Intervallpass under molnen

Axlarna och nacken tyckte inte lika bra om Mont Blanc-vandringen igår som jag. Tydligen är jag charmigt jordgubbsfärgad. Så imorse, när jag släpade mig upp vid sjutiden efter en timmes kelande med snooze-knappen, smörjde jag in mig med både after sun-kräm och solskydd 30 och gav mig ut i mulet morgondis.

Jag följde västra stranden av Annecy-sjön. Har aldrig gjort det förut så var lite nyfiken. Brukar bli östra sidan när jag springer på eftermiddagen, kanske eftersom solen skiner där då, men nu spelade det knappast någon roll, med järngrå moln som svepte in bergstopparna runtomkring mig. Visade sig vara riktigt fin cykelbana med en platt vägren av hårdpackad sand, trevligt för trötta ben. Rätt rejäl vind, men svalt och skönt efter en veckas hetta.

Passet som coachen satt ihop var så komplicerat att jag var tvungen att ta med fusklapp för att komma ihåg. Det var ju tänkt att springas i grupp och på bana, inte ensam i Alperna. Visst påminner det nästan lite om matten på gymnasiet?
3000 @ LT, P 2’+200m, 2x2000 @ 10KP, P: 90’’ + 200m, 3x800 @ 5KP, P 1’+200m, 400/300/200m, fort men kontrollerat! P: 30’’ +100m/30’’
(utläses ungefär såhär, håll i dig: "Spring tre kilometer i den fart du kan hålla en timme på tävling, vila två minuter, jogga tvåhundra meter, spring två gånger två kilometer i din tävlingsfart på milen, vila nittio sekunder och jogga tvåhundra meter mellan varje, spring tre gånger åttahundra meter i din tävlingsfart på fem kilometer, vila en minut och tvåhundra minuters jogg mellan varje, avsluta med tre snabba intervaller på fyrahundra, trehundra och tvåhundra meter, med trettio sekunders vila och hundra meters jogg mellan")

Nu sovdags. Imorgon ska vi ta en cykeltur runt sjön, tror det är nåt i stil med fem mil. Så långt har jag inte cyklat sen 1996. Stackars rumpa...
 

Löpturen gick nedanför berget Semnoz, som jag och min far vandrade upp längs häromdagen, i mycket soligare väder.

Molnen som svepte in bergen på andra sidan sjön gav ett lite hotfullt intryck.

Höghöjdsvandring ovanför Chamonix

Tog med min far till Chamonix och Mont Blanc på en heldagsutflykt. Hade kunnat stanna en vecka, minst.

Under klarblå himmel åkte vi gondollift upp till Agueille du Midi, 3842 meter över havet. Stannade såklart först för en fika på mellanstationen vid drygt två kilometer, och tog en ny fika uppe på toppen. Tittade ner på människor i myrstorlek som vandrade upp mot Mount Blanc-toppen och fallskärmsglidare som svävade omkring på evighetsvindar. Har inte tänkt på att Mount Blanc är så lättillgängligt - med en bra guide skulle till och med jag (klätterkunskaper noll) kunna gå upp dig, om det inte vore så att tanken på promenader längs med de stupen fick det att vändas i magen på mig. Fjällvandring ja, längs med stup nej.

Så vi åkte tillbaka ner till mellanstationen på drygt två kilometer. Kände oss starkare än någonsin med 1500 meter tjockare luft (det är nästan obehagligt så svag man känner sig på 3800 meters höjd, som lågt blodtryck och blodsocker på samma gång), och tog oss en promenad bort mot Mer de Glace, "Ishavet" som tyvärr är ännu mindre nu än när jag var där för några år sen. Mer av en issjö med grus på. Tragiskt.

Men färden dit, ojojoj. Tre timmar längs en vindlande stig över den grön-grön-gröna bergssidan, full med blommor, stenblock, vassa klippor ovanför, en undangömd sjö, små rovfåglar, trappor av naturligt stenskiffer. Såg på håll ett gäng som verkade springa, men att vandra var rejäl träning bara det. 400 höjdmeter nedåt netto, åtminstone 600-700 totalt eftersom vi gjorde ett par rejäla stigningar. Och framförallt: drygt två kilometer över havet, jädrar i min lilla låda, höghöjdsträning har jag aldrig testat men sugen blev man. Kände mig som en superman när jag var nere på marken igen.

