga tunga pass. Jag ska köra ett lätt intervallpass på tisdag, men har du mest målet att ta dig runt, nöj dig med lite jogg, mindre träning än vanligt.
4. Kvällen innan, stick ut på några kilometer lugn jogg med några stegringslopp där du får sträcka ut i lite högre fart med flyt sisådär 50-100 meter.
5. Käka en riktigt ordentlig middag kvällen innan, men proppa dig inte så full att du mår dåligt.
6. Generellt - sista veckan innan ett viktigt lopp är fel tidpunkt att testa nya saker - inga nya skor, experimentera inte med annorlunda matvanor, prova inte på Body Combat för första gången i livet eller nåt annat sånt. Det enda som är värt att testa nytt, om du inte är van vid det, är att ta det lugnt och sova ordentligt.

I helgen tipsar jag om lite saker att tänka på under själva loppet också. Redan nu kan jag avslöja att ett av tipsen handlar om att promenera :)

(åh förresten - ett allra sista tips är att träffa Caballo Blanco kvällen innan loppet - det ska jag göra)

Sjuk, allergisk eller bara en vekling?

Fick något som kändes som ett blodsockerfall vid lunchen idag. Såna är jag rätt välbekant med, så jag la mig på en soffa på jobbet och jobbade i horisontalläge ett tag, käkandes en frukt och sörplande kaffe med socker i.

Men det gick inte över utan jag fortsatte vara spattig i timme efter timme. Drack vatten, käkade, satt, låg, gick. Nu har det gått sex-sju timmar, fortfarande skakis i hela kroppen. Kanske, möjligen lite bättre, men långt ifrån bra.

Har haft lite småkänningar i ett par dagar, subtila tecken på att jag kanske höll på att bli förkyld som halvtaskig smak i munnen, en tillfälligt täppt näsborre, trött i halsen efter ett långt telefonsamtal - men kände mig inte det minsta sjuksvag på träningen igår så blåste faran över. Trodde jag.

Nu hoppas jag på att det bara var nåt knasigt jag käkade, eller att jag är en vekling, så att jag kan vakna frisk och stark imorgon och kuta vidare. Idag är det ändå vila som gäller.

Härligt, grisigt, backigt 2,5 mils intervallpass

Äntligen ett härligt, tungt pass med klubben - det var alldeles för länge sen! Varenda vecka i en månad har det varit en tävling mitt i veckan, eller återhämtning från en tävling som var helgen innan, eller en dos ta-det-lugnt-inför-tävling-på-lördag som ställt till det. Men nu kunde jag köra för fullt utan hämningar.

På menyn: 3-4 x 5km på jättebackiga Fiskartorps-elljusspåret, med två minuters joggvila mellan intervallerna. Plus uppvärmning och nedjogg såklart, och jag glömde mitt hänglås hemma så lämnade packningen på jobbet och joggade både till och hem från träningen.

Tempot skulle vara ungefär Lidingöloppet, något långsammare eftersom Fiskartorpet-spåret är backigare (det är helt fantastiskt fint hur de lyckats undvika varje antydan till flack raksträcka där man kan löpa på, bara upp och ner, upp och ner). Jag klumpade ihop mig med Jonas, Patrik och Magnus, som allihop springer milen sådär snabbt som jag gjorde på Hälsoloppet (även om de gör det lite mer rutinmässigt). Sikte för Lidingöloppet: nåt i stil med 2:05 eller 2:10. Puh.

Första halvmilen var rätt skön, trots att den gick i runt 4:10-tempo i backarna. Pulsen på 160 nånting, tvåminutersjoggen rensade bort tröttheten fint. Andra halvmilen gick lite, lite snabbare, pulsen upp på 170. Tvåminutersjoggen kändes kort.

Tredje rundan började vi plötsligt småprata igen. Kul, men det märktes: lite lägre tempo, men rejält flåsigt. Andra varvet fanns inga pratambitioner kvar längre :)

När vi gav oss ut på fjärde rundan började det skymma rejält och inga antydningar om att elljusen skulle slås på. Patrik hade redan trampat snett och stukat till foten lite, så jag blev nojig. Dessutom riktigt, riktigt tunga lår från backarna. Så bestämde att sista intervallen fick bli en halva för mig, medan Patrik och Magnus fortsatte in i mörkret.

