För mig var ju Huddinge AIS:s Hälsoloppet i Huddinge en helt fantastisk upplevelse mitt i regnet. Men som lopp, är det något du borde stoppa in i planeringen nästa år?
Bana
Tio kilometer asfaltslöpning i två femkilometersvarv utan en enda brant backe. Helt perfekt för att slå personliga rekord. Finns dessutom alternativet att springa bara ett varv, fem kilometer. För den som letar inspirerande natur finns det inget speciellt, men för de flesta är möjligheten till personligt rekord viktigast. Betyg 5/5.
Stämning
Det är ett ganska litet lopp, totalt drygt 300 anmälda, så räkna inte med något folkhav. Däremot var stämningen jättetrevlig, funktionärerna längs banan hejade och alla på plats log och skrattade - till och med när regnet var som blötast. Ett extra leende från mig när värdeförvaringen visade sig vara i leksaksstugorna på lekplatsen bakom Ronald McDonalds hus. Betyg 4/5.
Organisation
Allt som var riktigt viktigt funkade hyfsat - jag fick efteranmäla mig lite för sent, fick nummerlapp och engångschip för tidtagning och en tid när jag gick i mål. Ett minus för att man inte får någon mellantid efter fem kilometer, och för lite olyckligt strul med resultatlistan som arrangörerna håller på att reda ut. En klubbkompis sprang fel på ett ställe, det är ju rejält trist. Att det inte finns möjlighet till omklädning kan vara ett minus, men arrangörerna var riktigt bra på att informera om det i förväg. Betyg 3/5.
Pris
Ett hyfsat billigt lopp, tvåhundra kronor om man hade anmält sig i tid och trehundra kronor för sista-minuten-löpare som jag. Visst finns det billigare smålopp, men jämfört med storloppen är det strålande. Betyg 4/5.
Bonus
En del av anmälningsavgiften går till Ronald McDonalds Hus, som arbetar med sjuka barn vid Huddinge sjukhus. Betyg 5/5.
Slutsats
Man kan titta på en massa olika aspekter av ett lopp, men för mig och många andra som gärna vill kapa sitt personbästa på milen är banan det viktigaste, så länge resten fungerar hyfsat. Här är Hälsoloppet helt fantastiskt. Att alla arrangörerna är jättetrevliga och anmälningsavgiften gör nytta är fina bonusar. Går det ihop med kalendern i övrigt, stoppa in det nästa säsong och ge din miltid en rejäl omgång! :)
onsdagen den 31:e augusti 2011
Välförtjänt vila
Benen känns bra idag. Lite trötta, men på ett sånt där skönt tack-för-att-vi-fick-springa-igår-nu-vill-vi-vila-lite-tack sätt. Så jag låter dem vila. De har förtjänat det.
Och imorgon blir det inget intervallpass med klubben, bara jogg. Baksidan med tävlingar - börjar sakna de där intervallpassen nu...
Men uppsidan är att jag kanske kan få till en springtur med kusin Petra - det var fånigt länge sen nu och skulle va riktigt kul. Ska fråga.
Från Springjonas i farten
Och imorgon blir det inget intervallpass med klubben, bara jogg. Baksidan med tävlingar - börjar sakna de där intervallpassen nu...
Men uppsidan är att jag kanske kan få till en springtur med kusin Petra - det var fånigt länge sen nu och skulle va riktigt kul. Ska fråga.
Från Springjonas i farten
tisdagen den 30:e augusti 2011
Hälsoloppet - den långa historien om det ovanligt korta (36:29) loppet
OBS! Varning för riktigt långt inlägg, jag svävar på adrenalinmoln just nu :)
Först: tack, tack, tack till coach Clarence som både tipsade om att skippa träningspasset för att sticka till Huddinge och springa Hälsoloppet - och dessutom tog sig ut i regnet för att heja på under båda varven!
Det började med ett trasigt SL-tåg i Årstaberg, så jag fastnade på Centralstationen i en halvtimme. Med andan i halsen kom jag alltså springande in i funktionärstältet fyrtio minuter innan loppet skulle starta för att efteranmäla mig.
Det gick som tur var utmärkt och de fantastiskt trevliga arrangörerna ordnade allting hur lätt som helst. Jag lämnade in min väska med överdragskläder och allt annat i värdeinlämningen, den finaste värdeinlämningen jag nånsin sett, i ett par, små leksaksstugor på lekplatsen bakom Ronald McDonald-huset. Tyvärr spöregnade det, så jag vågade inte ta fram kameran för att ta en bild.
Spöregnet gjorde det där valet att lämna in alla kläder direkt innan uppvärmningen lite tveksamt såhär i efterhand. Det var rejält kallt i små shorts och tävlingslinne. Men jag joggade runt, träffade en massa Studenterna-kompisar: Christine, Janne, Micke, Stefan och xyz, fick en massa tips om banan och körde lite stegringslopp. Fick upp värmen och benen kändes riktigt glada, tyckte jag, även om underarmarna var lite avdomnade av regnkylan.
Så gick starten. Några galningar for iväg en bit fram, men jag tågade förbi löpare efter löpare i den lilla klungan och fick en känsla av att det nog inte kunde vara mer än ett tjugotal framför mig. Så brukar det inte se ut.
Nu hade ju Hälsoloppet totalt 300 anmälda, inklusive både tio- och fem-kilometers-varianterna, så det var ju huvudanledningen till att jag inte hade hundratals löpare framför mig.
Men ändå. Det kändes snabbt.
Första kilometern eller två bestod mest av lätt, lätt utförslöpning som gick riktigt fort. Jag tog det hyfsat lugnt i uppförsbackarna, tryckte på rätt bra i nedförsbackarna. Tog mig runt ett par löpare och la mig längst fram i min lilla klunga.
Ägnade sen några kilometer åt att meter för meter sega mig ikapp en Enhörna IF-kille och en tjej från Huddinge AIS som liksom såg toksnabba ut, men som jag ändå kom ikapp på nåt sätt. Tittade på klockan. Strax över sju minuter efter två kilometer - men benen kändes lätta, inte alls sådär tungt utmattade som de gjorde i Bellmanstafetten i lördags vid samma läge.
10:45 efter tre kilometer. Några sekunder långsammare, men tempot antydde rejält pers. Höll det fjärde kilometern, sen femte. Passerade halvmilen på bara några sekunder över arton minuter, tiden jag hade siktat på i lördags men klappat igenom trots att jag bara skulle springa just fem kilometer. Speakern ropade ut att tjejen jag låg i rygg på hette Kajsa Berg och ledde bland damerna.
Sen när vi gav oss ut på andra varvet kändes det som om de ökade tempot. Jag orkade inte hänga med, utan släppte taget i de där långa nedförsbackarna. Luckan växte till femtio meter, hundra. Jag sprang om en kille som hade gått i väggen, hejade på honom att komma igen, men kämpade rätt hårt själv. Fick håll när jag försökte sträcka ut i nedförsbackarna, så var tvungen att springa med vikt överkropp när det gick uppför.
Efter sju kilometer kunde jag se att det inte var Kajsa och Enhörna-killen som hade ökat, utan jag som hade sackat lite. Två kilometer i 3:45-tempo var fortfarande snabbare än mitt snabbaste millopp någonsin tidigare - men på något mirakulöst sätt hade det räckt för att jag skulle få tillbaka energin. Och bli av med hållet.
Så jag segade mig ikapp igen, meter för meter, samtidigt som en kille kom som skjuten ur en kanon och sprang om oss allihop. Jag vet fortfarande inte var han kom ifrån - han bara försvann runt en krök och jag såg honom aldrig igen.
Men jag kom ikapp Enhörna-killen och Kajsa Berg och la mig i rygg på dem igen. Kajsa hade fått någon meter på killen och jag hängde på henne. Hade ingen energi att öka mer, men tvingade mig att följa med.
Nionde kilometern var den enda med några uppförsbackar att tala om och det var tungt, men jag bet ihop. Kajsa fick en liten lucka uppför när jag fick tillbaka mitt håll, men jag hade henne inom räckhåll. Kände att jag möjligen, möjligen hade lite energi kvar för raksträckan på slutet - och det hade jag. Stegen hade blivit riktigt tröttunga, sådär elefantlufsande och ineffektiva, vid det här laget, men jag slafsade på. Fick upp knäna, sträckte ut fötterna, kände hur jag ökade trots att jag fick klämma till i högra sidan med handen mot hållet.
Då kom Enhörna-killen farande till vänster om oss. Hans steg såg inte elefantklafsande ut alls. Och Kajsa ökade också. Lätt såg det ut. Jag minskade gapet till henne meter för meter, men det fanns inget extra alls, ingen möjlighet att öka mer, inte ens när jag såg klockan ticka - inte 41 något som mitt personbästa var för ett par veckor sen, inte 38 nånting som jag sprang in på i Midnattsloppet, utan 36:20, 36:21, 36:22...
Hässelby-killen for iväg en bit framför oss. Kajsa Berg slog mig med en sekund och vann damklassen. Och jag sprang in på 36:29, en och en halv minut snabbare än mitt personbästa från förrförra veckan. Fyra minuter och fyrtio sekunder snabbare än mitt personbästa var fram till mitten av augusti. Det kommer jag aldrig att lyckas göra om igen :)
Hela de officiella resultaten är inte klara än, men jag tror inte att det var mer än tio-tolv löpare som kom före mig. Det är ju faktiskt helt galet det också, även om det var ett litet lopp.
Först: tack, tack, tack till coach Clarence som både tipsade om att skippa träningspasset för att sticka till Huddinge och springa Hälsoloppet - och dessutom tog sig ut i regnet för att heja på under båda varven!
Det började med ett trasigt SL-tåg i Årstaberg, så jag fastnade på Centralstationen i en halvtimme. Med andan i halsen kom jag alltså springande in i funktionärstältet fyrtio minuter innan loppet skulle starta för att efteranmäla mig.
Det gick som tur var utmärkt och de fantastiskt trevliga arrangörerna ordnade allting hur lätt som helst. Jag lämnade in min väska med överdragskläder och allt annat i värdeinlämningen, den finaste värdeinlämningen jag nånsin sett, i ett par, små leksaksstugor på lekplatsen bakom Ronald McDonald-huset. Tyvärr spöregnade det, så jag vågade inte ta fram kameran för att ta en bild.
Spöregnet gjorde det där valet att lämna in alla kläder direkt innan uppvärmningen lite tveksamt såhär i efterhand. Det var rejält kallt i små shorts och tävlingslinne. Men jag joggade runt, träffade en massa Studenterna-kompisar: Christine, Janne, Micke, Stefan och xyz, fick en massa tips om banan och körde lite stegringslopp. Fick upp värmen och benen kändes riktigt glada, tyckte jag, även om underarmarna var lite avdomnade av regnkylan.
Så gick starten. Några galningar for iväg en bit fram, men jag tågade förbi löpare efter löpare i den lilla klungan och fick en känsla av att det nog inte kunde vara mer än ett tjugotal framför mig. Så brukar det inte se ut.
Nu hade ju Hälsoloppet totalt 300 anmälda, inklusive både tio- och fem-kilometers-varianterna, så det var ju huvudanledningen till att jag inte hade hundratals löpare framför mig.
Men ändå. Det kändes snabbt.
Första kilometern eller två bestod mest av lätt, lätt utförslöpning som gick riktigt fort. Jag tog det hyfsat lugnt i uppförsbackarna, tryckte på rätt bra i nedförsbackarna. Tog mig runt ett par löpare och la mig längst fram i min lilla klunga.
Ägnade sen några kilometer åt att meter för meter sega mig ikapp en Enhörna IF-kille och en tjej från Huddinge AIS som liksom såg toksnabba ut, men som jag ändå kom ikapp på nåt sätt. Tittade på klockan. Strax över sju minuter efter två kilometer - men benen kändes lätta, inte alls sådär tungt utmattade som de gjorde i Bellmanstafetten i lördags vid samma läge.
10:45 efter tre kilometer. Några sekunder långsammare, men tempot antydde rejält pers. Höll det fjärde kilometern, sen femte. Passerade halvmilen på bara några sekunder över arton minuter, tiden jag hade siktat på i lördags men klappat igenom trots att jag bara skulle springa just fem kilometer. Speakern ropade ut att tjejen jag låg i rygg på hette Kajsa Berg och ledde bland damerna.
Sen när vi gav oss ut på andra varvet kändes det som om de ökade tempot. Jag orkade inte hänga med, utan släppte taget i de där långa nedförsbackarna. Luckan växte till femtio meter, hundra. Jag sprang om en kille som hade gått i väggen, hejade på honom att komma igen, men kämpade rätt hårt själv. Fick håll när jag försökte sträcka ut i nedförsbackarna, så var tvungen att springa med vikt överkropp när det gick uppför.
Efter sju kilometer kunde jag se att det inte var Kajsa och Enhörna-killen som hade ökat, utan jag som hade sackat lite. Två kilometer i 3:45-tempo var fortfarande snabbare än mitt snabbaste millopp någonsin tidigare - men på något mirakulöst sätt hade det räckt för att jag skulle få tillbaka energin. Och bli av med hållet.
Så jag segade mig ikapp igen, meter för meter, samtidigt som en kille kom som skjuten ur en kanon och sprang om oss allihop. Jag vet fortfarande inte var han kom ifrån - han bara försvann runt en krök och jag såg honom aldrig igen.
Men jag kom ikapp Enhörna-killen och Kajsa Berg och la mig i rygg på dem igen. Kajsa hade fått någon meter på killen och jag hängde på henne. Hade ingen energi att öka mer, men tvingade mig att följa med.