När vi kom fram till glaciären motstod vi instinkten att ta en ny fika (det blev ändå fem totalt) vid första bästa servering, så vi hann råka se skylten som sa att dagens sista gondol och tåg strax skulle gå. Fick bli gondol nedför klippan, sen 400 trappsteg språngmarsch ännu längre ned på strax under fem minuter och nästan lika snabbt upp igen. Sen frågade jag min far, mest på skämt, om han ville ta stigen istället för gondolen uppför klipporna. Han flinade och sa ja. Så då kunde jag inte motstå det: att testa om jag kunde springa upp. Över de värsta bumlingarna klev jag, men en riktigt svettig språngmarsch fick jag till, 30-minuters-vandringen på strax över 8 minuter och när jag stapplade in på fiket rann svetten så att folk stirrade på mig (och det krävs ganska mycket för att bli nedstirrad på en tågstation med en stor skylt om att passagerarna måste bära sina ishackor i handen).

Vägen vindlade längs den grönaste blomsteräng jag någonsin sett med 30 graders lutning.

Fullt med blommor överallt, även ovanför den här sjön som bildats nedanför ett enormt stenras.

Naturliga trappsteg av stenskiffer.

Porlande smältvattenbäckar.

Fullt med stenrösen, speciellt vid en av promenadens toppar, en gammal signalstation kallad Le Signal.

Och jag hjälpte till genom att addera en ensam sten till ett av rösen.

Mot Mont Blanc!

Nu ska vi ge oss av mot Chamonix-Mont Blanc! Slänger i oss frukosten, tar med en baguette med lite rökt skinka och ett par miniflaskor vin, och sen är den en och en halv timme i bil. Sen blir det vandring och galna utsikter.

Morgontur med L

En skön morgonjogg längs Annecy-sjön med L, där vi övade fotografering mitt i löpsteget. Sen styrketräning och en vilodag som mest gick åt till att köra L till flygplatsen i Genève och ordna middag.

Springvägen med solen ovanför bergen.

Lite springglädje längs med sjön.

Såhär går springvägen längs vattnet.

Och en svan med ungar, som också njöt av morgonluften.

L på väg hemåt.

En tur i Narnia

Vi åkte upp till Les Glières för picknick och lite eftermiddagsvandring. Packade in hela tjocka släkten och kryssade oss uppåt längs serpentinvägar längs med klippväggar, uppåt, uppåt i en timme innan landskapet plötsligt öppnades upp.

Les Glières var en bas för motståndsrörelsen under Andra Världskriget och har nog varit vittne till mycket lidande. På drygt 1400 meters höjd var nog vintrarna som gerillakrigare rätt tuffa här också. Men en varm sommarsöndag år 2011 är det ett paradis. Mellan bergstopparna sträcker sig en lång, illgrön och blomtäckt dal ut sig flera kilometer, kanske en mil, långt och så bred att det tar en halvtimme att gå från sida till sida. Korna med sina bjällror hörs som ett klockspel var man än går. Här och där små vandrarhem, restauranger och härbärgen i gamla sten- och trähus. Och överallt stigar och vandringsleder som skär genom dalen och försvinner i olika riktningar.

Och vad var det första vi mötte när vi klev ur bilen? En ström av vandringsstavsförsedda löpare med nummerlappar på bröstet. Tydligen sista dagen på loppet Aravis Trail som skär genom bergsmassivet. Med min knackiga franska lyckades jag ta reda på namnet och även på att dagens etapp var 57 kilometer. Över ett bergsmassiv där dalarna ligger på 1400 meters höjd.

En ny dröm föds.

Jag och min far vandrade sisådär två timmar kors och tvärs genom dalen och upp på en av sidorna och en bit in i skogen. När granskogen skymde bergstopparna runtomkring kunde man intala sig att man var i Sverige, i Norrlands inland någonstans, förutom att marken mellan granarna var täckt med gräs och ängsblommor istället för ris, buskage och mossa. När vi åkte hemåt kändes det nog lite som när barnen i Narnia-filmerna måste åka hem igen.

Huvudvägen som slingrar sig genom dalen.

Med bergen i bakgrunden.

På sommaren skulle jag lätt kunna tänka mig att va ko här.