Joggen tillbaka till jobbet vid Humlegården, tre-fyra kilometer bort, var tung. Gick faktiskt i de brantaste uppförsbackarna, men om du inte var ute i Stockholm igår kväll kan det vara kul att veta att det var rejält blåsigt, ovädersmoln på himlen och kallt, kallt i shorts och t-shirt.

Totalt 25 kilometer, varav 17,5 var backiga intervaller. Idag är benen möra, precis som det ska va. Tio dagar kvar till Lidingöloppet - jag längtar!

Friskis & Svettis Hornstull har blivit muskelknutte-himmelrike

Jag gillar verkligen Friskis & Svettis. Utöver trevlig attityd, rimliga priser, en massa lokaler att välja mellan och roliga pass när man är på humör för sånt, så har de en skön fördel till:

Man får träna med medelålders damer.

Inte så att jag går till gymmet för att spana in medelålders damer, men min överkropp är mindre av strandspännartyp och mer av du-kan-räkna-mina-revben-på-håll-typ, så jag trivs bättre på ett gym fullt av medelålders damer än ett fyllt av testosteronstinna kroppsbyggare.

En av friskisanläggningarna som jag och L är stammisar på är Hornstull, som har två trevliga fördelar: det är på väg hem och det brukar va riktigt gott om plats. Aldrig kö till löpbanden, sällan kö till styrkemaskinerna.

Så idag var det plötsligt helt smäckfullt. Fick knappt plats att sitta ner för att ta av mig skorna i lobbyn. Fick leta efter ett ledigt skåp. Fick börja med roddmaskinen istället för löpband eftersom allt var fullt. Fullt av stora män - och kvinnor - med överarmar som mina lår. Jag fattade ingenting.

Efter några kilometer på löpbandet, när jag till slut hade lyckats lägga vantarna på ett, så föll poletten ner. Ända sen vi började träna där har det stått en lapp i ett hörn av lokalen med ett budskap om att F&S förhandlar med hyresvärden om att få tillbaka sitt tillstånd för lösa vikter, eftersom sådana bullrar när de släpps i marken. Sist jag läste lappen stod det något om att ett möte var inplanerat i september.

Mötet gick uppenbarligen bra.

Jag känner mig stor som en gräshoppa.

Men jag insåg att det gör mig faktiskt ingenting. Här och där gick det fortfarande omkring lite medelålders damer, och så länge de inte känner sig malplacerade gör inte jag det heller.

L slog för övrigt personligt rekord igen på löpbandet, fem kilometer på 33:37. Jag sprang åtta kilometer i femminuterstempo, med några spurtar här och där för att få sträcka på benen. Räknade steg för att försöka få upp frekvensen - många små steg istället för få och långa (berättar mer om det nån annan dag). Sen körde vi stenhårt en halvtimme med styrkemaskinerna och struntade i hur många steg vi fick flytta ner pinnen varje gång vi satte oss.

VM i 100km är också galet

VM i 100km gick tydligen av stapeln i helgen - det hade jag missat helt men läste ett inlägg av Miranda. Min klubbkompis Gloria sprang in en sjundeplats bland damerna på under åtta timmar, alltså en bit under fem minuter kilometern i tio mil. Gulp.

Ännu värre var såklart vinnaren bland männen, som kutade runt på under sex och en halv timme. Alltså strax under fyra minuter kilometern, milen på fyrtio, men tio stycken på rad, alltså. Dubbel-gulp. Jonas Buud, också svensk, klarade också en sjundeplats, bland herrarna krävdes det under sju timmar för att fixa det.

Undrar om jag lyckas mutera mina distanser så mycket att jag pallar tio mil redan nästa år. Undrar hur många fler timmar jag kommer vara tvungen att vara ute för att fixa det...

Slutvarvet på 52 sekunder

Jag kan bara inte sluta titta på slutvarvet på 10 000-metersloppet från VM. De har sprungit helt vansinnesfort i 9,6 kilometer, britten ökar till en ännu snabbare spurt - och sen ökar Ibrahim Jeilan farten till något helt fullständigt galet. Hans slutvarv på 52 sekunder är alltså lite snabbare än vinnartiden på svenska Moa Hjelmers överlägsna Finnkampsseger från i lördags - på 400 meter. En halvsekund långsammare än hennes svenska rekord på samma distans.

Det går alltså så fort att de allra, allra flesta aktiva löpare inte skulle ha en suck att hänga med på ett enda varv, men han gör det som slutvarv efter nästan en mil. Det är så vackert att det kittlar i benen.