Nionde kilometern var den enda med några uppförsbackar att tala om och det var tungt, men jag bet ihop. Kajsa fick en liten lucka uppför när jag fick tillbaka mitt håll, men jag hade henne inom räckhåll. Kände att jag möjligen, möjligen hade lite energi kvar för raksträckan på slutet - och det hade jag. Stegen hade blivit riktigt tröttunga, sådär elefantlufsande och ineffektiva, vid det här laget, men jag slafsade på. Fick upp knäna, sträckte ut fötterna, kände hur jag ökade trots att jag fick klämma till i högra sidan med handen mot hållet.
Då kom Enhörna-killen farande till vänster om oss. Hans steg såg inte elefantklafsande ut alls. Och Kajsa ökade också. Lätt såg det ut. Jag minskade gapet till henne meter för meter, men det fanns inget extra alls, ingen möjlighet att öka mer, inte ens när jag såg klockan ticka - inte 41 något som mitt personbästa var för ett par veckor sen, inte 38 nånting som jag sprang in på i Midnattsloppet, utan 36:20, 36:21, 36:22...
Hässelby-killen for iväg en bit framför oss. Kajsa Berg slog mig med en sekund och vann damklassen. Och jag sprang in på 36:29, en och en halv minut snabbare än mitt personbästa från förrförra veckan. Fyra minuter och fyrtio sekunder snabbare än mitt personbästa var fram till mitten av augusti. Det kommer jag aldrig att lyckas göra om igen :)
Hela de officiella resultaten är inte klara än, men jag tror inte att det var mer än tio-tolv löpare som kom före mig. Det är ju faktiskt helt galet det också, även om det var ett litet lopp.
Hälsoloppet - helt vansinnigt, osannolikt, galet rekord
Friskt vågat blev det - och benen höll så att jag inte fattade vad som hände. Helt galet. Igen.
36:29. Trettiosex tjugonio. Personligt rekord med en och en halv minut. Igen.
Mer kommer senare. Nu måste jag jogga ner. Fånleende.
Från Springjonas i farten
36:29. Trettiosex tjugonio. Personligt rekord med en och en halv minut. Igen.
Mer kommer senare. Nu måste jag jogga ner. Fånleende.
Från Springjonas i farten
Hälsoloppet ikväll: Friskt vågat - eller koll på läget?
Ja, det är ju frågan - om jag ska låtsas att jag vet vad jag går för på milen och gå ut för att springa ett sånt lopp? Eller om jag ska köra lite mer friskt vågat, hälften vunnet och se om det håller?
Det är lite som månkatten i Alice i underlandet, som säger att om du inte vet vart du ska så spelar det ju ingen roll vilken väg du väljer. Har man ingen koll på hur snabb man är kan man lika gärna chansa. Det kan ju sluta med en glad överraskning.
Det blir nog så. Går ut i nåt tempo som känns snabbt, och känns kroppen stark ökar jag. Jag är ju dessutom besatt av nån sorts omspringningsdjävul som brukar spöka och se till att få upp tempot alldeles oavsett mina intentioner.
Men just nu verkar den största utmaningen vara att ta sig fram till Flemimgsberg i tid. Första pendeln blev inställd. Den här skulle gått för tio minuter sen. Ännu kvar på perrongen.
Från Springjonas i farten
Det är lite som månkatten i Alice i underlandet, som säger att om du inte vet vart du ska så spelar det ju ingen roll vilken väg du väljer. Har man ingen koll på hur snabb man är kan man lika gärna chansa. Det kan ju sluta med en glad överraskning.
Det blir nog så. Går ut i nåt tempo som känns snabbt, och känns kroppen stark ökar jag. Jag är ju dessutom besatt av nån sorts omspringningsdjävul som brukar spöka och se till att få upp tempot alldeles oavsett mina intentioner.
Men just nu verkar den största utmaningen vara att ta sig fram till Flemimgsberg i tid. Första pendeln blev inställd. Den här skulle gått för tio minuter sen. Ännu kvar på perrongen.
Från Springjonas i farten
Hälsoloppet ikväll?
Fick tips av coach Clarence att Hälsoloppet i Huddinge ikväll ska va riktigt platt och snabbt. En bra chans att se hur snabbt benen kan ta mig en mil utan Midnattsloppets backar.
Nu försov jag mig igen, så får se om jag hinner från jobbet i tid, men ska verkligen försöka. Annars blir det tuff klubbträning på Lidingöloppsbanan.
Från Springjonas i farten
Nu försov jag mig igen, så får se om jag hinner från jobbet i tid, men ska verkligen försöka. Annars blir det tuff klubbträning på Lidingöloppsbanan.
Från Springjonas i farten
måndagen den 29:e augusti 2011
Ultrapremiär!
Letade äventyrsidéer för nästa år sådär mest som lösa tankar, när jag hamnade på Lidingö ultras hemsida och liksom inte kunde låta bli. Så nu är jag anmäld till mitt livs första ultralopp, 50 kilometer kuperad Lidingöterräng den 28 april 2012! Perfekt sådär alldeles i början av säsongen.
Så nu är det 243 dagar kvar till min officiella ultrapremiär! Nedräkningen har börjat... :)
Så nu är det 243 dagar kvar till min officiella ultrapremiär! Nedräkningen har börjat... :)
Världens bästa ben
Idag är jag så himla glad över mina ben, som vaknat pigga och lätta varenda morgon i mer än en vecka nu. Idag blir det trots det vilodag, mest för att kunna köra ordentligt resten av veckan. Men jag börjar verkligen längta efter höstens och vinterns tunga grundträning, att få ösa på med mil efter mil, köra slut på benen och fortsätta ändå, långpass varje helg.
Men jaja, man kan inte få allt på samma gång. Nu ska jag fira mina starka ben på lite tävlingar istället.
Från Springjonas i farten
Men jaja, man kan inte få allt på samma gång. Nu ska jag fira mina starka ben på lite tävlingar istället.
Från Springjonas i farten
söndagen den 28:e augusti 2011
Fantastisk jogg med L i Älvsjö-skogen
Min fantastiska fästmö L, som börjat springa trots att hon envist hävdar att hon inte är gjord för löpning och att det mest bara är en pina, undrade om hon inte kunde hänga på och ta en springtur ihop ute i ett spår.
Eller egentligen så föreslog hon det inte ens, utan sa snarare att det var synd att hon inte kunde hänga på, eftersom det ju inte kunde vara speciellt roligt för mig att springa i hennes tempo. Fullständigt nonsens, såklart.
Så det blev springtur med det allra ädlaste av sällskap, åtminstone det första 3,8-kilometers-varvet i Älvsjö-skogen. Första gången någonsin som L springer kuperat, nästan första passet utanför löpbandshörnan på gymmet, och det gick galant! Även om tävlingsdjävulen i henne såklart gnistrade av upprördhet varje gång någon sprang om oss eller när vi mötte ett snabbspringande par för andra gången på lite för kort tid.
Det är något fantastiskt med L. Även om hon frustar och flämtar av ansträngning, måste gå en stund då och då i uppförsbackarna och brukar få en marschpuls strax över 180, så ser hon fantastisk ut. Rödkindad, men fortfarande med lysande ögon och sådär frisk, hälsosam. På mig har ett tufft löppass mer effekten lite som om man tar tummen och hårt smetar ut en teckning med kladdkrita, alla drag smetas ut, kontrasterna försvinner, håret flyger bakåt som om jag hängt i en vindtunnel och jag ser liksom lite, lite sjuk ut.
Man kan väl inte få allt, helt enkelt.
Framförallt beundrar jag hennes tävlingsinstinkt - själv har jag lite svårt att pressa mig vidare när det gör så ont att jag inte klarar av att le längre, men hon trampar på även när pulsen passerat 180. Och det var fantastiskt att prata på bredvid L ett helt varv - och fint när hon tyckte att jag skulle köra två bonusvarv på egen hand under tiden hon väntade. Jag håller tummarna för fler sådana söndagar!
För mig blev det sisådär 11,5 kilometer i 5:55-tempo och pulsen nere på 128.
Eller egentligen så föreslog hon det inte ens, utan sa snarare att det var synd att hon inte kunde hänga på, eftersom det ju inte kunde vara speciellt roligt för mig att springa i hennes tempo. Fullständigt nonsens, såklart.
Så det blev springtur med det allra ädlaste av sällskap, åtminstone det första 3,8-kilometers-varvet i Älvsjö-skogen. Första gången någonsin som L springer kuperat, nästan första passet utanför löpbandshörnan på gymmet, och det gick galant! Även om tävlingsdjävulen i henne såklart gnistrade av upprördhet varje gång någon sprang om oss eller när vi mötte ett snabbspringande par för andra gången på lite för kort tid.
Det är något fantastiskt med L. Även om hon frustar och flämtar av ansträngning, måste gå en stund då och då i uppförsbackarna och brukar få en marschpuls strax över 180, så ser hon fantastisk ut. Rödkindad, men fortfarande med lysande ögon och sådär frisk, hälsosam. På mig har ett tufft löppass mer effekten lite som om man tar tummen och hårt smetar ut en teckning med kladdkrita, alla drag smetas ut, kontrasterna försvinner, håret flyger bakåt som om jag hängt i en vindtunnel och jag ser liksom lite, lite sjuk ut.Man kan väl inte få allt, helt enkelt.
Framförallt beundrar jag hennes tävlingsinstinkt - själv har jag lite svårt att pressa mig vidare när det gör så ont att jag inte klarar av att le längre, men hon trampar på även när pulsen passerat 180. Och det var fantastiskt att prata på bredvid L ett helt varv - och fint när hon tyckte att jag skulle köra två bonusvarv på egen hand under tiden hon väntade. Jag håller tummarna för fler sådana söndagar!
För mig blev det sisådär 11,5 kilometer i 5:55-tempo och pulsen nere på 128.
Jag ska springa med Caballo Blanco! (typ)
Kvällen före Lidingöloppet kommer Caballo Blanco till Bosön och föreläser - och jag har just köpt en biljett! Det har gått mer än två månader sedan jag läste boken Born to run, där Caballo Blanco är en av huvudkaraktärerna, men jag blir fortfarande helt pirrig i kroppen när jag tänker på den.Dessutom ska han - inte så överraskande - springa Lidingöloppet! I startgrupp fem. Så jag var tvungen att kolla upp vilken grupp jag blivit seedad till - och tydligen sprang jag så bra i fjol att jag hamnade i grupp 1C, trots att jag sprang med huvudet före rakt in i väggen efter två mil. Kul!
Även om det såklart hade varit roligt att hamna i Caballos grupp, också. Men men, jag får väl lov att fråga honom om han inte vill ta en liten tur efter föreläsningen på fredagen. Med en man som lever för att få springa hela dagarna så vet man ju aldrig :)
Är du också sugen så kostar biljetten 225 kronor och överskottet går till organisationen Norawas de Raramuri, en organisation som arbetar med att stödja Raramuri, det löpande stenåldersfolket som bor i Kanjonerna i Mexiko. Gå in på sajten om föredraget för att läsa mer och köpa.
lördagen den 27:e augusti 2011
Men egentligen så är väl 18:46 inte så dumt, ändå
Bellmanstafetten-arrangemanget var så kul att jag aldrig riktigt grämde mig över resultatet, men besviken var jag.
Hade ju hoppats på en lika positiv chock som när jag sprang Midnattsloppet förrförra helgen och persade med tre minuter.
Men såhär några timmar senare känns det helt okej. Benen kändes inte helt på topp, jag var bara halvpeppad och ändå sprang jag ju 15 sekunder snabbare än tempot på det där super-Midnattsloppet. Bara tre sekunder kilometern, men ändå.
Och jag slog mitt "riktiga" pers på fem kilometer med två minuter.
Så inte kan man va besviken. Det var faktiskt rätt snabbt, trots allt. Och inte känns det omöjligt att jag ska kunna plocka den där 18-gränsen nån annan gång.
Så jag är glad och förtjänar definitivt en skön, rejäl grillmiddag i sommarens sista grillvarma lördagskväll.
Från Springjonas i farten
Hade ju hoppats på en lika positiv chock som när jag sprang Midnattsloppet förrförra helgen och persade med tre minuter.
Men såhär några timmar senare känns det helt okej. Benen kändes inte helt på topp, jag var bara halvpeppad och ändå sprang jag ju 15 sekunder snabbare än tempot på det där super-Midnattsloppet. Bara tre sekunder kilometern, men ändå.
Och jag slog mitt "riktiga" pers på fem kilometer med två minuter.
Så inte kan man va besviken. Det var faktiskt rätt snabbt, trots allt. Och inte känns det omöjligt att jag ska kunna plocka den där 18-gränsen nån annan gång.
Så jag är glad och förtjänar definitivt en skön, rejäl grillmiddag i sommarens sista grillvarma lördagskväll.
Från Springjonas i farten
Bellmanstafetten: bragd och besvikelse
Ojojoj vad jag kroknade. Siktade på att springa min stafettsträcka under 18 minuter, alltså 4:36 kilometern. Första två gick ännu bättre, sju minuter jämnt. Sen tog det stopp utan att jag riktigt märkte det: 11min, 14:50min och sluttiden 18:46min. Trampade luft, ingen energi.
Men mitt lags första två löpare hade gett mig en sjukt bra utgångspunkt: jag sprang ut på tredjesträckan som sjua och höll det hela vägen. Och vår fyra och femma tappade bara två placeringar - trots att Henrik på sistasträckan egentligen tävlar på 100 och 200 meter. Respekt!
Vi kom alltså nia! På topp tio-listan med över tusen startande lag. Sluttid 1:32:29 på 5x5km. Sjukt bra.
Laget. Från vänster: Bengt, jag, Henrik och Daniel. Patrik var tvungen att sticka innan picknicken.
Två andra Studenterna-herrlag sprang ännu bättre och tre till var precis i hälarna. Det var nästan komiskt att stå och heja när alla kom förbi på slutsträckan: 4, 6, 9, 10, 11 och 12 plats. Hälften av de tolv första lagen var från min klubb. Riktig festivalstämning.