Alplöpning i bilder

Från gårdagens turer, framförallt min solotur längs stranden av Lac d'Annecy.

Längs stranden, här en bit med trevlig bred grusväg. Vattnet i sjön är väldigt vackert grönt.

En stycket Springjonas som försöker fota i farten. Många glada människor med det här vädret, men jag tror jag log allra mest.

Så genom min första by Veyrier, som kryper ihop nedanför klipporna i bakgrunden.

Här på väg hemåt igen, genom Veyrier-du-Lac, en by med en härlig, högsmal vit kyrka. Var gränsen går mellan Veyrier och Veyrier-du-Lac är en ganska teoretisk fråga som i alla fall jag inte har nåt svar på, men jag tror att de har varsitt stadshus, en kilometer eller två ifrån varandra.

Och så gick stigen genom en sån här passage. Imponerande att jag fick till den här med skärpa - jag inser att Springjonas nog behöver lite övning på det där med att fotografera mitt i steget.

Här krockar jag nästan med en motorcykel. Det syns såklart inte på fotot, men stirrar man på sin egen skugga när man springer med kamera så är det lätt att missa mötande trafik.

Man ser inte riktigt hur lååång den här branta uppförsgränden var. Efter en bit över två timmars löpning var benen fortfarande så oförskämt pigga att jag var tvungen att springa upp till slottet ovanför Annecy, en backe i uppemot tioprocents-lutning, för att få tyst på dem.

Ett av många tillfällen under vår eftermiddagsvandring där min far (bilden) och jag funderar på ifall det verkligen är meningen att leden ska krypa fram under klippkanten. Strax efter detta fick vi be bergsklättrarna att flytta på sig så vi kunde hasa oss förbi.

Och den här delen har vi i alla fall i efterhand kommit fram till var helt fel jämfört med kartan, men helt rätt med miljön. Förutom att vi är rätt höjdrädda båda två - på min fars sida störtar skogen brant ner ett par hundra meter. Läskigt!

3 x kärlek

Först: en sex kilometers springtur tillsammans med L längs stranden av Lac d'Annecy. Jag försökte hålla tempot nere kring 7.30 kilometern trots att hon försökte dra iväg hela tiden, men till slut vann hon och sprang ett tag under 6-minuterstempo, riktigt imponerande snabbt för henne, och vi snittade strax under sju. L var lite kameraskygg idag, trots att hon är snygg som en gudinna när hon springer (jag är sådär lagom objektiv, hrm).

Sen: en skön solotur längs västra stranden av sjön, in och ut ur byarna längs vägen nedanför bergen som tornar upp sig och liksom nästan sträcker sig ut ovanför en. Man känner sig riktigt liten. Sjutton kilometer med tio tvåminuters-farthöjningar i 4-minuters-tempo. Klarblå himmel, leende människor överallt, benen hur glada som helst från början till slut, var tvungen att ta en rejält brant backtur upp till slottet för att få dem att kännas trötta till slut.

Sist: en fyratimmars vandring med min far längs en bergsled upp och ner längs sidorna av Semnoz, berget som Annecy klättrar upp på. Han: utan lokalsinne, för taskig syn för att kunna läsa vår minitatyrkarta, inga franskakunskaper så han kan inte läsa beskrivningarna och med en osunt positiv inställning till allt. Jag: med ett lokalsinne jag ärvt från honom, helt utan självkännedom och framförallt med en färgblindhet som gjorde att de röda markeringarna som visade vår led (röd, vem tusan bestämmer sig för att måla röda små pilar när man kan välja på gul, blå, rosa, vadsomhelst?) blev fullständigt osynliga.

Vi gick nog inte fel mer än sju-åtta gånger, råkade bara hamna på samma stig en gång till en gång utan att märka det, fick be sju bergsbestigare flytta på sig så vi kunde passera (nej, vi anade inte att vi var fel ute), fick sen ta två stegar (en uppför en klippa, en annan över ett gap mellan två klippor, nu anade vi att vi var fel ute). Men vi var glada ändå - vi tog oss runt samma berg vi hade tänkt, kom tillbaka igen fyra timmar senare, fick en kall öl var på en uteservering och nu är det dags för en välförtjänt middag.