PS. Med flygande start, som Jeilan hade inför slutvarvet, skulle såklart Moa Hjelmer kunna kapa sitt svenska rekord hon också. Vanliga dödliga, som jag, skulle däremot inte va i närheten, ens om vi slapp de där 24 första varven. DS.

Förra veckan: sex mil, lätt som en plätt

Förra veckan blev en riktigt bra träningsvecka inför Lidingöloppet: fem pass, varav tre var terräng och två rätt tuffa (långintervaller och Ursvik Extreme. Totalt sex mil.

Höjdpunkterna:
- 1:01:40 och en niondeplats i Ursvik Extreme-finalen
- Att sex mil kändes som en riktigt lugn vecka med mycket återhämtning och pigga ben nästan varje morgon

Den här veckan ska jag äntligen på två pass med klubben - det var länge sen nu. Sista tuffa veckan innan Lidingöloppet. Nästa vecka blir nedtrappning så att benen blir ännu piggare. Det är i vilan man blir starkare.


Från Springjonas i farten

Jippih, jag kom sjua istället för tvåa!

Huddinge AIS-kansliet har justerat resultatet så att jag hamnade i tävlingsklassen istället för bland motionärerna på Hälsoloppet. Så nu står jag på sjunde plats istället för andra. Jippih!

Men jag är ju en sån där svensk som trivs med att hålla koll på vem som kom först till busshållplatsen, så att man kan ställa sig på rätt plats i kön när bussen väl kommer. Rätt ska va rätt, liksom. Och dessutom - att komma på sjunde plats i en löptävling är ju skitcoolt :)

Springa snabbt, runt runt i skogen

Tufft terrängpass med Studenterna idag. Insåg när jag åkte hemifrån att jag inte visste om vi skulle ses vid KTH-hallen eller elljusspåret vid Fiskartorpet, där vi skulle springa runt runt.

Uppenbarligen inte KTH-hallen, insåg jag när jag parkerade utanför den tomma, nedsläckta byggnaden. Joggade iväg och tänkte att det var synd att jag inte tog med några hörlurar, eftersom det såg ut som om jag skulle få springa ensam.

Så mötte jag smurfarna Micke och Magnus, precis när de gett sig iväg på första långintervallen, vände på en femöring och kutade iväg. Fem gånger roligare med sällskap, även om det skulle visa sig stå mig hyfsat dyrt också.

Första varvet på 2,5-kilometersspåret skulle gå i Lidingöloppsansträngning och sedan skulle var och ett gå lite snabbare, tills det sista gick i 5km-tävlingsansträngning (ansträngning, inte tempo - alltså långsammare om man springer där det är backigt, snö eller något annat som gör livet lite jobbigare). Mellan dem var det en minuts vila och två minuters jogg (vilket kändes som hyfsat nära ingenting mot slutet).

Det där första varvet, som jag hängde på Micke och Magnus på, gick på 10:10. Precis över fyra minuter kilometern. Saken är den - för dig som inte har sprungit spåret själv - att Fiskartorpet är backar. Bara backar. Hela tiden backar. Hyfsat många av dem hyfsat branta. Jag sprang runt, runt och frågade mig själv om det inte faktiskt är tuffare än Ursvik Extreme-spåret - som visserligen har några mördarbackar som är värre, men kilometervis med ganska platt löpning.

Så 10:10 på Fiskartorpet är INTE det ansträngningstempo jag tror mig palla på Lidingöloppet. I wish, men så ser inte verkligheten ut.

Andra varvet, som gick tjugo sekunder snabbare, var rätt tufft. Vi tittade på varandra och sa att hmm, fortsätter vi så blir nog sista varvet inte direkt vad som var tänkt.

Tredje varvet lät jag Magnus springa iväg i uppförsbackarna. Jag fortsatte, som jag brukar, att trycka på och komma ikapp i nedförsbackarna, men uppför var jag helt slut. Tiden blev samma som varvet innan.

Det sista varvet tappade jag Magnus ur synhåll och var lite rädd att jag tappade tempo jämfört med tidigare, för nu orkade jag verkligen inte trycka på ens nedför. Men tiden blev precis samma - ett varv på Fiskartorpet på 9:48 är en jädra fin avslutning på trötta ben - men oj oj oj vad slut jag var. Hade jag inte haft Magnus och Micke med mig på spåret hade det legat riktigt nära att lägga av.