Men allra mest respekt - en riktig bragd - stod Studenternas tre damlag för. Första laget vann med tio minuters marginal - över andra Studenterna-laget, som i sin tur hade fem minuter - till det tredje Studenterna-laget! En trippel!
Här är alltså Stockholms bästa 5km-damlöpare:
Och det där med att springa stafett var en riktig höjdare. Så mycket mer hejande, så mycket mer folkfest, sån skön blandning av fartgalningar och motionärer som sprang en halvmil för första gången. Bellman blir det definitivt igen! Under 18 minuter nästa gång.
Från Springjonas i farten
Men mitt lags första två löpare hade gett mig en sjukt bra utgångspunkt: jag sprang ut på tredjesträckan som sjua och höll det hela vägen. Och vår fyra och femma tappade bara två placeringar - trots att Henrik på sistasträckan egentligen tävlar på 100 och 200 meter. Respekt!
Vi kom alltså nia! På topp tio-listan med över tusen startande lag. Sluttid 1:32:29 på 5x5km. Sjukt bra.
Laget. Från vänster: Bengt, jag, Henrik och Daniel. Patrik var tvungen att sticka innan picknicken.
Två andra Studenterna-herrlag sprang ännu bättre och tre till var precis i hälarna. Det var nästan komiskt att stå och heja när alla kom förbi på slutsträckan: 4, 6, 9, 10, 11 och 12 plats. Hälften av de tolv första lagen var från min klubb. Riktig festivalstämning.
Men allra mest respekt - en riktig bragd - stod Studenternas tre damlag för. Första laget vann med tio minuters marginal - över andra Studenterna-laget, som i sin tur hade fem minuter - till det tredje Studenterna-laget! En trippel!
Här är alltså Stockholms bästa 5km-damlöpare:
Och det där med att springa stafett var en riktig höjdare. Så mycket mer hejande, så mycket mer folkfest, sån skön blandning av fartgalningar och motionärer som sprang en halvmil för första gången. Bellman blir det definitivt igen! Under 18 minuter nästa gång.
Från Springjonas i farten
På väg till Bellmanstafetten utan kläder
H-e! Skrek jag tyst i huvudet när jag just upptäckte, på tunnelbanan halvvägs till Bellmanstafetten, att jag har fel kläder.
I yran när jag trodde att jag var på väg att missa tunnelbanan slängde jag på mig Stockholm Marathon-t-shirten istället för Studenterna-linnet. Och upptäckte det inte på en halvtimme.
Nu har jag som tur är världens mest fantastiska fästmö, L, som jag ringde i panik och som lovade att rädda mig (som vanligt) och komma efter i bil med linnet. Kärlek!
För det är faktiskt inte kul att kuta en stafett med klubben och va den enda som inte ser ut som en smurf.
Från Springjonas i farten
I yran när jag trodde att jag var på väg att missa tunnelbanan slängde jag på mig Stockholm Marathon-t-shirten istället för Studenterna-linnet. Och upptäckte det inte på en halvtimme.
Nu har jag som tur är världens mest fantastiska fästmö, L, som jag ringde i panik och som lovade att rädda mig (som vanligt) och komma efter i bil med linnet. Kärlek!
För det är faktiskt inte kul att kuta en stafett med klubben och va den enda som inte ser ut som en smurf.
Från Springjonas i farten
fredagen den 26:e augusti 2011
Mitt löparlivs första pallplats!
Jag har vunnit en startplats i Kistaloppet i deras och Miranda Kvists lilla tävling. Mycket trevligt initiativ - första gången jag fixar en pallplats i löpning! I själva tävlingarna har jag ju en bit kvar till eliten... :)
Egentligen är det inte helt, fullständigt sant. När jag var 15 år så sprang jag en del (innan jag började gymnasiet och bytte löpning mot rökning). Jag gillade mest långdistans, men det fanns så få såna tävlingar i Värmland att jag dessutom sprang en del på friidrottstävlingar, där det längsta man kunde köra var 800 meter.
Jag var inte speciellt bra.
Verkligen inte speciellt bra.
En gång kom jag inte allra sist, utan på plats 18 av 19, om jag minns rätt. I övrigt abonnerade jag på sistaplatsen.
Trots det lyckades jag med konststycket att knipa ett brons, ett silver och ett guld innan jag övergav löparskorna för cigaretterna. Det var nämligen tre lopp som bara hade en, två respektive tre startande i pojkar -81. Ensamloppet var värst: jag fick springa med de som var ett år yngre, det var på en 200-meters inomhusbana, och jag blev varvad. Men guldmedaljen finns säkert kvar, någonstans i en låda i min fars förråd.
Och nu har jag vunnit en startplats till Kistaloppet. Där lär det inte direkt bli några medaljstrider för mig, men förhoppningsvis ännu ett personligt rekord och kanske en vindjacka från Runners' Store - om jag blir en av de 100 första att springa under 40 minuter. Kul ska det bli att försöka!
Egentligen är det inte helt, fullständigt sant. När jag var 15 år så sprang jag en del (innan jag började gymnasiet och bytte löpning mot rökning). Jag gillade mest långdistans, men det fanns så få såna tävlingar i Värmland att jag dessutom sprang en del på friidrottstävlingar, där det längsta man kunde köra var 800 meter.
Jag var inte speciellt bra.
Verkligen inte speciellt bra.
En gång kom jag inte allra sist, utan på plats 18 av 19, om jag minns rätt. I övrigt abonnerade jag på sistaplatsen.
Trots det lyckades jag med konststycket att knipa ett brons, ett silver och ett guld innan jag övergav löparskorna för cigaretterna. Det var nämligen tre lopp som bara hade en, två respektive tre startande i pojkar -81. Ensamloppet var värst: jag fick springa med de som var ett år yngre, det var på en 200-meters inomhusbana, och jag blev varvad. Men guldmedaljen finns säkert kvar, någonstans i en låda i min fars förråd.
Och nu har jag vunnit en startplats till Kistaloppet. Där lär det inte direkt bli några medaljstrider för mig, men förhoppningsvis ännu ett personligt rekord och kanske en vindjacka från Runners' Store - om jag blir en av de 100 första att springa under 40 minuter. Kul ska det bli att försöka!
torsdagen den 25:e augusti 2011
Bara lite småspring
Det är kul det här med att tävla, men jag längtar en del till vintern också. Alla tävlingar kommer liksom i vägen för träningen.
I förrgår ingen träning eftersom jag var funktionär.
Idag inget klubbpass utan bara lite lätt joggpass eftersom det är Bellmanstafetten på lördag.
Känns som om benen håller på att få abstinens och längtar efter tunga, slitiga grundträningsveckor. Grymma långintervaller. Feta långpass. Rejäla styrkepass.
Idag blev det ett varv runt Långsjön, 7km i 4:45-tempo. Kroppen var lite i obalans, men det var fint och luften var skön.
Från Springjonas i farten
I förrgår ingen träning eftersom jag var funktionär.
Idag inget klubbpass utan bara lite lätt joggpass eftersom det är Bellmanstafetten på lördag.
Känns som om benen håller på att få abstinens och längtar efter tunga, slitiga grundträningsveckor. Grymma långintervaller. Feta långpass. Rejäla styrkepass.
Idag blev det ett varv runt Långsjön, 7km i 4:45-tempo. Kroppen var lite i obalans, men det var fint och luften var skön.
Från Springjonas i farten
Springer du Bellmanstafetten på lördag?
Klockan 12:00 på lördag går Bellmanstafetten av stapeln. 5x5 kilometer i lag på centrala Stockholms kanske finaste löparområde, Norra Djurgården. Min klubb, Studenterna, har en fin tradition av att komma dit med en liten armé av smurfklädda löpare: den här lördagen blir det nog tolv lag, fler än femtio löpare!
Även om fem kilometer är lite väl kort för mig tror jag att det kan bli riktigt, riktigt kul. Lite mer fest när man springer i lag - och dessutom på en bana där alla som inte springer kan va med och heja hela vägen så kan det bli sjukt mycket fiesta och härligt, positivt grupptryck.
18:36 har jag bestämt är mitt personliga rekord (andra halvan av Midnattsloppet). Det känns fortfarande alldeles för bra för att va jag, men man kan ju inte gå ut i ett lopp med nåt annat mål än att springa bättre, och det finns ju gott om argument för att jag borde kunna slå det:
- Bellmanstafetten är inte speciellt backig
- Det är bara fem kilometer, inte andra halvan av ett tiokilometerslopp
- Jag har inte just landat i Sverige efter tjugofem mils löparäventyr
- En massa, massa positivt grupptryck med hejande från klubbkamrater
Ska du också springa?
Hoppas det, för jag tror att det kommer bli tokroligt!
Även om fem kilometer är lite väl kort för mig tror jag att det kan bli riktigt, riktigt kul. Lite mer fest när man springer i lag - och dessutom på en bana där alla som inte springer kan va med och heja hela vägen så kan det bli sjukt mycket fiesta och härligt, positivt grupptryck.
18:36 har jag bestämt är mitt personliga rekord (andra halvan av Midnattsloppet). Det känns fortfarande alldeles för bra för att va jag, men man kan ju inte gå ut i ett lopp med nåt annat mål än att springa bättre, och det finns ju gott om argument för att jag borde kunna slå det:
- Bellmanstafetten är inte speciellt backig
- Det är bara fem kilometer, inte andra halvan av ett tiokilometerslopp
- Jag har inte just landat i Sverige efter tjugofem mils löparäventyr
- En massa, massa positivt grupptryck med hejande från klubbkamrater
Ska du också springa?
Hoppas det, för jag tror att det kommer bli tokroligt!
Får man persa på andra halvan av ett lopp?
På lördag är det Bellmanstafetten. Kul och stort lopp där min klubb Studenterna lär ställa upp med en bunt lag och jag ska springa för första gången. Fem kilometer är det, och jag hoppas på att persa.
Men frågan är vilket pers det är jag ska slå? Första halvan på Midnattsloppet sprang jag på 19:26 (nytt pers), men andra halvan nästan minuten snabbare, 18:36.
Men frågan är vilket pers det är jag ska slå? Första halvan på Midnattsloppet sprang jag på 19:26 (nytt pers), men andra halvan nästan minuten snabbare, 18:36.
Det var jag såklart sjukt nöjd med - och det känns starkt inför både Bellmanstafetten och Kistaloppet. Men får man räkna andra halvan som personligt rekord?
I ett 200-meterslopp går det ju inte, eftersom den löpande starten gör att det går mycket snabbare än i ett vanligt 100-lopp, men starten har ju minst sagt marginell betydelse när man kutar några kilometer.
Nån som vet?
onsdagen den 24:e augusti 2011
Hemåtspring under himlen
Lite enkelt hemåtspring idag, längs E4/E20, sådär lagom inspirerande väg. Men första turen sen i lördags, fortfarande med inspiration från Långlöparnas kväll igår, och framförallt var det så skön luft - och himlen!
Så jag sprang med leendet hela vägen och blev på så himla bra humör.
Svettig blev jag också, såklart.
Så jag sprang med leendet hela vägen och blev på så himla bra humör.
Svettig blev jag också, såklart.
I siffror har jag 11 kilometer hem, sprang i 5-minuterstempo, pulsen på 130 nånting. (ja, Polar-klockan är tillbaka på handleden och jag är en siffernörd)
Tack, Polar!
Jag är hel igen. När jag kom hem igår låg Polars brev med min lagade klocka på köksbordet. En enda arbetsdag tog det dem att byta armbandet och batteriet och fixa den spökande displayen. Jag lämnade in den hos dem i Alvik i fredags klockan 16:55.
150kr för batteriet var allt det kostade mig också - armband och displayfix gick på garantin utan krångel och frakt för att skicka hem bjöd de på.
Väldigt bra service. Väldigt efterlängtad klocka. Tack, Polar!
Från Springjonas i farten
150kr för batteriet var allt det kostade mig också - armband och displayfix gick på garantin utan krångel och frakt för att skicka hem bjöd de på.
Väldigt bra service. Väldigt efterlängtad klocka. Tack, Polar!
Från Springjonas i farten
tisdagen den 23:e augusti 2011
Fem skäl till att Långlöparnas kväll var magisk
Ett: alla härliga, superfina klubbkompisar som var på plats för att arrangera, sälja fika, räkna varv, springa, heja på och snacka strunt. Alldeles för många har jag inte träffat på hela sommaren. Hur kul som helst.
Två: det är rätt magiskt att se Haben Idris susa i mål på 29:56 på en mil och knappt se trött ut. Han liksom svävar över marken.
Tre: jag räknade alla varv rätt på två 2000m-lopp och tre 10000m-lopp! Även om jag fick hjärtat i halsgropen på ett av loppen när min löpare aldrig dök upp efter tolv varv - tills jag upptäckte att han hade brutit. Och tydligen planerat, inte för att han var skadad. Puh.
Fyra: alla personliga rekord. Så många klubbkompisar och andra slog personliga rekord, sprang under drömgränser och hittade ny energi för att öka efter halva loppet. Det blir man glad av.
Fem: all löpglädje och allt hejande i sista heatet, där alla som inte är toksnabba (men många ändå riktigt imponerande) sprang. Publiken kom verkligen igång på tomma Stadion, skrek och hejade mer och mer ju färre löpare som var kvar på banan - och när sista mannen korsade mållinjen flera minuter efter alla andra och maxtiden så ropade och applåderade alla.
Det sista var bäst.
Enda tuffa var hur avundsjuk jag blev på alla som sprang - men på lördag blir det min tur!
Från Springjonas i farten
Två: det är rätt magiskt att se Haben Idris susa i mål på 29:56 på en mil och knappt se trött ut. Han liksom svävar över marken.