Imorgon: mer vandring, nu på en äng högt upp på ett berg där motståndsmännen organiserade gerillakriget under andra världskriget.

Glad smurf - fler bilder kommer imorgon - nu restaurang!

Utsikt utan blodsocker

Första morgonen i Annecy, franska Alperna. Gick upp tidigt för att springa dagens pass i morgonluften medan min far tog sovmorgon. Stod något ganska ovant på träningsschemat: snabbdistans. 25 minuters uppvärmning och sen 40-45 minuter progressiv löpning från halvmara-tempo (4.15 skattar jag det till) till 60-minuterstempo (jag gillar att tänka att det skulle kunna vara 4 minuter kilometern). Men riktigt så blev det inte.

Fransk frukost, i alla fall den jag lärt känna, består av bröd, smör och kaffe. Möjligen en croissant eller lite marmelad om man vill lyxa till det på helgen. Inga ägg, ingen yoghurt, ingen gröt, ingen müsli, inget pålägg på smörgåsen. Jag tänkte inte på att jag brukar käka betydligt tyngre saker än så på morgonkvisten nuförtiden, utan svalde mina brödskivor med smör, adderade ett glas juice och gav mig av.

Inte helt idealiskt. Dessutom är jag ovan vid att springa på morgonen.

Så efter uppvärmningen längs stranden till den stora sjön Lac d'Annecy försvann allt blodsocker och benen blev till spaghetti, den där sönderkokta sorten som låg kvar i botten av tråget i skolbespisningen. Jag kämpade ett par kilometer i halvdant tempo, men det var ingen poäng.

Satte mig på en sten vid stranden, med de klippiga bergen som tornade upp sig ovanför och morgondimman som låg kvar vid motsatta stranden. Såg på utsikten. Tänkte att livet ändå känns helt okej, med eller utan blodsocker. Funderade ett slag på ifall den lilla, lilla höjdskillnaden på 400 meter över havet kanske hade nåt med spaghettibenen att göra. Kom fram till att nej, det var nog bara frukosten. Njöt av utsikten. Andades bergsluft ett tag. Och till slut blev benen i alla fall al dente-pasta-starka, så jag sprang vidare längs stranden i ner mot 4.20-tempo och fokuserade på utsikten.

Imorgon blir det dagsutflyt till Lyon, så blir klurigt att få in ett springpass, men jag ska försöka.

En liten kanal som löper under "De älskandes bro" ut i sjön.

Trots blodsockerfallet så tog jag inte tufftuff-tåget hem.

Vive la France!

Nu har jag packat alla springgrejjer och imorgon bär det av till flyget: nu blir nästa löptur i Alperna! Ska ner till L:s hemstad Annecy i en dryg vecka med min far. Hoppas att äventyret kan bjuda på både lite spring, en del cyklande och lite fjällvandring. Och nu lovar jag foton, alldeles oavsett att mobilen är paj!

(dagens träningspass med Studenterna fick mig för övrigt att känna mig hur stark som helst: en rad intervaller från 600 till 1000 meter, totalt fem kilometer, i 3km-tävlingstempo, vilket jag höftade till 3.45 per kilometer och knappt blev andfådd av. Trevligt formtecken! Tack E för sparringen - och huvudtränare L för sparring på slutvarvet och teknikråden!)

Jag hjärta musiktips!

Åh va glad jag blev - två vackra själar har redan delat med sig av lite musiktips till mig inför pilgrimsresan!

Marie, som skriver bloggen Always on the run! och imponerar på mig genom att vara riktigt duktig på det som många löpare fuskar med: styrketräningen (och dessutom bra på att berätta om det - superduper för oss som har hyfad koll på hur man sätter en fot framför den andra men måste hämta instruktionsboken för att lyfta en hantel rätt). Bra tips med radiokanalsspellistor - jag är t.ex. en sån som inte riktigt förstår hur Lady Gaga blivit störst i världen men när jag ska stoppa nåt i lurarna för att träna järnet funkar det sjukt bra. Hoppas att skadestrulet ger med sig och du får ge dig ut i löpspåret ordentligt igen!

Och tack P - som vanligt tokambitiös, helt fantastiskt om du vill bränna dem på en skiva och skicka. Jädra synd att vi springer om varann i sommar, hoppas vi hinner ta ett långpass ihop i slutet av juli.