Tufft som katten, inte precis som det var tänkt - men när jag hunnit fundera lite mer på tiderna och backarna inser jag att jäklar vad jag gillar mina ben just nu, det här var ju tokbra!

Vacker Finnkampsseger av Adil Bouafif

Adil Bouafif stack ifrån hela fältet - de andra två svenskarna och alla finnar - direkt från start och drog ifrån i ett vansinesstempo. Nionde kilometern var den enda som inte gick under tre minuter - de första låg nedåt 2:50 allihop och resten av fältet gled bara längre och längre efter. I flera kilometer var frågan hur länge han skulle klara det innan han kroknade. Sen blev frågan snarare om han skulle hinna varva dem.

Självklart hade han rejält negativ split, men var bara ett par sekunder ifrån 29-minutersstrecket när han korsade mållinjen. Framförallt - helt, helt ensam hela loppet. Vackert!

Missa inte 10 000 meter på Finnkampen just nu!

En kilometer sprungen, nio kvar - på SVT2 eller SVT play.

Bildkavalkad från Kistaloppet

Hejandet på Kistaloppet gick med blandad framgång - hur det gick för alla löpare är inte helt klart än, men borde komma upp här snart. Jag och L kom fram precis när alla löpare stod och väntade på att de sista minuterna skulle ticka bort till starten. Vi lyckades ändå hitta både Petra och Ola - även om Ola stod så långt in i klungan att han inte såg mig, hur mycket jag än hoppade och vinkade.

Så var det verkligen superkul att heja på när löparna sprang igenom gallerian efter två kilometer. Simultankapaciteten fick sig en dust den inte pallade när jag försökte fota samtidigt som jag hejade, så jag missade både Ola och Petra, som inte sprang i Studenterna-linnen - Studenter var det däremot hur många som helst av.

Några få fastnade skarpt på kameralinsen, de flesta rusade förbi så att de bara blev blå skuggor - och när jag kollade igenom fotona upptäckte jag att jag ju visst hade lyckats fånga Ola, i alla fall på bild!

Ola rusade genom kurvan.

Christin och Linda fastnade bra på bild, och Oumer också.

Men övriga blåklädda Studenterna-smurfar lyckades inte riktigt överlista min kamera-oförmåga - men det är så härligt att se hela gänget att jag bjuder på fotona ändå (de är inte heeeelt bedrövliga :).

Resten av hejandet gick rätt kasst. Efter en stund vid två kilometer tyckte L att vi skulle köpa godis, vilket tog mycket längre tid än tänkt. Sen gick vi åt helt fel håll på jakt efter målet, fick vägbeskrivning av en funktionär åt helt fel håll igen och joggade till slut fram strax efter att vinnarna hade gått i mål. Då var det alldeles för sent för att hinna ta sig en kilometer bakåt längs banan, där vi hade tänkt stå och heja inför upploppet.

Vi hann i alla fall fånga Ola och Petra efter att de hade gått i mål. Efter ett par skademånader hade Ola imponerande nog lyckats ta sig in på 44 minuter nånting, efter att ha gått i väggen rejält efter halva loppet. Och Petra menade först att det hade gått rätt trögt - också via en vägg efter halva loppet - men sen berättade hon att hon slagit personligt rekord ändå, det nya nåt i stil med 53 minuter.

Kul att heja - men jag lärde mig verkligen att det också är en konst, och en som jag kanske har mindre talang för - får ta och träna på några fler lopp. Om jag nu kan hålla mig från att springa - man känner sig ju rejält avundsjuk när man står bredvid...

Heja, heja i Kistaloppet!

Heja alla glada som ska springa Kistaloppet om en timme! Petra, Miranda, Ola - och alla andra Studenterna-smurfar! Och allra mest alla ni som för första gången ska ge er på att springa en hel mil - ni är de största hjältarna!

Jag och L kommer och hejar, men som vanligt är vi såklart ute i sista stund så vi är fortfarande kvar hemma och hon hoppade just ut ur duschen efter vårt träningspass på Friskis löpband.


(L på väg mot nytt pers på 5km, 33:59, för en gångs skull utan håll)

Kista, vi kommer snart!


Från Springjonas i farten

Vi ses på Kistaloppet imorgon!

Jag ska inte springa Kistaloppet, men jag och L kommer till Kista för att heja på kusin Petra och alla Studenter. Ska bli kul att testa att stå i publiken och ropa. Vi ses där!