Tre: jag räknade alla varv rätt på två 2000m-lopp och tre 10000m-lopp! Även om jag fick hjärtat i halsgropen på ett av loppen när min löpare aldrig dök upp efter tolv varv - tills jag upptäckte att han hade brutit. Och tydligen planerat, inte för att han var skadad. Puh.
Fyra: alla personliga rekord. Så många klubbkompisar och andra slog personliga rekord, sprang under drömgränser och hittade ny energi för att öka efter halva loppet. Det blir man glad av.
Fem: all löpglädje och allt hejande i sista heatet, där alla som inte är toksnabba (men många ändå riktigt imponerande) sprang. Publiken kom verkligen igång på tomma Stadion, skrek och hejade mer och mer ju färre löpare som var kvar på banan - och när sista mannen korsade mållinjen flera minuter efter alla andra och maxtiden så ropade och applåderade alla.
Det sista var bäst.
Enda tuffa var hur avundsjuk jag blev på alla som sprang - men på lördag blir det min tur!
Från Springjonas i farten
Räknas 64 kilometer om dagen som vila?
Okej först en liten friskrivning, en sån där amerikansk söt liten sak:
Följande avsnitt utgör ej ett exempel på rekommenderade aktiviteter. Åsikterna som uttrycks ska ej tolkas som någonting Springjonas uppmuntrar till eller blir inspirerad av.
För här går faktiskt gränsen även för mig. Marshall Ulrich, snubben som i boken jag läser försöker springa tvärs över USA med en snittfart på två marathon plus tio kilometer om dagen när han är 57 år gammal, har just sprungit runt 2 000 av totalt 5 000 kilometer. Han ligger på sjukhus eftersom han inte längre kan stödja på ena foten och läkaren berättar att han har tendonitis, en bristning i hälsenan och mikrofrakturer i fotmusklerna. Ordination: is, upphöjning, antiinflammatoriskt och vila.
Han frågar läkaren ifall det kan räknas som vila ifall han skär ner från 60 miles (96 kilometer) till 40 miles (64 kilometer) om dagen för de 1 700 miles (2700 kilometer) han har kvar.
Läkaren skrattar.
Läkaren slutar skratta.
Marshall och hans fru Heather inser att de möjligen hunnit tappa lite av perspektivet på tillvaron de här senaste veckorna.
Marshall kör på is, upphöjning och antiinflammatorisk. Och fortsätter springa. Såklart.
Fascinerande bok hittills, definitivt läsvärd, men imponerande och fascinerande är bättre ord för att beskriva den än än inspirerande. Jag pressar mig gärna tills det gör ont, det är liksom en del av det där med löpning, men det ska inte göra ondare än att jag kan fortsätta le. Då verkar det inte kul längre.
Följande avsnitt utgör ej ett exempel på rekommenderade aktiviteter. Åsikterna som uttrycks ska ej tolkas som någonting Springjonas uppmuntrar till eller blir inspirerad av.
För här går faktiskt gränsen även för mig. Marshall Ulrich, snubben som i boken jag läser försöker springa tvärs över USA med en snittfart på två marathon plus tio kilometer om dagen när han är 57 år gammal, har just sprungit runt 2 000 av totalt 5 000 kilometer. Han ligger på sjukhus eftersom han inte längre kan stödja på ena foten och läkaren berättar att han har tendonitis, en bristning i hälsenan och mikrofrakturer i fotmusklerna. Ordination: is, upphöjning, antiinflammatoriskt och vila.
Han frågar läkaren ifall det kan räknas som vila ifall han skär ner från 60 miles (96 kilometer) till 40 miles (64 kilometer) om dagen för de 1 700 miles (2700 kilometer) han har kvar.
Läkaren skrattar.
Läkaren slutar skratta.
Marshall och hans fru Heather inser att de möjligen hunnit tappa lite av perspektivet på tillvaron de här senaste veckorna.
Marshall kör på is, upphöjning och antiinflammatorisk. Och fortsätter springa. Såklart.
Fascinerande bok hittills, definitivt läsvärd, men imponerande och fascinerande är bättre ord för att beskriva den än än inspirerande. Jag pressar mig gärna tills det gör ont, det är liksom en del av det där med löpning, men det ska inte göra ondare än att jag kan fortsätta le. Då verkar det inte kul längre.
Räkna varv på Långlöparnas kväll (efteranmälan fortfarande öppen)
Ska testa nåt nytt ikväll: räkna varv på en tävling. Långlöparnas kväll, heter den, och går av stapeln ikväll på Stadion med min klubb Studenterna som arrangör. 2 000 eller 10 000 meter är det som gäller, efteranmälan är öppen till en timme före start, kostar inte mer än 150 eller 200 kronor (beroende på hur långt du vill kuta).
Kommer du så får du dessutom en chans att se ifall jag lyckats lista ut hur det går till att vara varvräknare. Tror att det går till så att jag får en av löparna och sen antecknar tiden varje gång han passerar och ser till att det blir precis så många varv som det ska vara. Låter lätt. Men jag kan ju ha fått alltihop helt om bakfoten - vid 17.30 hoppas jag få veta.
Har nog faktiskt aldrig, inser jag, ens varit på en friidrottstävling på bana sen jag var 15 och hade en fruktansvärd, misslyckad och ångestfylld icke-karriär på 800 meter. Ikväll blir nog roligare.
Kommer du så får du dessutom en chans att se ifall jag lyckats lista ut hur det går till att vara varvräknare. Tror att det går till så att jag får en av löparna och sen antecknar tiden varje gång han passerar och ser till att det blir precis så många varv som det ska vara. Låter lätt. Men jag kan ju ha fått alltihop helt om bakfoten - vid 17.30 hoppas jag få veta.
Har nog faktiskt aldrig, inser jag, ens varit på en friidrottstävling på bana sen jag var 15 och hade en fruktansvärd, misslyckad och ångestfylld icke-karriär på 800 meter. Ikväll blir nog roligare.
måndagen den 22:e augusti 2011
166km gåshud
Jag har nog aldrig blivit så sugen på att springa fyra marathonlopp i rad, med en knapp mils höjdskillnad. Ryser i hela kroppen när jag ser den här videon (tack L för tipset - du vet inte vad du har satt i rullning...)!
Men jag är ju en sansad kille som aldrig har sprungit mer än ett enda marathonlopp i rad. Så även om det visar sig gå fint att förlänga distanserna i vinter så lär det inte bli något längre än det här, om jag nu ska ge mig på galenpannelopp i Alperna nästa sommar:
Åtta mil kors och tvärs runt Mont Blanc kan ju få räcka. Idag är det för övrigt vila som gäller, trots att benen känns oförskämt pigga, fräscha och glada - tillbaka från de döda på riktigt, skulle jag tro.
Åtta mil kors och tvärs runt Mont Blanc kan ju få räcka. Idag är det för övrigt vila som gäller, trots att benen känns oförskämt pigga, fräscha och glada - tillbaka från de döda på riktigt, skulle jag tro.
söndagen den 21:e augusti 2011
Row, row, row my boat
Så nu har jag testat roddmaskin och det är ju faktiskt kul! Vi hade lite för bråttom så hann inte tänka på nåt foto, men det kommer för det här lär jag pröva igen.
Körde en halvtimme så hårt som kändes som lugn löpning i distanstempo, och det verkar som om rodd går ungefär lika fort. För mig alltså. Hann 6 276 meter på 30 minuter, borde va 4:48-tempo ungefär. Men jag lekte lite med tempot, körde hårdare en halvminut här och där, sen lugnt igen. Lite fartlek.
Upptäckte i slutet att man kunde ställa in motståndet och att min maskin var på max, 10 av 10. Kände mig lite kaxig, men har ju ingen aning egentligen.
Kände mig något mindre kaxig när jag klev av och försökte räta ut fingrarna. Flåset, armarna, axlarna och ryggen hade fått en genomkörare men var helt okej, men fingrarna... Hoppas jag pallar att knattra på ett tangentbord imorgon.
L körde en halvmil på löpband och sen yrde vi runt bland styrkemaskinerna - jag körde bara armar, axlar, rygg, bröst och mage. Och sen kastade vi oss ut för att hinna med en båt ut i skärgården från Nynäshamn. Den går 13:35 och nu är det 23km kvar - vi kämpar mot klockan :)
Från Springjonas i farten
Körde en halvtimme så hårt som kändes som lugn löpning i distanstempo, och det verkar som om rodd går ungefär lika fort. För mig alltså. Hann 6 276 meter på 30 minuter, borde va 4:48-tempo ungefär. Men jag lekte lite med tempot, körde hårdare en halvminut här och där, sen lugnt igen. Lite fartlek.
Upptäckte i slutet att man kunde ställa in motståndet och att min maskin var på max, 10 av 10. Kände mig lite kaxig, men har ju ingen aning egentligen.
Kände mig något mindre kaxig när jag klev av och försökte räta ut fingrarna. Flåset, armarna, axlarna och ryggen hade fått en genomkörare men var helt okej, men fingrarna... Hoppas jag pallar att knattra på ett tangentbord imorgon.
L körde en halvmil på löpband och sen yrde vi runt bland styrkemaskinerna - jag körde bara armar, axlar, rygg, bröst och mage. Och sen kastade vi oss ut för att hinna med en båt ut i skärgården från Nynäshamn. Den går 13:35 och nu är det 23km kvar - vi kämpar mot klockan :)
Från Springjonas i farten
Lite smyggymmande :)
Skulle ju vila varannan dag och sprang igår, så berätta inte det här för nån: men jag är på väg till gymmet.
Kunde inte låta bli att hänga med L och hennes mamma, men tänkte i alla fall spara benen (som för övrigt känns helt utvilade idag, precis som vanligt igen). Testa roddmaskin och köra överkroppsstyrka, var tanken. Och bara en kortis.
Från Springjonas i farten
Kunde inte låta bli att hänga med L och hennes mamma, men tänkte i alla fall spara benen (som för övrigt känns helt utvilade idag, precis som vanligt igen). Testa roddmaskin och köra överkroppsstyrka, var tanken. Och bara en kortis.
Från Springjonas i farten
Tre veckor till Kistaloppet - ska du också springa?
Mitt största argument till att springa Kistaloppet är att det tajmar perfekt med två veckor kvar till Lidingöloppet och är jättebilligt - bara 200 kronor. Men dessutom får de en fet bonus för sin attityd - kolla in reklamfilmen!
Och, en ännu större bonus för att de faktiskt vill använda loppet till att göra världen lite bättre (inte bara för oss som tycker det är kul att springa oss blodsprängda, alltså) - en del av anmälningsavgiften går till en välgörenhetsorganisation som man själv väljer när man anmäler sig. Nåt jag skulle gilla om fler arrangörer tog efter.
lördagen den 20:e augusti 2011
Galen, galnare, galnast
Tack, Roland, för tipset om galningen som får alla andra att se ut som rätt vettiga, sansade - medeldistansare.
Serge Girard spenderade 1997-2006 med att korsa Nordamerika, Sydamerika, Australien, Afrika och, till sist, Eurasia (Paris till Tokyo). Självklart, eftersom jag skriver om det, så sprang han. I snitt 73 kilometer om dagen. Utan en enda dags vila under varje enskild etapp.
Paris-Tokyo är ganska långt. 260 dagar tog den resan. Över 19 000 kilometer. Så under nästan ett år så snittade Serge ett marathon och ett Lidingölopp per dag, genom jag vet inte hur många länder, i minusgrader och snö, i motvind på över 100 kilometer i timmen, i 45-gradig värme, 86-procentig luftfuktighet.
Schysst träningsvärk. Det jag är allra mest nyfiken på är vad han gjorde sen. Hur många dagar vilade han innan han stack ut och joggade igen? Hur kändes det att ta en mil runt kvarteret?
Leriga och glada ben i 23km
Precis innan jag skulle hoppa in i bilen till Lidingö läste jag på klubbchatten att dagens 33km-pass hade förvandlats till 23. Ingen hade nämligen sprungit förra helgens 23-pass, och coach Lorenzos filosofi bygger på kontinuitet och stegvisa ökningar.
Klokt, även om jag blev lite besviken. Hade varit kul med ett långpass.
Men det var riktigt sköna 23 - de sista dryga två milen av Lidingöloppet i varmt duggregn. Småpratade hela vägen, mest med ett par klubbkompisar jag inte snackat med tidigare: marathonveteranen Petri och triatleten Fredrik. Roligt träffa nya, trevliga prickar.
Löpningen gick väl något snabbare än helt idealiskt distanstempo för mig, men jag tänkte att så länge jag kunde prata på hela vägen var det ju ingen fara. Och det var ju inte så himlans långt.
Och idag var benen pigga igen! Ingen konstig seghet, inga kittlingar i vaderna, inga trötta knän. Blev lite trött i Aborrbacken och Karins backe, sen pigg igen, precis som det ska va.
Och så blev jag sådär härligt lerig också - även om jag var så olerig jämfört med de andra att Lorenzo tyckte det var ett tecken på att jag inte lyfter benen tillräckligt. Mer löpskolning :)
Dagen i siffror: drygt 23 kilometer på 1:49, runt 4:45-tempo.
Från Springjonas i farten
Klokt, även om jag blev lite besviken. Hade varit kul med ett långpass.
Men det var riktigt sköna 23 - de sista dryga två milen av Lidingöloppet i varmt duggregn. Småpratade hela vägen, mest med ett par klubbkompisar jag inte snackat med tidigare: marathonveteranen Petri och triatleten Fredrik. Roligt träffa nya, trevliga prickar.
Löpningen gick väl något snabbare än helt idealiskt distanstempo för mig, men jag tänkte att så länge jag kunde prata på hela vägen var det ju ingen fara. Och det var ju inte så himlans långt.