Ikväll körde jag annars ett musiklöst lätt pass på löpband på F&S, 45 minuter med lite barfotalöpning i mitten. Bredvid mig pressade sig L över entimmes-gränsen för första gången och sprang 60 minuter i sträck. Hjältepoäng!

Dagens musiktips från mig (courtesy L): L'aventurier med Indochine (80-tals-chock utlovas!)

Inte så trångt vid Hellasgården i regnet

Jag kanske var den enda som vaknade upp i regntunga Stockholm igår och tänkte att det vore ett lysande tillfälle att springa i spåren vid Hellasgården för första gången. Jag mötte i alla fall inte mer än en handfull andra i skogen på en och en halv timme. Och ingen av dem verkade vilse, som jag var lite då och då.

Det är liksom lite klurigt att följa gröna markeringar i skogen som består av en färgklick på en trädstam när man är färgblind. Om det dessutom regnar och man har glasögon så förvandlas världen till något lite kaleidoskopliknande, och övningen blir riktigt spännande. Totalt sprang jag inte mer än en kilometer fel, och en gång råkade felspringningen leda mig till en bajamaja som sänd från himlen, så det gjorde inget alls.

Dessutom sprang jag omkring och fånlog i mina shorts och regnmättade t-shirt, för benen var så skönt lätta och ingenting kändes jobbigt i 5-minuterstempo. Knappt en och en halv timme totalt, 5.01 per kilometer och en snittpuls på 146, precis enligt plan dessutom. Och efteråt skruvade jag upp värmen i bilen på max för första gången sen i vintras för att hålla gåshuden stången.

Tio dagars springmusik sökes - kan du hjälpa mig?

Nu är det bara en dryg månad tills mitt och J:s lilla äventyr i Portugal/Spanien, där vi ska springa från Porto till Santiago de Compostela. Jag har inte uppdaterat musiken i mina lurar på ett år, och det är ju helt okej när man bara springer till musik någon gång i veckan, men insåg just att ska vi jogga i tio dagar, ett par mil om dagen, ja då vill man ha nåt bra att lyssna på.

Så tipsa mig om vad du lyssnar på, vad du tror att jag vill lyssna på, vad som får din puls att gå upp (eller ner) lite, lite grann. En låt, en hel låtlista, en skiva, en artist. En Spotify- eller Youtube-länk, eller bara ett namn. Jag lovar - bästa tipsen belönas med något riktigt fint (jag ska bara komma på vad)!

Några av mina allra bästa, egna, tips:

• Top Gun-soundtracket har jag sprungit till i sju länder, i 40-gradig värme och 20 grader minus, från lufsande till sprinttempo. Det funkar alltid om man vill känna sig lite coolare än man är!
• Bruce Springsteen har åtminstone tjugo bra springlåtar, kanske framförallt Thunder road och Born to run (det hör man ju på titlarna).

Fler beprövade tips kommer - men framförallt behöver jag dina!

Ljusruset-rundor, courtesy Löparjanne

Fick ett trevligt tips från Löparjanne om Ljusruset, en liten Facebook-tävling sponsrad av Fortum där du kan rösta på din favoritlöprunda och där de med flest röster kan få snajsig belysning så att man inte springer vilse på vintern. Inte så aktuellt just för tillfället, när solen liksom aldrig slutar lysa, men väldans trevligt på vintern (har testat pannlampelöpning ett par gånger - ganska kul, men lite läskigt, tycker jag).

Janne har skissat upp en himla trevlig runda runt Djurgårdsbrunnsviken som jag brukar ränna olika varianter på med Studenterna och jag la till en sväng vid Stora Skuggan på Norra Djurgården, där vi också brukar hålla till. Rösta gärna på nån av dem! (just nu har ingen runda mer än 35 röster, så man kan verkligen lyfta fram sin favorit).

Såg för övrigt att Janne är på väg på ett helgäventyr som gör mig riktigt avundsjuk - en liten löptur med ett dussin andra från Hammarbyhöjden till Studsvik, tio mil på två dagar. I senaste uppdateringen sitter de och vilar i Trosa, och vid det här laget är de nog framme. Najs! (även om mitt lunchpass med L, en halvtimmes löpning och en timme på gymmet, var väldans trevligt det med)

Heja, heja O!