Från Springjonas i farten

Klubbkompis i Finnkampen imorgon

Susanne Grimfors, klubbkompis i Studenterna, kom trea på Tjejmilen i lördags - och imorgon tävlar hon för Sverige i Finnkampen på 10 000 meter. Klockan 19:15 på SVT2 - håll tummarna!


Från Springjonas i farten

Ursvik Extreme på 1:01:40, hela historien

(varning för en sån där lång lopp-berättelse)

Jag kom fram med andan i halsen men hade inga problem alls att få efteranmäla mig bara en timme före start. Stötte ihop med Kjell från klubben och sen även Andreas, också klubbkompis, som vann finalen i fjol. Idag var han precis tillbaka från att ha varit sjuk, men sprang ändå till sig bronset.

Jag värmde upp med Kjell, sprang även ihop med Micke och sen ännu en klubbkompis, en Tomas jag inte träffat tidigare. Vi var ett litet gäng smurfar på plats.
Benen kändes svaga och spattiga. Lite för lite mat - middagen hade bestått av två varmkorvar på vägen - så jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig när jag ställde upp i klungan vid startlinjen.
Tre, två, ett, noll! skrek startern som inte hade någon pistol, och vi for iväg uppför.
Jag tog rygg på Kjell från början. Jag hade sprungit på 66 nånting och han på 64, så tänkte det var ett bra riktmärke. Det var segt uppför.
Så i första utförsbacken tryckte jag på och rullade ner sådär elefant-smidigt som jag brukar, och vips passerade jag en handfull löpare. De flesta kom ikapp vid nästa uppförsbacke, då jag tog det lugnare.
Fortsatte så första halvmilen. Nedför så rusade jag ifrån, uppför kom de ikapp. Men sakta, sakta så var det allt färre som kom ikapp, och jag kom allt närmre ett pärlband löpare framför.
Sen började de branta backarna och min nya taktik: att gå. Testade i hemsk-hemsk-backen efter 4km och upptäckte att jag bara tappade fem meter jämfört med de som sprang (och den backen är lång). Jag vet hur mjölksyretunga benen är när man sprungit upp, men när jag kom upp nu kunde jag trycka på.
Några backar senare hamnade jag ensam. Tränare Lorenzo stod på en äng och ropade att jag låg åtta, bara 30s upp till sjuan och ett gäng en halvminut bakom. Bara 2.50 minuter efter ledaren, så jag tänkte jäklar, jag springer nog nästan på en-timmes-tempo.
Sjuan, som visade sig ligga åtta, var den enda jag såg under resten av loppet. I flera kilometer segade jag mig närmre. 30s, 20s, som bäst 12s när jag tog tid från olika punkter han passerade. Men sen kom den där orkeslösheten tillbaka, benen liksom sa om-du-lämnar-oss-ifred-så-fortsätter-vi-pinna-på-men-börjar-du-lägga-dig-i-så-lär-du-få-ångra-dig, så det fanns inte en suck att ta sig ikapp.

Jag fortsatte att gå uppför, trycka på utför, inte tappa sjuan som låg åtta utom synhåll helt. En utförsbacke var så brant att jag inte vågade springa ner, för benen var lite för spaghettiaktiga. Lerpölarna efter regnet började kännas lite farligt halkiga. Men jag höll mig på benen hela vägen.

När man kommer över den allra sista uppförsbacken kan man se målet och har en lång utförsbacke att spurta nerför. Då var sjuan på väg att ta de sista stegen mot målet, men jag kände hur benen sådär omedvetet ökade, utan att jag kunde riktigt påverka vad som hände. Spurtade nedför, spurtade lite mer genom kurvan och ut på det allra sista upploppet. Över mållinjen och stapplande genom målfållan till killen som läste av nummerlappen med en avläsare.

Träffade alla andra som gått i mål, grattade folk, fick grattis, kände att pulsen och flåset gick ner nästan direkt, trött var jag men inte fullständigt utmattad. Tog mig bort till väskan och satte på mig lite överdragskläder, åt en banan, läste av resultatet, jublade en gång till och talade med Andreas i klubben om vad som är rimligt att sikta på i Lidingöloppet jämfört med Ursvik. Jublade en gång till när han menade att dubbla tiden plus två minuter, ungefär, var rimligt. Alltså 2:05 för mig. Helt galet! :)

Nia på Ursvik Extreme!