Och idag var benen pigga igen! Ingen konstig seghet, inga kittlingar i vaderna, inga trötta knän. Blev lite trött i Aborrbacken och Karins backe, sen pigg igen, precis som det ska va.
Och så blev jag sådär härligt lerig också - även om jag var så olerig jämfört med de andra att Lorenzo tyckte det var ett tecken på att jag inte lyfter benen tillräckligt. Mer löpskolning :)
Dagen i siffror: drygt 23 kilometer på 1:49, runt 4:45-tempo.
Från Springjonas i farten
Ta det lugnt med 33km Lidingöterräng
Benen är fortfarande inte helt återhämtade efter äventyret, jag känner det dagen efter ett pass. De är tunga, känns lite obekväma och ibland liksom kittlar det lite i vaderna. Så jag fortsätter att vila varannan dag och att ta det försiktigt (= inte alls) med snabba intervaller.
Men igår var det vila, så idag får jag kuta igen. Och vad kan passa bättre när man vill hålla ner farten än att ge sig ut och köra Lidingöloppet tremilaspår ihop med lite klubbkompisar? Distansen känns ju inte direkt avskräckande för tillfället.
Regnet ser väl sisådär lagom inspirerande ut här inifrån, med oktobergrå moln som läcker kallt regn. Men å andra sidan gör det luften klar, sval och full i syre (är det verkligen så eller känns det bara som om regnluft är mer syrerik, nån som vet?).
Från Springjonas i farten
Men igår var det vila, så idag får jag kuta igen. Och vad kan passa bättre när man vill hålla ner farten än att ge sig ut och köra Lidingöloppet tremilaspår ihop med lite klubbkompisar? Distansen känns ju inte direkt avskräckande för tillfället.
Regnet ser väl sisådär lagom inspirerande ut här inifrån, med oktobergrå moln som läcker kallt regn. Men å andra sidan gör det luften klar, sval och full i syre (är det verkligen så eller känns det bara som om regnluft är mer syrerik, nån som vet?).
Från Springjonas i farten
fredagen den 19:e augusti 2011
Spring med jobbarkompisar
Är bortrest på två dagars kickoff med jobbet på landet utanför Enköping. Men fick in en väldigt trevlig springtur ändå, när jobbarkompisarna Karin, Åsa och Sofia hängde på i duggregnet.
Körde lite löpskolning och joggade lugnt. Varvet var runt 4,7 kilometer, så jag tog ett till när de andra fått nog - och när jag nästan var hemma mötte jag Johan som lyckats slita sig från jobbet, så jag tog ett varv med honom också. Hans son född 2002 hade nyss kommit tvåa på Lilla Midnattsloppet, stort!
Himla kul med alla jobbarkompisar som springer, nu tror jag att vi är uppe i hälften av byrån.
Och kursgården var verkligen jättefin!
Från Springjonas i farten
Körde lite löpskolning och joggade lugnt. Varvet var runt 4,7 kilometer, så jag tog ett till när de andra fått nog - och när jag nästan var hemma mötte jag Johan som lyckats slita sig från jobbet, så jag tog ett varv med honom också. Hans son född 2002 hade nyss kommit tvåa på Lilla Midnattsloppet, stort!
Himla kul med alla jobbarkompisar som springer, nu tror jag att vi är uppe i hälften av byrån.
Och kursgården var verkligen jättefin!
Från Springjonas i farten
torsdagen den 18:e augusti 2011
Din nya idol heter Marshall Ulrich
Har precis öppnat min nya dregelbok: Running on empty av Marshall Ulrich. Det är en man som byggt sig en kropp som klarat av saker som bara inte borde gå - läs bara den här framsidestexten på härligt amerikanskt manér:
3,063 miles - 52 days - 57 years old
Sen från inledningen:
Though many would say a man in his late fifties is past his prime, ultramarathoner, adventure runner, and mountaineer Marshall Ulrich is the ultimate extreme athlete. He has run more than one hundred foot races averaging over 125 miles each, completed twelve expedition-length adventure races, and ascended the Seven Summits (including Mount Everest), all on his first atatempt. But his transcontinental run - the equivalent of running two marathons and a 10k every day for nearly two months straight - proved to be his most challenging effort yet.
Men det som egentligen fick mig att tappa hakan var det här:
In his dramatic race from San Francisco to New York, Ulrich clocked the third-fastest trans-American crossing to date
Det finns alltså två galningar som gjort det ännu snabbare. Vansinne. Drömmar.
Från Springjonas i farten
3,063 miles - 52 days - 57 years old
Sen från inledningen:
Though many would say a man in his late fifties is past his prime, ultramarathoner, adventure runner, and mountaineer Marshall Ulrich is the ultimate extreme athlete. He has run more than one hundred foot races averaging over 125 miles each, completed twelve expedition-length adventure races, and ascended the Seven Summits (including Mount Everest), all on his first atatempt. But his transcontinental run - the equivalent of running two marathons and a 10k every day for nearly two months straight - proved to be his most challenging effort yet.
Men det som egentligen fick mig att tappa hakan var det här:
In his dramatic race from San Francisco to New York, Ulrich clocked the third-fastest trans-American crossing to date
Det finns alltså två galningar som gjort det ännu snabbare. Vansinne. Drömmar.
Från Springjonas i farten
onsdagen den 17:e augusti 2011
Goda råd om mellanmål och att ta det lugnt
En av mina Studenterna-tränare Ellinor tyckte att jag nog borde komplettera mina dubbla lunchlådor med dubbla mellanmål. Får man råd av nån så klok så gör man bäst i att lyssna (missa inte klokheterna hon delar med sig av i sin blogg, heller).
Och hennes eminente man och tränarkollega Per spände ögonen i mig på träningen igår och sa "du ska ta det väldigt lugnt nu" på ett sånt där sätt som är trevligt men inte lämnar utrymme för invändningar. Också klokt.
Så jag sprang minimidistansen (10km fartökning plus uppvärmning och nedjogg), tog det lite lugnare än planen - och nu är det fokus på två saker:
Vila. Missar klubbpasset imorgon på grund av kick-off jobbet och ersätter med lugn jogg istället för att köra intervaller på egen hand. Har jag tur får jag med mig en jobbarkompis eller två. När benen känns slitna (och det gör de, det kände jag igår) så är det framförallt kvalitetsträningen, intervaller och sånt, som ska bort. Långpasset i helgen kör jag nog ändå, men extra långsamt. Och vila dagen efter.
Mat. Tog såklart med mellanmål, en rejäl dubbelmacka, och två matlådor, till jobbet som Ellinor sa. Åt bara halva mackan och tappade bort resten nånstans på kontoret, vet inte hur det gick till, men det är ju i alla fall en start.
Nu ska jag äta den andra lådan. Och en frukt. Sen ser jag fram emot middag.
Och hennes eminente man och tränarkollega Per spände ögonen i mig på träningen igår och sa "du ska ta det väldigt lugnt nu" på ett sånt där sätt som är trevligt men inte lämnar utrymme för invändningar. Också klokt.
Så jag sprang minimidistansen (10km fartökning plus uppvärmning och nedjogg), tog det lite lugnare än planen - och nu är det fokus på två saker:
Vila. Missar klubbpasset imorgon på grund av kick-off jobbet och ersätter med lugn jogg istället för att köra intervaller på egen hand. Har jag tur får jag med mig en jobbarkompis eller två. När benen känns slitna (och det gör de, det kände jag igår) så är det framförallt kvalitetsträningen, intervaller och sånt, som ska bort. Långpasset i helgen kör jag nog ändå, men extra långsamt. Och vila dagen efter.
Mat. Tog såklart med mellanmål, en rejäl dubbelmacka, och två matlådor, till jobbet som Ellinor sa. Åt bara halva mackan och tappade bort resten nånstans på kontoret, vet inte hur det gick till, men det är ju i alla fall en start.
Nu ska jag äta den andra lådan. Och en frukt. Sen ser jag fram emot middag.
tisdagen den 16:e augusti 2011
Löpning au naturelle
Min springklocka är trasig. Armbandet är av och displayen krånglar. Ska lämna in den på reparation, borde gå på garantin, men blir säkert någon veckas spring utan.
Utan pulsmätning. Utan avståndsmätning. Utan höjdmätning.
Frikopplad. Au naturelle.
Testade på klubbpasset idag. Bara jag, skor, strumpor, kalsonger, shorts, t-shirt, nyckel och sl-kort. Inte en elektronisk pryl.
Underligt. Men kände mig busig. Och lite naken. Och det kan ju inte va fel. Det var faktiskt riktigt skönt, lite frihetskänsla även om jag såklart älskar de där siffrorna - och i alla fall såg till att memorera varvtiderna som en klubbkompis klockade oss på.
Men det ska bli lite roligt att köra au naturelle ett litet slag. Så länge det är tillfälligt.
Från Springjonas i farten
Utan pulsmätning. Utan avståndsmätning. Utan höjdmätning.
Frikopplad. Au naturelle.
Testade på klubbpasset idag. Bara jag, skor, strumpor, kalsonger, shorts, t-shirt, nyckel och sl-kort. Inte en elektronisk pryl.
Underligt. Men kände mig busig. Och lite naken. Och det kan ju inte va fel. Det var faktiskt riktigt skönt, lite frihetskänsla även om jag såklart älskar de där siffrorna - och i alla fall såg till att memorera varvtiderna som en klubbkompis klockade oss på.
Men det ska bli lite roligt att köra au naturelle ett litet slag. Så länge det är tillfälligt.
Från Springjonas i farten
Nu börjar laddningen inför Lidingöloppet
Första Studenterna-passet på några veckor ikväll. Tillbaka in i träningsprogrammet igen, efter ett par knasveckor, även om jag ska se till att ta det lite lugnt så att benen får vila upp sig ordentligt. Ska framförallt bli roligt att träffa alla glada smurfar igen - och att börja laddningen inför Lidingöloppet!
I fjol sprang jag loppet för första gången, chansade lite friskt vågat hälften vunnet på att ta medaljtid (2 timmar 15 minuter), men startade i grupp åtta så fick springa första milen i diket för att ta mig förbi långsammare löpare. Och dessutom var väl ambitionen lite högre än förmågan.
Efter två mil passerar man målet, det var fullt med publik, jag höll måltempot precis och speakern ropade "Och här kommer en löpare från startgrupp åtta, Jonas Jansson!" och jag riktigt swischade förbi. Sen runt ett hörn och en brant uppförsbacke, och pyyyys, där gick luften ur.
Håll. Blodsockerfall. Blytunga ben. Från 4:30-tempo till över 5 per kilometer. Fick lov att gå i uppförsbackarna. Springa dubbelvikt för att få hållet att släppa. Stannade i flera minuter på en vätskestation för att försöka äta en hel banan och få lite energi.
I mål på 2:23 nånting, vilket jag ändå var riktigt nöjd med. Det är ju en jättebra tid.
Men i år ska jag hålla hela vägen, under 2:15-gränsen. En hjälp blir väl att jag slipper startgrupp åtta, utan får börja med lite snabbare löpare. En annan att jag är i rejält mycket bättre form. Dessutom har jag faktiskt sprungit mer än ett träningspass på kuperat spår nu - det var min totala förberedelse för ett år sen.
Så ikväll börjar laddningen med 15 kilometer progressivt (alltså snabbare och snabbare) runt, runt Fiskartorpet på norra Djurgården. Från start 20 sekunder långsammare än Lidingö-måltempot, i slutet 10 sekunder snabbare per kilometer. Känns inte benen helt pigga tar jag det lite lugnare.
I fjol sprang jag loppet för första gången, chansade lite friskt vågat hälften vunnet på att ta medaljtid (2 timmar 15 minuter), men startade i grupp åtta så fick springa första milen i diket för att ta mig förbi långsammare löpare. Och dessutom var väl ambitionen lite högre än förmågan.
Efter två mil passerar man målet, det var fullt med publik, jag höll måltempot precis och speakern ropade "Och här kommer en löpare från startgrupp åtta, Jonas Jansson!" och jag riktigt swischade förbi. Sen runt ett hörn och en brant uppförsbacke, och pyyyys, där gick luften ur.
Håll. Blodsockerfall. Blytunga ben. Från 4:30-tempo till över 5 per kilometer. Fick lov att gå i uppförsbackarna. Springa dubbelvikt för att få hållet att släppa. Stannade i flera minuter på en vätskestation för att försöka äta en hel banan och få lite energi.
I mål på 2:23 nånting, vilket jag ändå var riktigt nöjd med. Det är ju en jättebra tid.
Men i år ska jag hålla hela vägen, under 2:15-gränsen. En hjälp blir väl att jag slipper startgrupp åtta, utan får börja med lite snabbare löpare. En annan att jag är i rejält mycket bättre form. Dessutom har jag faktiskt sprungit mer än ett träningspass på kuperat spår nu - det var min totala förberedelse för ett år sen.
Så ikväll börjar laddningen med 15 kilometer progressivt (alltså snabbare och snabbare) runt, runt Fiskartorpet på norra Djurgården. Från start 20 sekunder långsammare än Lidingö-måltempot, i slutet 10 sekunder snabbare per kilometer. Känns inte benen helt pigga tar jag det lite lugnare.
måndagen den 15:e augusti 2011
Kan man inte få va mätt en liten stund?
Första arbetsdagen efter semestern idag. Var kul, men kändes overkligt att ägna en hel dag åt nåt annat än äta-sova-springa.
Var trött, såklart. Extra eftersom vi gick upp 5:30 för att träna. Fick lite spring ur benen då. Men maten...
Jag är ju liksom inte en sumobrottare, utan en tanig liten grabb på 65 kilo. Och bara en timmes träning idag, ingen igår. Men hungrig som Den Väldigt Hungriga Fjärilslarven.