O avslöjade häromdagen att han lärt sig en sak när han tränat inför sin premiär på Vätternrundan: han gillar inte att cykla. Det är löpning som är grejen, helt enkelt. Jag konstaterade just (med hjälp av resultatlistan online) att nu har O snart ägnat tolv timmar åt att trampa de där pedalerna. Heja, heja O - snart, snart får du kliva av och när benen slutat göra ont får du springa igen!

Ananasskivor verkar lite småmagiska

Sommarfest på jobbet igår. Träning inplanerad idag. Vaknade vid sju någonting i morse och var inte direkt i skick att kasta mig över springskorna och sätta iväg. Eller att äta frukost. Eller dricka vatten.

Lite orättvist kan tyckas, med tanke på att jag var den enda icke-gravida personen på festen som sörplade minst lika mycket läsk som rosévin. Men utan frukost och vatten kommer man inte i skick att träna överhuvudtaget, rättvisa eller inte.

Men L kom på den lysande idén med ananasskivor! Vi har dem på burk i kylen, såna i ananasjuice, inte sockerlag, eftersom 1) jag läste nyligen att de är bra för muskelåterhämtning efter träning och 2) de är helt oemotståndligt goda.

Så en burk ananasskivor senare är livet på väg tillbaka. Bara två glas vatten och ett par mackor, sen kan vi bege oss till Friskis & Svettis för en halvtimmes löpning och ett rejält styrkepass. Sen blir det inomhusmys med film och böcker resten av dagen.

Nån som har nåt annat bra mattips efter träning eller inmundigande av alkoholhaltiga drycker?

Jag skyller för övrigt ifrån mig...

... på att min telefon har gått och pajat. Apropå att jag knappt lyckas ta några bilder till bloggen, alltså. Den har tagit ett kliv tillbaka till stenåldern, när telefoner fungerade att ringa med och ta emot samtal. Inget mer.

I alla fall innebär andra aktiviteter ett visst mått av trolleri, då displayen i princip lagt av. Ett stort minus om man vill ta foton, välja ut nåt som inte föreställer ett halvt ben och ladda upp det nånstans.

Hoppas på att ordna det innan jag åker till franska Alperna över midsommar med min far - skam om jag inte lyckas få några fina springbilder därifrån.

Ensam smurf i Bromma

Tydligen var det bara jag som missförstod var dagens träning med Studenterna skulle vara. Om nu inte alla klubbkamrater hade klätt ut sig till femtonåriga fotbollskillar och bytt ut långintervallerna mot att spela tvåmål på Stora Mossens IP. Jag rände omkring banan ett tag, letade i caféet, vid lilla läktaren, rundbanan. Frågade en kille med en Löplabbet-väska om han måhända var en smurf* (han verkade inte förstå, jag tog det som ett nej), men sen gav jag upp.

Jag som till och med kollade chatten på hemsidan två gånger idag för att se att träningen inte var flyttad bara i tisdags, utan varje träning framöver. Men jag kan ju inte direkt dra slutsatsen att det var otydligt, då jag uppenbarligen var ensam om att missförstå.

Arg som ett bi på mig själv ringde jag min stackars sambo, som jag vet hade hållit tummarna för att jag skulle hoppa över träningen idag och komma hem tidigt. Kom överens om att åka hem istället. Sen ringde jag upp igen, sa att jag i alla fall skulle springa hem. Inga fem gånger tre kilometer intervaller plus nästan en mil joggande, men i alla fall lite löpning.

Jag har nog inte haft sånt oflyt i benen på ett år. Kunde knappt lyfta benen från marken, hade inget frånskjut, högra höften kändes som om den saknade olja. Fick gå ett par gånger för att jag var rädd att jag höll på att bli skadad eftersom rytmen var så kass.

Inte ens universaltricket, att bre på att rejält leende, funkade. Kroppen var redan så sur över att jag missade träningen att den inte gick på knepet.

Fem dagar till nästa klubbträning. Alldeles för långt.

* Smurfar är alltså, för den som är oupplyst, inte de där små vitmössade typerna som jäklas med Gargamel, utan FK Studenterna-medlemmar. Såklart. Om det beror på våra blå tävlingsdräkter eller något annat låter jag vara osagt.