Flytet fortsätter - har just kastat mig på en buss hem från Storstockholms tuffaste 15km-lopp: Ursvik Extreme-finalen. Stel och trött i benen, men med bredaste leendet i ansiktet igen.

I våras sprang jag runt kvalloppet på 1:06:40. Nu kutade jag runt fem minuter snabbare! 1:01:40 tog mig in på topp tio-listan igen!

Regnvarningen gjorde tyvärr att jag inte vågade ta med kameran i handen, så foton blev det inga - men berättelsen kommer senare.


Från Springjonas i farten

Försenad till Ursvik

Det är tur att man kan springa - ikapp bussar, till bankomaten och från tunnelbanan när jag väl kommer fram. För självklart är jag ute senare än i sista stund till Ursvik Extreme-finalen. Borde ha efteranmält mig på plats före 16:30 men 16:25 rusade jag från jobbet vid Humlegården. Hoppas verkligen jag får springa ändå. Och att nån kan ta hand om min väska.


Från Springjonas i farten

NY Magazine vill få dig att kasta skorna

Läser en skön, lång magasinartikel i New York Magazine om varför människan är skapt för att vandra barfota, inte i skor. Eller, som hon uttrycker det:

Feet good. Shoes bad.

Efter Born to run känns barfotalöparna lite för mycket sekt för min smak, men visst blir man sugen på att börja träna upp fotmusklerna igen, steg för steg väcka dem till liv tills man kan springa i barfotaskor.

Men ikväll blir det skor. Leriga skor, om regnet får fortsätta leka med ursviks motionsspår.


Från Springjonas i farten

Telefonspringandet fortsätter

Tog min första springtur med Ola sen i maj, jädrar vad jag ser fram emot att hans ben lägger krånglet bakom sig och börjar funka ordentligt igen. Fram till Stockholm Marathon var jag van vid att tjöta ihop varenda vecka, men sen dess har han brottats med löparknä. Nu är det på väg åt rätt håll, men än så länge får han ta det lugnt och försiktigt, så springturen ihop gick över telefon - jag ringde honom när jag sprang hemåt från jobbet och snackade strunt en halvtimme medan han handlade.

Inte direkt samma sak, men kul att det går framåt för honom, ett långsamt steg i taget så att säga. Han har galen abstinens - jag har svårt att ens föreställa mig hur det skulle kännas att inte kunna springa ordentligt på två tre månader.

På lördag ska han springa Kistaloppet - även om han inte har några förhoppningar om nån speciell tid känns det symboliskt bra, tycker jag. Kul också att han dragit ihop ett rätt stort lag från Kista gymnasium - jag hoppas att jag kan ta mig dit och heja, nu när jag bestämt mig för att inte springa själv.

Och det där med att springa med handsfree-telefonsamtal är faktiskt en riktig höjdare. Uppförsbackarna blir lite flåsiga, men annars är det strålande.

Idag blev det drygt elva kilometer. På vägen hann jag med ett telefonsnack med min far, ett långt med Ola och så stötte jag ihop med Jonathan, som var ute på långpromenad. Löpning kan va socialt, till och med när man springer ensam.

Det blir Ursvik Extreme imorgon

Till slut blev beslutet trots allt inte så svårt: jag springer Ursvik Extreme imorgon och skippar Kistaloppet på lördag.

Jag tycker Kista verkar som ett himla kul lopp, men det är ju långlopp som är min grej och milen har jag redan lekt en hel del med. Dessutom är terräng roligare än asfalt.

Veckan blir alltså:
Tis: lugn jogg hem från jobbet
Ons: 15km tokterränglopp på Ursvik Extreme
Tor: lugn jogg hem från jobbet
Fre: vila
Lör: lugn terränglöpning
Sön: långa terrängintervaller med klubben

Det blir jättebra.


Från Springjonas i farten

Spring i telefon

När kusin Petra inte kunde hänga på springturen var jag liksom redan inställd på sällskap - så jag tog möjligheten att testa leksaken jag fick i födelsedagspresent av svärmor i somras: mitt trådlösa Jabra-headset.

Men ingen musik eller ljudbok idag, utan en springtur med min mor.