Frukost: tre mackor och en tallrik yoghurt. En en gainomax efter träningen och tre lååånga timmar till lunch.
Zuccinigratäng med skinka till lunch. Och en aprikos.
Sen en banan innan vi hade fika på eftermiddagen. Hade lätt kunnat äta allt fikabröd själv, men begränsade mig till en bulle, tre olika sorters kakor, en kaka till och en bullbit.
Sen skakig av hunger igen, så en nödbanan på väg hem. Och in på Coop två kilometer hemifrån för att köpa två brödbullar för att överleva till affären närmast hemma, som hade gorgonzola.
Och nu börjar läget kännas desperat igen. Pastan inte klar än och jag är skakis trots att jag smakat friskt av såsen.
Sex paket bacon, en halvliter creme fraiche, 400 gram gorgonzola, ett kilompasta. Och några hundra gram broccoli vid sidan av. Snart, snart kan jag få mig en skön matkoma.
(såhär ser alltså såsen inte ut när den är färdig)
Undrar om ämnesomsättningen helt enkelt åkt upp och liksom dröjer lite med att sjunka igen, eller om kroppen tycker att jag hamnat lite efter och försöker ta igen. Oavsett vilket ska jag ha två mål mat med mig till jobbet imorgon, minst.
Från Springjonas i farten
Var trött, såklart. Extra eftersom vi gick upp 5:30 för att träna. Fick lite spring ur benen då. Men maten...
Jag är ju liksom inte en sumobrottare, utan en tanig liten grabb på 65 kilo. Och bara en timmes träning idag, ingen igår. Men hungrig som Den Väldigt Hungriga Fjärilslarven.
Frukost: tre mackor och en tallrik yoghurt. En en gainomax efter träningen och tre lååånga timmar till lunch.
Zuccinigratäng med skinka till lunch. Och en aprikos.
Sen en banan innan vi hade fika på eftermiddagen. Hade lätt kunnat äta allt fikabröd själv, men begränsade mig till en bulle, tre olika sorters kakor, en kaka till och en bullbit.
Sen skakig av hunger igen, så en nödbanan på väg hem. Och in på Coop två kilometer hemifrån för att köpa två brödbullar för att överleva till affären närmast hemma, som hade gorgonzola.
Och nu börjar läget kännas desperat igen. Pastan inte klar än och jag är skakis trots att jag smakat friskt av såsen.
Sex paket bacon, en halvliter creme fraiche, 400 gram gorgonzola, ett kilompasta. Och några hundra gram broccoli vid sidan av. Snart, snart kan jag få mig en skön matkoma.
(såhär ser alltså såsen inte ut när den är färdig)
Undrar om ämnesomsättningen helt enkelt åkt upp och liksom dröjer lite med att sjunka igen, eller om kroppen tycker att jag hamnat lite efter och försöker ta igen. Oavsett vilket ska jag ha två mål mat med mig till jobbet imorgon, minst.
Från Springjonas i farten
Måndag kl 07, första dan efter semestern: styrka
Wow jag känner mig så ambitiös! Första dagen efter semestern, väckarklockan på 05:30, en halvtimmes löpning och fyrtio minuter intensiv styrka med maskinerna på Friskis & Svettis city. Sju olika övningar, tre gånger tolv repetitioner på varje. Laddad!
Från Springjonas i farten
Från Springjonas i farten
söndagen den 14:e augusti 2011
En mil på trettioåtta noll två, lycka och kärlek!
Jag håller fortfarande på att smälta det. Visst, jag kände hela loppet att här jädrar springer jag snabbare än nånsin, jag sprang om Studenterna-löpare som jag visste hade rejält mycket bättre personbästa än jag, men ändå. Trettioåtta noll två, personbästa med över tre minuter, på Midnattsloppets backiga bana och efter pilgrimsäventyret.
Wow. Jag känner mig liksom hur bra som helst just nu :)
Den långa historien:
Jag inledde med en rätt kass uppvärmning, några tafatta varv i backen ovanför Zinkendamms IP, några hälkickar och ett stegringslopp, sen fick jag klämma mig genom folkmassan för att komma till startfållan i tid. Hann bli stressad när jag upptäckte hur långt ner längs gatan det faktiskt var och hur trång folkmassan var att klämma sig genom.
Väl inne i fållan krängde jag av mig Midnattsloppet-t-shirten så att jag kunde springa i Studenterna-linnet. Gav det till L, som stod på andra sidan avspärrningen (tack!), stötte ihop med klubbkompisen Oumar och snackade lite inför loppet. Tittade efter fler smurfar, men kunde inte se några andra blå linnen. De hade nog hittat platser längre fram.
Starten var rejält försenad, så klockan var nog 21:40 innan startskottet small. In med lurarna i öronen - en specialspellista för loppet hade jag gjort - och sen tog jag det riktigt lugnt fram till startlinjen så att jag skulle ha gott om plats att springa på så snart min tidtagning startade (den börjar inte förrän man passerar startlinjen med sitt lilla datorchip vid vaden).
Och sen jädrar släppte jag på. Tänkte att första delen av loppet är det rätt mycket utförsbacke, andra halvan rätt mycket uppför, så jag måste komma en bra bit under 20 minuter på första halvan om jag skulle komma under 40 i mål. Sprang om löpare efter löpare längst ute till vänster hela vägen ner till Skanstull.
Sen längs med kajen, på gatstenar som påminde om Portugal med med spårvagnsspår i mitten, raksträckan tog aldrig slut och oj vad slitigt det är med sten. Jag fortsatte springa om folk, men lite färre nu ett tag.
Och uppåt, inåt Södermalm igen. uppförsbackarna började tidigare i loppet än jag mindes, redan efter tre kilometer, men jag upptäckte att jag sprang om ännu fler löpare när det gick uppför - jag trodde att jag var en sån som sprang snabbare än andra nedför, långsammare uppför, men inte ikväll.
Jag hade ingen klocka, eftersom den är paj och ska på reparation, men kände att det gick fort, definitivt under 40-tempo, speciellt eftersom jag fortsatte springa om folk och det här var ju den snabba gruppen.
Såg allt fler blå linnen, andra smurfar, och segade mig ikapp klubbkompis efter klubbkompis. Upptäckte nåt lustigt när vi kryssade oss genom Söder - varje kurva verkade ge mig extrakraft. Ryggar som jag långsamt hade segat mig närmare på raksträckorna verkade liksom stanna upp jämfört med mig direkt efter ett gathörn, vips så var jag förbi. Underligt, egentligen.
Efter drygt halva loppet skymtade jag klubbkompisarna Jessica och Hanna en bit framför mig. Lyckorus i kroppen - de är båda galet snabba, har pers på 38 minuter nånting, så om jag var ikapp dem måste jag definitivt springa fort. Men nu började jag bli riktigt, riktigt trött, så segade mig närmare och närmare under flera kilometer innan jag kom förbi nån gång framåt Mosebacke-backen.
Mosebacken-backen, efter drygt åtta kilometer, var fantastisk. Först fantastiskt jobbig - den är sådär lurig att den börjar ganska flackt men blir brantare och brantare hela vägen upp, tills man tror man ska storkna. Men jag storknade inte - och jag visste att det är sista riktiga uppförsbacken. Sen runt Mosebacke torg är det ju bara kurvor, och de gav mig den där mystiska extrakraften.
Så ner mot Götgatsbacken sprintade jag vidare och förbi ännu fler löpare. I rakan mot Mariatorget var det segare, längre än jag trott, för första gången frågade jag mig själv om jag skulle va tvungen att slå av på tempot, men pressade mig vidare. Såg till att le ordentligt för att hålla humöret uppe.
Sen runt torget och ut på upploppssträckan, Hornsgatan, jag skruvade upp tempot till en spurt i kurvan. Och kom ut på raktsträckan och såg målet - såååå långt borta, såg ut som om jag hade en kilometer kvar. Och här var jag i mjölksyretempo med ben som började kännas blyaktiga. Hade just sprungit om ett par löpare och tagit sikte på en till, men nu gick det inte att skruva upp tempot mer, fick sikta på att hålla hela vägen, trehundra meter, tvåhundra meter, målet inom räckhåll och det fanns inte ett uns energi kvar.
L och hennes mamma skrek sig tydligen hesa på mig från publiken i målet. Nästa gång ska jag kasta ur hörlurarna vid spurten så att jag hör. Nu var jag i mitt tunnelseende och med musik i öronen, så jag missade dem helt. Men de sa att de var förvånade över att den här gången så log jag inte så som jag brukar. Jag blev förvånad, för jag lovar att jag log inombords hela den där spurten. Jag kände mig som en stålman.
I mål stapplade vi smurfar runt och frågade varann vilken tid vi fick, ingen hade nån klocka tills en kille kom i mål och sa att han nog sprang på 39:22. Jag tänkte att wow, då kanske jag till och med tog mig ner under 39, pers med hela två minuter!
Stoppade i oss bananer, energibar, vatten, grattade varann och fler smurfar som kom i mål, rätt många var nöjda men ingen lika glad som jag, tror jag. Jag fick krampkänningar både fram och bak på låren trots att jag stod upp, men brydde mig inte. Pers med två minuter, under den magiska 40-gränsen, wow.
Sen hittade jag L och hennes mamma och åkte hemåt, jag stretchande bredvid tunnelbanesätet. L surfade in på midnattsloppet.com och kollade resultatlistan: 38:02. Helt sjukt. Resten av resan hem kändes som i ett lyckorustöcken.
Trettioåtta noll två. Både pers med tre minuter och en uppenbar ny utmaning runt hörnet, jag har ju chans att gå under trettioåtta minuter. Två veckor till Kistaloppet, med flack bana och utan 25 pilgrimsmil i benen. Då ska stålmannen ut och flyga igen!
PS. Siffror har jag inga från loppet, eftersom jag skippade klockan. Kan lova att pulsen var hög :). DS.
Wow. Jag känner mig liksom hur bra som helst just nu :)
Den långa historien:
Jag inledde med en rätt kass uppvärmning, några tafatta varv i backen ovanför Zinkendamms IP, några hälkickar och ett stegringslopp, sen fick jag klämma mig genom folkmassan för att komma till startfållan i tid. Hann bli stressad när jag upptäckte hur långt ner längs gatan det faktiskt var och hur trång folkmassan var att klämma sig genom.
Väl inne i fållan krängde jag av mig Midnattsloppet-t-shirten så att jag kunde springa i Studenterna-linnet. Gav det till L, som stod på andra sidan avspärrningen (tack!), stötte ihop med klubbkompisen Oumar och snackade lite inför loppet. Tittade efter fler smurfar, men kunde inte se några andra blå linnen. De hade nog hittat platser längre fram.
Starten var rejält försenad, så klockan var nog 21:40 innan startskottet small. In med lurarna i öronen - en specialspellista för loppet hade jag gjort - och sen tog jag det riktigt lugnt fram till startlinjen så att jag skulle ha gott om plats att springa på så snart min tidtagning startade (den börjar inte förrän man passerar startlinjen med sitt lilla datorchip vid vaden).
Och sen jädrar släppte jag på. Tänkte att första delen av loppet är det rätt mycket utförsbacke, andra halvan rätt mycket uppför, så jag måste komma en bra bit under 20 minuter på första halvan om jag skulle komma under 40 i mål. Sprang om löpare efter löpare längst ute till vänster hela vägen ner till Skanstull.
Sen längs med kajen, på gatstenar som påminde om Portugal med med spårvagnsspår i mitten, raksträckan tog aldrig slut och oj vad slitigt det är med sten. Jag fortsatte springa om folk, men lite färre nu ett tag.
Och uppåt, inåt Södermalm igen. uppförsbackarna började tidigare i loppet än jag mindes, redan efter tre kilometer, men jag upptäckte att jag sprang om ännu fler löpare när det gick uppför - jag trodde att jag var en sån som sprang snabbare än andra nedför, långsammare uppför, men inte ikväll.
Jag hade ingen klocka, eftersom den är paj och ska på reparation, men kände att det gick fort, definitivt under 40-tempo, speciellt eftersom jag fortsatte springa om folk och det här var ju den snabba gruppen.
Såg allt fler blå linnen, andra smurfar, och segade mig ikapp klubbkompis efter klubbkompis. Upptäckte nåt lustigt när vi kryssade oss genom Söder - varje kurva verkade ge mig extrakraft. Ryggar som jag långsamt hade segat mig närmare på raksträckorna verkade liksom stanna upp jämfört med mig direkt efter ett gathörn, vips så var jag förbi. Underligt, egentligen.
Efter drygt halva loppet skymtade jag klubbkompisarna Jessica och Hanna en bit framför mig. Lyckorus i kroppen - de är båda galet snabba, har pers på 38 minuter nånting, så om jag var ikapp dem måste jag definitivt springa fort. Men nu började jag bli riktigt, riktigt trött, så segade mig närmare och närmare under flera kilometer innan jag kom förbi nån gång framåt Mosebacke-backen.
Mosebacken-backen, efter drygt åtta kilometer, var fantastisk. Först fantastiskt jobbig - den är sådär lurig att den börjar ganska flackt men blir brantare och brantare hela vägen upp, tills man tror man ska storkna. Men jag storknade inte - och jag visste att det är sista riktiga uppförsbacken. Sen runt Mosebacke torg är det ju bara kurvor, och de gav mig den där mystiska extrakraften.
Så ner mot Götgatsbacken sprintade jag vidare och förbi ännu fler löpare. I rakan mot Mariatorget var det segare, längre än jag trott, för första gången frågade jag mig själv om jag skulle va tvungen att slå av på tempot, men pressade mig vidare. Såg till att le ordentligt för att hålla humöret uppe.