Som en dränkt (men glad) hund

Jag hittade (tack O och C för vägbeskrivningarna)!

Hittade både Stora Mossen IP och en gäng smurfar som höll på att värma upp i regnet. Det stod banintervaller på träningsschemat - jag hade missförstått nånting och hade ingen aning om dagens meny förrän jag kom fram. Blev först lite orolig eftersom mina fötter kändes lite slitna och det rimmar lite illa med kortintervaller, men samtidigt lite nyfiken - bana har jag knappt sprungit på sen jag var liten.

400-meters-intervaller blev det, 16 stycken totalt. Inte sådär utmanande snabba, men jobbigheten låg i att vilan var 200 meters löpning i hyfsat tempo ("styggjogg" - är det ett ord som många använder eller är det en lokal uppfinning i Studenterna?). Och regnet fortsatte.

Några fotbollskillar körde hela sitt träningspass under ett litet tak vid en läktare för att hålla sig torra, under tiden vi sprang runt varv efter varv efter varv (uppemot 30 stycken blev det totalt). Det var liksom ingen poäng att fly undan regnet för oss - mina kläder var mättade redan innan jag kom fram från tunnelbanan.

Är det nån som har ett knep för hur man kan springa i regnet som glasögonorm? Det är visserligen lite spännande att se hela världen som genom ett kalejdoskop, men inte helt praktiskt. Var nära att missa ett rödljus vid Nockebybanan när jag letade mig hemåt.

Det var i alla fall riktigt kul att köra första träningen med klubben på nästan en månad, och dessutom träffa lite nya smurfar och några trevliga prickar jag inte sprungit med på riktigt länge. Tack J, N och C för bra sparring genom intervallerna, och H för att hjälpa mig hitta Alviks tvärbana efteråt trots glasögonkalejdoskopen :)

Imorgon blir det ett riktigt läskigt träningspass. 5 x 3km med ett par minuters pausjogg, plus 35 minuter uppvärmning och nedjogg. Borde bli uppemot två och en halv mil totalt, där mer än hälften är intervaller. Om jag överlever får ni höra om äventyret...

Vilse i Bromma?

Första träningen med en ny grupp i Studenterna, upptäckte alldeles för sent att den var flyttad till Stora mossen ip. Ligger tydligen i Bromma. Kastade i mig middagen. Sprang ikapp en buss, klämde mig in genom en tunnelbanedörr. Nu ska jag strax hoppa av och hitta - önska mig lycla till!

Springa kapp med cyklarna

Skulle ta en lugn tur hem från jobbet, lite återhämtningsjogg och få-va-ute-i-solskenet-och-bli-glad-jogg. Men hade lovat vara hemma till 18.45 och lyckades inte ta mig från jobbet före 18 så jag lät benen pinna på istället för att hålla igen, så länge de kändes lätta tänkte jag att det fick vara okej. Så hittade jag en ny fartlek på vägen :)

Cykeljakt!

Det råkade bli så att jag höll jämna steg med några cyklister längs Kungsträdgården. Sprang om någon, blev omkörd av någon annan. Kom ikapp när de fick rött ljus. Precis när jag kom fram blev det grönt, vi sköt iväg igen, sen fick de rött längre fram, de snabba som hade kört om mig, jag sprang om, de segade sig ikapp, jag sprang om igen. Klungan växte till tjugo cyklar. Precis hela vägen Kungtsträdgården-Slottet-Skeppsholmen-Slussen turades vi om att dra, jag kryssandes mellan fotgängarna på trottoaren, de i cykelfilen. Så när vi väl kom till uppförsbacken upp mot Slussen-torget blev det fördel löpare (som i alla lite brantare uppförsbackar) så jag till och med lyckades spurta ifrån de flesta av dem.

Sen tog jag mig till sans lite och lugnade ner mig. Men det är så härligt när man kört ett par kilometer i sånt där lättflytande snabbtempo, man blir fartblind lite som när man kört 130 på motorvägen en hel eftermiddag, så jag tuffade tydligen på i 4.30-tempo längs hela Hornsgatan trots uppförsbacke och tyckte själv att jag tog det riktigt lugnt. Längs cykelsträckan sprang jag tydligen ner mot 3.40.