Och det funkade utmärkt! Hon retades visserligen med mig om att jag blev andfådd efter tjugo minuter, när jag råkade öka tempot lite i backarna kring Älvsjö-spåret, men hon hängde med i en hel mil, hur bra som helst. Tyckte till och med att det funkade mycket bättre än när jag brukar ringa från tunnelbanan - hon kunde till och med höra trampet av mina fötter.

Full pott till Jabra! Och fram för fler springtelefonsamtal.





Från Springjonas i farten

Inget kusinspringande idag

Skulle ha tagit en springtur med kusin Petra för första gången på alldeles för länge. Men hon var tvungen att ställa in på grund av strulande fot. Trist som tusan, men det får bli ett par varv på egen hand i Älvsjö-spåret istället.


Från Springjonas i farten

Vinsterna fortsätter - nu i Ljusruset

Fick just ett mejl om att min runda i Ljusruset vann månadstävlingen i augusti. Det är en kampanj som Fortum och Stockholms stad driver tillsammans, där vem som helst får nominera löprundor och den eller de som får flest röster under året får elljusbelysning.

Riktigt kul och bra initiativ - lite förvånande har ledarrundan (Djurgårdsbrunnsviken) bara fått 229 röster hittills, trots att man får rösta en gång om dagen. Det positiva är att det innebär att du har en hyfsad chans med din favoritrunda även om du kommer in sent i matchen - få bara med dig ett tiotal vänner och rösta varje dag.

Min egen runda Stora Skuggan runt, som jag anmälde i våras, har blygsamma 41 röster - men uppenbarligen många av dem i augusti (och rundan ligger trots allt femma). Jag gick in på kartan och såg att jag dessutom klickat lite knasigt - den går ju faktiskt inte runt Stora Skuggan, utan snarare runt Fiskartorpet. Nu är det väl visserligen också en trevlig tur, men gillar du också att springa på Norra Djurgården, ta och lägg din röst på Stora Skuggan-rundan från Fanny Löfgren istället. Hon är lite skickligare än jag när det gäller kartor, så den går faktiskt runt Stora Skuggan.

Nu är frågan vad jag ska göra med mitt pris, ett presentkort på 2 000 kronor i Forums förvånansvärt välfyllda webbshop med allt från brandsläckare och plattänger till vätskeryggsäckar och stengodsgrytor.

Dilemma om nästa vecka

Sitter i slutet av en lång och skönt lat söndag utan ett uns av träning, där jag mest tagit hand om stackars sjuka L. Har hunnit läsa ut en galen-löpare-bok och börjat på nästa - men dem berättar jag mer om nån annan dag.

Nu är det nåt helt annat som bekymrar mig. Vad tusan ska jag göra med nästa vecka?

Målet för stunden är ju Lidingöloppet, som går av stapeln om knappt tre veckor. Så den viktigaste delen i träningen just nu är långa, härliga terrängpass. Simple enough.

Men så hade jag ju klämt in den där lilla tanken på att springa milen under fyrtio och anmält mig till Midnattsloppet och Kistaloppet, plus Bellmanstafetten mest för att det verkade himla skoj. Så några helger försvann när det gällde långa, tunga distanspass, eftersom jag måste återhämta mig efter lördagsäventyr. Och sen fick jag för mig att hoppa på Hälsoloppet i tisdags, så både tisdagens och torsdagens tuffa terrängpass med Studenterna fick stryka på foten. Igår blev det visserligen gott om terräng, men tre mil blev bara två efter lite tidspress och vilse-springande.

För tillfället lite för lite lång terräng i benen, alltså. Och nästa helg går Kistaloppet av stapeln - kul, men utan loppet skulle helgen vara perfekt för att köra hela Lidingöloppsbanan och ändå hinna vila (sista helgen innan loppet är det lite väl tungt). Och milen under fyrtio-målet har jag ju redan klarat av.

Hoppar jag över Kistaloppet skulle jag till och med kunna springa Ursvik Extreme-finalen på onsdag, femton kilometer terräng som får Lidingöloppet att likna ett banlopp. Inte direkt ett långpass, men jädra bra terrängträning. Och dessutom kul - förhoppningsvis slipper jag hagel som när jag sprang det i våras.

Ibland är det himla tråkigt att man inte kan göra allt, allt på samma gång. Ursvik Extreme på onsdag, Kistaloppet på lördag och Lidingöloppsbanan på söndag. Men så vältränade är inte benen att jag vågar mig på nåt sånt. Man måste ju lyssna på skade-paranoian.

Tufft val som jag får lov att klura på lite till.