Sen runt torget och ut på upploppssträckan, Hornsgatan, jag skruvade upp tempot till en spurt i kurvan. Och kom ut på raktsträckan och såg målet - såååå långt borta, såg ut som om jag hade en kilometer kvar. Och här var jag i mjölksyretempo med ben som började kännas blyaktiga. Hade just sprungit om ett par löpare och tagit sikte på en till, men nu gick det inte att skruva upp tempot mer, fick sikta på att hålla hela vägen, trehundra meter, tvåhundra meter, målet inom räckhåll och det fanns inte ett uns energi kvar.
L och hennes mamma skrek sig tydligen hesa på mig från publiken i målet. Nästa gång ska jag kasta ur hörlurarna vid spurten så att jag hör. Nu var jag i mitt tunnelseende och med musik i öronen, så jag missade dem helt. Men de sa att de var förvånade över att den här gången så log jag inte så som jag brukar. Jag blev förvånad, för jag lovar att jag log inombords hela den där spurten. Jag kände mig som en stålman.
I mål stapplade vi smurfar runt och frågade varann vilken tid vi fick, ingen hade nån klocka tills en kille kom i mål och sa att han nog sprang på 39:22. Jag tänkte att wow, då kanske jag till och med tog mig ner under 39, pers med hela två minuter!
Stoppade i oss bananer, energibar, vatten, grattade varann och fler smurfar som kom i mål, rätt många var nöjda men ingen lika glad som jag, tror jag. Jag fick krampkänningar både fram och bak på låren trots att jag stod upp, men brydde mig inte. Pers med två minuter, under den magiska 40-gränsen, wow.
Sen hittade jag L och hennes mamma och åkte hemåt, jag stretchande bredvid tunnelbanesätet. L surfade in på midnattsloppet.com och kollade resultatlistan: 38:02. Helt sjukt. Resten av resan hem kändes som i ett lyckorustöcken.
Trettioåtta noll två. Både pers med tre minuter och en uppenbar ny utmaning runt hörnet, jag har ju chans att gå under trettioåtta minuter. Två veckor till Kistaloppet, med flack bana och utan 25 pilgrimsmil i benen. Då ska stålmannen ut och flyga igen!
PS. Siffror har jag inga från loppet, eftersom jag skippade klockan. Kan lova att pulsen var hög :). DS.
lördagen den 13:e augusti 2011
38:02 på Midnattsloppet!!!
Det är ju helt knasigt, galet, overkligt, galet igen - jag persade (slog mitt personliga rekord) med över tre minuter! På Midnattsloppets backiga bana, efter pilgrimsäventyret, efter att ha gått upp kvart i fem i morse.
Overkligt.
Nu ännu mer stretch för att inte vakna av kramp inatt. Och lite mat. Och en rejäl dusch. Och sen sova.
Berättar mer imorgon.
Overkligt.
Overkligt.
Nu ännu mer stretch för att inte vakna av kramp inatt. Och lite mat. Och en rejäl dusch. Och sen sova.
Berättar mer imorgon.
Overkligt.
Heja på Minna i Midnattsloppet!
Mindre än en timme till start nu. Åkte ner lite tidigare för att träffa vännen Minna som ska springa sitt första lopp. Visa lite hur allt praktiskt funkar, ge ett par tips och framförallt lite pepp. Inte för att hon behövde det - laddad till tänderna och inga premiärnerver alls, det här lär gå super. Men heja lite extra på henne om ni ser henne längs banan, hon startar kl 22:30.
Från Springjonas i farten
Från Springjonas i farten
Sjuuuukt tunga midnattsben......
... kändes det som när jag tog några löpsteg mot tunnelbanan, men jag är glad ändå - här ska det springas tills det rinner ur öronen! Midnattsloppet här kommer jag!
Från Springjonas i farten
Från Springjonas i farten
Historiens sämsta uppladdning för Midnattsloppet?
Ikväll blir det Midnattsloppet, tio kilometer Stockholmsnatt över Södermalms backar.
Jag ska snart ut till Santiagos flygplats för att flyga hemåt, landar i eftermiddag.
Att ladda upp inför en tävling med 26 mils löpning och 8 mils vandring är väl liksom inte helt idealiskt. Och Söders backar är inte direkt nåt som inbjuder till personliga rekord.
Men jag är optimist. Tänker gå ut för att ta mig under den där lockande 40-minutersgränsen för första gången. Testade några gånger ifjol, men fick liksom alltid nån sorts käpp i nåt hjul:
- Premiärmilen, mars, 41:09, mitt personliga rekord som fortfarande står sig trots att det var första gången jag sprang ett lopp på flera år. Siktade på 45min, men bara ökade och ökade hela loppet. Lycka!
- Blodomloppet, juni, 43min nånting, fick tungt håll efter halva och fick göra 'plocka äpplen'-rörelser varje 200m resten av loppet för att kunna springa överhuvudtaget. Sjukt irriterande.
- Midnattsloppet, augusti, 41 och en halv ungefär, hade råkat anmäla mig i 50-55min-startgruppen, vilket gick bra tills jag kom ikapp 45-50-gänget lagom tills de började gå i bredd i uppförsbackarna. Jag fick kryssa och ibland gå. Sprang ändå i mål överlycklig - så nära personligt rekord och jag kände mig inte trött.
- Bälinge, december, 41:11, så hårdpackad snö att folk utan dubbskor ramlade i kurvorna och jag ställde nästan in eftersom jag hade vansinnig träningsvärk och var rädd att skada mig. Trots det två sekunder från pers fick mig att undra vad jag skulle palla på barmak med en kropp i trim.
Det finns ju i alla fall goda chanser till barmark ikväll :)
Från Springjonas i farten
Jag ska snart ut till Santiagos flygplats för att flyga hemåt, landar i eftermiddag.
Att ladda upp inför en tävling med 26 mils löpning och 8 mils vandring är väl liksom inte helt idealiskt. Och Söders backar är inte direkt nåt som inbjuder till personliga rekord.
Men jag är optimist. Tänker gå ut för att ta mig under den där lockande 40-minutersgränsen för första gången. Testade några gånger ifjol, men fick liksom alltid nån sorts käpp i nåt hjul:
- Premiärmilen, mars, 41:09, mitt personliga rekord som fortfarande står sig trots att det var första gången jag sprang ett lopp på flera år. Siktade på 45min, men bara ökade och ökade hela loppet. Lycka!
- Blodomloppet, juni, 43min nånting, fick tungt håll efter halva och fick göra 'plocka äpplen'-rörelser varje 200m resten av loppet för att kunna springa överhuvudtaget. Sjukt irriterande.
- Midnattsloppet, augusti, 41 och en halv ungefär, hade råkat anmäla mig i 50-55min-startgruppen, vilket gick bra tills jag kom ikapp 45-50-gänget lagom tills de började gå i bredd i uppförsbackarna. Jag fick kryssa och ibland gå. Sprang ändå i mål överlycklig - så nära personligt rekord och jag kände mig inte trött.
- Bälinge, december, 41:11, så hårdpackad snö att folk utan dubbskor ramlade i kurvorna och jag ställde nästan in eftersom jag hade vansinnig träningsvärk och var rädd att skada mig. Trots det två sekunder från pers fick mig att undra vad jag skulle palla på barmak med en kropp i trim.
Det finns ju i alla fall goda chanser till barmark ikväll :)
Från Springjonas i farten
fredagen den 12:e augusti 2011
Springmusiken då, hur funkade den?
Ligger på härbärget i Santiago och mår lite konstigt. Varken löpning eller vandring idag. Benen verkar ovana vid vila.
Springmusik-insamlingen innan resan landade i lite av ett antiklimax. Bara en enda gång sprang jag faktiskt med lurarna, när jag sprang ensam den där allra sista en och en halva milen igår.
Dels var det ofta både trafik och utmaningen med att hitta rätt väg som krävde ens uppmärksamhet, dels hade jag och Jon så mycket att prata om. Dessutom fanns det liksom inte rum för fler intryck än alla skogar, stigar, gamla stenhus, kyrkor, får, kor, hundar, fält, åar, broar, havsvikar, människor och himlar.
Springmusik hör nog allra bäst hemma när man kutar ensam och hemmavid.
Men när jag sträckte ut stegen och skuttade förbi alla promenerande par längs strandpromenaden in mot Finisterre drogs mitt leende upp rätt mycket extra av Springsteens Born to run och Fleetwood Macs Go your own way. Det var fint.
Från Springjonas i farten
Springmusik-insamlingen innan resan landade i lite av ett antiklimax. Bara en enda gång sprang jag faktiskt med lurarna, när jag sprang ensam den där allra sista en och en halva milen igår.
Dels var det ofta både trafik och utmaningen med att hitta rätt väg som krävde ens uppmärksamhet, dels hade jag och Jon så mycket att prata om. Dessutom fanns det liksom inte rum för fler intryck än alla skogar, stigar, gamla stenhus, kyrkor, får, kor, hundar, fält, åar, broar, havsvikar, människor och himlar.
Springmusik hör nog allra bäst hemma när man kutar ensam och hemmavid.
Men när jag sträckte ut stegen och skuttade förbi alla promenerande par längs strandpromenaden in mot Finisterre drogs mitt leende upp rätt mycket extra av Springsteens Born to run och Fleetwood Macs Go your own way. Det var fint.
Från Springjonas i farten
Packning för två veckors löpning - utvärdering
Sitter på ett härbärge i Santiago, nordvästra Spanien, och varvar ner mentalt efter pilgrimsäventyret.
Tittar på min lilla väska fylld med unkna kläder och går igenom hur väl anpassad packningen egentligen var. En liten utvärdering, helt enkelt (nåt att gå tillbaka till inför nästa äventyr).
Packlistan för två veckors sommarsemester i Portugal/Spanien med tre mils löpning om dagen med packningen på ryggen:
- Regnavvisande och lätt skaljacka (betyg: användes bara vid nattlöpning - i regn behövs endera ponchon eller 'äh jag får väl bli blöt'-attityd när det är såhär varmt)
- Lätt regnponcho (betyg: hade varit nödvändig om det regnat mer, nu hade vi flyt med vädret)
- Kläder att springa i: 2 x tröja/linne, 1 x shorts (betyg: nödvändigt, bra med en t-shirt och ett linne med olika snitt för variation, ett par shorts var nog)
- 3 x kalsonger och strumpor (betyg: två par nödvändigt, tredje par trevligt, hade varit viktigare vid mer regn, soc-strumporna utmärkta, asics-strumporna för tunna efter ett par timmar)
- Keps och solglasögon (betyg: helt nödvändigt, keps med nackskydd ett alternativ mot solen)
- Liten kniv (betyg: nödvändigt)
- Springskor (på fötterna) (betyg: nödvändigt, ett par räckte gott)
- Sandaler (betyg: trevlig bonus, funkar utan)
- Microfiberhandduk (betyg: nödvändigt och funkade utmärkt med en liten)
- Kläder till kvällen: lätta byxor och lätt tröja, underställströja, underställsbyxor (betyg: viktiga, allt utom underställsbyxorna användes dagligen, understället bra som pyjamas - tröja och byxor kan bytas till träningskläder om man skippar ambitionen att se ut som folk när man inte springer :)
- Sidensovsäck (betyg: nödvändig och perfekt, om man bara har lite kläder som kan funka som pyjamas)
- Toapapper (betyg: nödvändigt)
- Guideboken “A Pilgrim’s guide to Camino Portugues” (betyg: snudd på nödvändig)
- Springryggsäck (betyg: nödvändig och funkade mycket bra - Haglöfs intense series storlek large - hade kunnat köra mindre storlek, men den har så bra justeringsmöjligheter att allt satt fast ändå)
- Skavsårsplåster, vanliga plåster, tejp (betyg: nödvändigt)
- Vaselin (betyg: onödigt, inget behov alls)
- Ipod & laddare (betyg: bara en iphone som telefon, kamera och ipod sparade utrymme)
- Kamera, mobiltelefon, laddare (se ovan)
- GPS & pulsmätare (betyg: roligt, gps användbar för att avgöra hur långt man har kvar - min springklocka polar xc800 gick dock sönder, ska lämna in på garantin)
- Camelback-vattenpåse (betyg: nödvändig, fyllde ofta på mindre än två liter)
- Anteckningsblock och penna (betyg: onödigt, kan anteckna i telefonen)
- Pass, plånbok, pilgrimspass, flygbiljetter (betyg: nödvändigt)
- Multivitamintabletter inkl mineraler (betyg: glömde käka de flesta dagar, överlevde ändå)
- Nål, tråd, säkerhetsnålar (betyg: säkerhetsnålarna mer användbara än jag trott - som väskjustering och klädnypor för i princip ingen vikt eller utrymme)
- Portugisisk/spansk frasbok? (betyg: tog ingen, gick bra med gester när orden inte fanns)
- Tandborste och tandkräm, liten hård tvål, deodorant, solskyddskräm (betyg: nödvändigt alltihop, tvålen funkade utmärkt som schampo, tvål och tvättmedel, solskydd 30+ var helt rätt, men vi hade kunnat spara ett hekto eller två genom att inte ta varsin av allt)
Saknades: nästan ingenting, otroligt nog. Vi köpte bara myggspray, öronproppar och mer tejp.
Jag packade allting i några olika plastpåsar. Mycket praktiskt när man exempelvis var tvungen att fylla på camelbaken längs vägen och behövde stuva om för att få ner den igen.
Totalt vägde allting, inklusive väskan, drygt 4,5 kilo. Till det kom ett hekto müsligodis, 1,5-2 liter vatten och ibland lite mer mat. Så totalt sex-sju kilo på morgonen, under fem mot slutet av etapperna. Och jag lovar, varje hekto kändes.
Från Springjonas i farten
Tittar på min lilla väska fylld med unkna kläder och går igenom hur väl anpassad packningen egentligen var. En liten utvärdering, helt enkelt (nåt att gå tillbaka till inför nästa äventyr).
Packlistan för två veckors sommarsemester i Portugal/Spanien med tre mils löpning om dagen med packningen på ryggen:
- Regnavvisande och lätt skaljacka (betyg: användes bara vid nattlöpning - i regn behövs endera ponchon eller 'äh jag får väl bli blöt'-attityd när det är såhär varmt)
- Lätt regnponcho (betyg: hade varit nödvändig om det regnat mer, nu hade vi flyt med vädret)
- Kläder att springa i: 2 x tröja/linne, 1 x shorts (betyg: nödvändigt, bra med en t-shirt och ett linne med olika snitt för variation, ett par shorts var nog)
- 3 x kalsonger och strumpor (betyg: två par nödvändigt, tredje par trevligt, hade varit viktigare vid mer regn, soc-strumporna utmärkta, asics-strumporna för tunna efter ett par timmar)
- Keps och solglasögon (betyg: helt nödvändigt, keps med nackskydd ett alternativ mot solen)
- Liten kniv (betyg: nödvändigt)
- Springskor (på fötterna) (betyg: nödvändigt, ett par räckte gott)
- Sandaler (betyg: trevlig bonus, funkar utan)
- Microfiberhandduk (betyg: nödvändigt och funkade utmärkt med en liten)
- Kläder till kvällen: lätta byxor och lätt tröja, underställströja, underställsbyxor (betyg: viktiga, allt utom underställsbyxorna användes dagligen, understället bra som pyjamas - tröja och byxor kan bytas till träningskläder om man skippar ambitionen att se ut som folk när man inte springer :)
- Sidensovsäck (betyg: nödvändig och perfekt, om man bara har lite kläder som kan funka som pyjamas)
- Toapapper (betyg: nödvändigt)
- Guideboken “A Pilgrim’s guide to Camino Portugues” (betyg: snudd på nödvändig)
- Springryggsäck (betyg: nödvändig och funkade mycket bra - Haglöfs intense series storlek large - hade kunnat köra mindre storlek, men den har så bra justeringsmöjligheter att allt satt fast ändå)
- Skavsårsplåster, vanliga plåster, tejp (betyg: nödvändigt)
- Vaselin (betyg: onödigt, inget behov alls)
- Ipod & laddare (betyg: bara en iphone som telefon, kamera och ipod sparade utrymme)
- Kamera, mobiltelefon, laddare (se ovan)
- GPS & pulsmätare (betyg: roligt, gps användbar för att avgöra hur långt man har kvar - min springklocka polar xc800 gick dock sönder, ska lämna in på garantin)
- Camelback-vattenpåse (betyg: nödvändig, fyllde ofta på mindre än två liter)
- Anteckningsblock och penna (betyg: onödigt, kan anteckna i telefonen)
- Pass, plånbok, pilgrimspass, flygbiljetter (betyg: nödvändigt)
- Multivitamintabletter inkl mineraler (betyg: glömde käka de flesta dagar, överlevde ändå)
- Nål, tråd, säkerhetsnålar (betyg: säkerhetsnålarna mer användbara än jag trott - som väskjustering och klädnypor för i princip ingen vikt eller utrymme)
- Portugisisk/spansk frasbok? (betyg: tog ingen, gick bra med gester när orden inte fanns)
- Tandborste och tandkräm, liten hård tvål, deodorant, solskyddskräm (betyg: nödvändigt alltihop, tvålen funkade utmärkt som schampo, tvål och tvättmedel, solskydd 30+ var helt rätt, men vi hade kunnat spara ett hekto eller två genom att inte ta varsin av allt)
Saknades: nästan ingenting, otroligt nog. Vi köpte bara myggspray, öronproppar och mer tejp.
Jag packade allting i några olika plastpåsar. Mycket praktiskt när man exempelvis var tvungen att fylla på camelbaken längs vägen och behövde stuva om för att få ner den igen.
Totalt vägde allting, inklusive väskan, drygt 4,5 kilo. Till det kom ett hekto müsligodis, 1,5-2 liter vatten och ibland lite mer mat. Så totalt sex-sju kilo på morgonen, under fem mot slutet av etapperna. Och jag lovar, varje hekto kändes.
Från Springjonas i farten
torsdagen den 11:e augusti 2011
Mil 31-34 i foton
Morgonens första 18 kilometer var svåra att fånga på bild. Det var en himla tur att Bernhard och Mikael hade ficklampor, för månskenet räckte inte för att lysa upp de steniga, knöliga, ojämna och glest markerade stigarna över åsarna.
Månen:
En by med lampor:
Gryning efter framåt sju-tiden:
Runt halv åtta, fyra timmar efter starten, började saker hända - sol och hav:
Efter frukosten släppte jag iväg resten av gänget medan jag satt kvar på hotellet och svepte in tår i compeed och bytte om. Sen blev stegen lättare och lättare i takt med den uppåtgående solen, när jag klättrade mig upp ur byn Cee och ut över udden som skiljer den grån Finisterre:
Fick sällskap av en fårhjord en stund:
Leendet kom fort tillbaka när jag fick sträcka ut löpstegen:
Första skymten av Finisterre!
De allra sista tuffa backarna.
Och nu är ha här! Bernhard och Jon har hunnit ikapp, Mikael är på gång och snart ska vi gå och hitta nånstans att sova.
Totalt knappt 34 mil, och nu får det vara nog. För den här gången, i alla fall.
Från Springjonas i farten
Månen:
En by med lampor:
Gryning efter framåt sju-tiden:
Runt halv åtta, fyra timmar efter starten, började saker hända - sol och hav:
Efter frukosten släppte jag iväg resten av gänget medan jag satt kvar på hotellet och svepte in tår i compeed och bytte om. Sen blev stegen lättare och lättare i takt med den uppåtgående solen, när jag klättrade mig upp ur byn Cee och ut över udden som skiljer den grån Finisterre:
Fick sällskap av en fårhjord en stund:
Leendet kom fort tillbaka när jag fick sträcka ut löpstegen:
Första skymten av Finisterre!
De allra sista tuffa backarna.
Och nu är ha här! Bernhard och Jon har hunnit ikapp, Mikael är på gång och snart ska vi gå och hitta nånstans att sova.
Totalt knappt 34 mil, och nu får det vara nog. För den här gången, i alla fall.
Från Springjonas i farten
Framme vid världens ände!
Äntligen är jag framme i Finisterre, och äntligen är leendet tillbaka - de sista 16 kilometrarna sprang jag och plötsligt värkte fötter och blåstäckta tår inget längre. Sprang i sval morgonsol med helt otrolig utsikt över den böljande Atlantkusten (bilder kommer).
Nu sitter jag i en kö utanför pilgrimskontoret som öppnar klockan 13, där jag hoppas få boka rum åt både duon Mikael-Bernhard (Jon tar bussen för att ta sig till Barcelona) och kvartetten svenska tjejer som är på väg från Santiago med buss. Men jag har en känsla av att bokningar inte funkar här.
Till dess ska jag smaska i mig en jättemacka och få på mig en torr tröja.
Från Springjonas i farten
Nu sitter jag i en kö utanför pilgrimskontoret som öppnar klockan 13, där jag hoppas få boka rum åt både duon Mikael-Bernhard (Jon tar bussen för att ta sig till Barcelona) och kvartetten svenska tjejer som är på väg från Santiago med buss. Men jag har en känsla av att bokningar inte funkar här.
Till dess ska jag smaska i mig en jättemacka och få på mig en torr tröja.
Från Springjonas i farten
Äntligen solljus och frukost!
Fyra och en halv timme i nattmörker, kyla och snålblåst längs bergsstigar på toppen av en lång ås. Framförallt med fötter som bultar av smärta och yra av brist på frukost.
Nu: solen har gått upp och vi trycker i oss sorgliga rostade brödskivor i en hotellobby, det första öppna vi hittade när vi kom in i civilisationen igen.
Men jag pallar inte att vandra resten, troligtvis fyra-fem timmar till. Om tre toast till ska jag bestämma om det blir taxi eller löpning. Testade att jogga lite uppe på åsen och smärtan minskade dramatiskt, i alla fall en stund.
Från Springjonas i farten
Nu: solen har gått upp och vi trycker i oss sorgliga rostade brödskivor i en hotellobby, det första öppna vi hittade när vi kom in i civilisationen igen.
Men jag pallar inte att vandra resten, troligtvis fyra-fem timmar till. Om tre toast till ska jag bestämma om det blir taxi eller löpning. Testade att jogga lite uppe på åsen och smärtan minskade dramatiskt, i alla fall en stund.
Från Springjonas i farten
3,5 mil nattpromenad!
God morgon! Efter att förvånansvärt lätt väckt Jon, Michael och Bernhard är det dags att sätta igång med allra sista pilgrimsetappen. Det blir gruppvandring framför ensamlöpning, åtminstone till en början. 3,5 mil, månen lyser.
(Och ja, jag är i desperat behov av rakning)
Från Springjonas i farten
(Och ja, jag är i desperat behov av rakning)
Från Springjonas i farten
onsdagen den 10:e augusti 2011
Springjonas i Värmlands Folkblad
Värmlands Folkblad intervjuade Jon och mig förra veckan, ett par dagar in i äventyret, och nu har de lagt upp artikeln på nätet.
Jättekul! Lite synd att de bara citerade mig trots att vi snackade på båda två i intervjun, men i gengäld tog de med ett snyggt extrafoto på Jon.
Den tryckta artikeln var med i lördags, men via telefonen i en bar i nordvästra Spanien är det lite väl tufft att ladda upp den på bloggen :)
Från Springjonas i farten
Jättekul! Lite synd att de bara citerade mig trots att vi snackade på båda två i intervjun, men i gengäld tog de med ett snyggt extrafoto på Jon.
Den tryckta artikeln var med i lördags, men via telefonen i en bar i nordvästra Spanien är det lite väl tufft att ladda upp den på bloggen :)
Från Springjonas i farten
Nattspring eller nattgång, det är frågan
Vandringen är döden för mina fötter. Åtta timmar på vägen är mycket mer än tre-fyra, men det är inte bara det att det tar sån tid. Själva rörelsen måste vara så mycket mer ovan, också, för de gör ont redan i början.
Det måste finnas en liten armada av småmuskler, leder och senor som inte är vana vid att få göra grovjobbet. Känns som om den lilla hålfoten i mina plattfötter långsamt ger upp och i slutet av dagen har jag två ostekta hamburgare i änden av benen, slafs, slafs ner i backen, helt kraftlösa.
Sitter på en bar mitt i ingenstans där jag och Jon lyckades få hyra de allra sista britsarna i en trailer, eftersom alla boenden inom en mil är fulla.
Men vi ska bara sova halva natten. Nån gång vid två-tiden ska vi påbörja de sista 35 kilometrarna till kusten. Himlen är klar och det är nästan fullmåne, så vi borde kunna se skyltningen. Det ska bli riktigt skoj, även om jag inte vantrivdes så mycket i den stekande hettan idag som många andra.
Men den stora frågan nu är om jag ska gå eller springa. Fötterna röstar definitivt för löpning, men Jon och Bernhard tänker promenera, och det är ju himla mycket roligare med sällskap än utan. Eventuellt börjar jag med dem och ger mig av efter nån timme.
Från Springjonas i farten
Det måste finnas en liten armada av småmuskler, leder och senor som inte är vana vid att få göra grovjobbet. Känns som om den lilla hålfoten i mina plattfötter långsamt ger upp och i slutet av dagen har jag två ostekta hamburgare i änden av benen, slafs, slafs ner i backen, helt kraftlösa.
Sitter på en bar mitt i ingenstans där jag och Jon lyckades få hyra de allra sista britsarna i en trailer, eftersom alla boenden inom en mil är fulla.
Men vi ska bara sova halva natten. Nån gång vid två-tiden ska vi påbörja de sista 35 kilometrarna till kusten. Himlen är klar och det är nästan fullmåne, så vi borde kunna se skyltningen. Det ska bli riktigt skoj, även om jag inte vantrivdes så mycket i den stekande hettan idag som många andra.
Men den stora frågan nu är om jag ska gå eller springa. Fötterna röstar definitivt för löpning, men Jon och Bernhard tänker promenera, och det är ju himla mycket roligare med sällskap än utan. Eventuellt börjar jag med dem och ger mig av efter nån timme.
Från Springjonas i farten
Slitna ben vandrar på
Det blev mer paus än vandring igår. Inte så mycket för att benen fortfarande är trötta som att mitt vandringssällskap har en annan inställlning än jag till barpauser under vandring. Många öl. Ingen löpning.
Men hyfsat mycket såna här också.
Och idag blir det en bit över tre mil. Det tar hiskeligt lång tid att gå och det lär bli stekhett, så nu får jag tugga i mig frukosten och sätta igång.
Från Springjonas i farten
Men hyfsat mycket såna här också.
Och idag blir det en bit över tre mil. Det tar hiskeligt lång tid att gå och det lär bli stekhett, så nu får jag tugga i mig frukosten och sätta igång.
Från Springjonas i farten
tisdagen den 9:e augusti 2011
Vandring går långsamt
Sitter och tar en cola på en bar efter två timmars vandrande. Har fortfarande inte kommit en mil. Men himlans trevligt är det, och vägen är fin.
Testade att springa en liten bit när jag hamnade efter vår lilla grupp för att jag bytte om lite - och benen behöver fortfarande återhämtning. Så vandring är bra. Idag blir det bara drygt två mil, dessutom.
Från Springjonas i farten
Testade att springa en liten bit när jag hamnade efter vår lilla grupp för att jag bytte om lite - och benen behöver fortfarande återhämtning. Så vandring är bra. Idag blir det bara drygt två mil, dessutom.
Från Springjonas i farten
Location:Ames,Spanien
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)