Jag tryckte inte på någon gång på hela turen, men det blev nog aldrig att jag sprang riktigt långsamt. Solen snett i ögonen, varm i hela kroppen, bara en lättlätt ryggsäck på ryggen och fånleende på läpparna gjorde nog mer än tidspressen att jag kunde skutta in genom porten precis 18.45!

Lyckorusande

Jag har hittat hemligheten till inspiration på löpbandet (förutom att se L springa bredvid)! Den ena delen är min hemliga nya leksak, den andra är fartlek, teknikträning och backintervaller - det finns ju tydligen en massa saker att leka med på de där maskinerna.

Jag hade så kul på bandet och L sprang så länge bredvid att det inte ens blev nåt långpass utomhus, trots att regnet hade övergått i strålande sol.

Efter en lugn 20min-uppvärmning i 5min-tempo tog jag fram leksaken, eller mina hobbit-skor som L kallar dem. Ja, jag har alltså gått och skaffat five finger-skor, såna där som ger ungefär lika mycket stöd som en sockeplastsocka. Motiv: jag blev medsvept av boken Born to run, blixtförälskad och helt övertygad om att det är dumt att klema bort mina stackars fötter. Jag tänker alltså inte ta och kasta ut mina extre-superduper-dämpade nike eller asics-dojjor. Men jag tänker lägga in lite korta barfotalöpningar i lätta springpass eller när jag kör styrka för att sakta men säkert väcka mina plattfötter till liv och få lite muskler i dem. Tanken är att det ska hålla skadorna på armlängds avstånd.

Att dessutom är tokkul att ränna omkring i sockeplast gör ju fotträningen ännu bättre :)

Det enda riktigt svåra elementet är disciplinen: att hålla sig till korta pass och byta tillbaka till tungskor innan det börjar slita. Annars blir kanske fossingarna överansträngda på nolltid.

Så jag tjuvstartade med fem hemliga minuter i onsdags. Idag hade jag tänkt tio, men tappade helt bort tiden så det blev en kvart. Jag var fullt upptagen med att räkna steg - (men det berättar jag mer om imorgon).

Man blir verkligen glad av varenda steg. Drar upp knäna, sträcker ut, landar på framfoten, skjuter ifrån. Viktlöst precis som när man var liten och lekte på en gräsmatta. Glädje i alltfrån sex till tre minuter kilometern. Beroendeframkallande.

Men efter en kvart tvingade jag mig av med dem. Testade tuff backträning på bandet istället. Sen lite överkroppsstyrka. Och eftersom det blev 45 minuter på bandet ställde jag in långpasset med ryggsäck och kulsprang hem via årsta och älvsjö istället, en knapp mil där jag liksom skuttade fram.

Totalt 87 minuter, 18-19 kilometer.

Och L: trots att hennes fot fortfarande värker Persade hon igen: 7km på 55min. Längst, längst tid och högst tempo hittills. Och bevis på att ibland funkar metoden "tyst jag tänker springa på dig ändå" på småskador. Hoppas hon kan gå imorgon.



Mina hobbitfötter i sockeplast.




L med en välförtjänt lunch i solen efter träningen.

Fira vädret, jajjemensan

Det här vädret ska jag fira med första långpasset sen i måndags, kärlek! Men först en tur till F&S-gymmet med L, lite överkroppsstyrka.

Vi hörs!

Frisk inom ett dygn? Klart jag är!

Man skulle kunna vara lite pessimistisk och tänka att det bara är en illusion - halsen som var toksvullen i morse har visserligen känts helt normal ända sen lunch, men man skulle kunna tänka sig att det bara är min magiska maxilase som luras, att en svullen hals inte går över på mindre än ett dygn.

Men det vore ju väldans mycket negativt tänkande, medan mina löpsugna ben säger att det är klart jag är frisk! Som en gammal chef sa: om man inte tar ut segern i förskott riskerar man ju att aldrig få fira. Så jag är frisk som en nötkärna och ser fram emot helgspringande!

Sitter och bläddrar i guideboken för min och J:s pilgrimslöpning Porto till Santiago de Compostela i augusti. Den verkar riktigt bra (och lätt, när man ska springa 24 mil med all sin packning på ryggen så vill man inte släpa på onödiga hekton, gissar jag).

Det är alltså sträckan från Porto till Santiago som vi ska köra (du måste nog klicka på bilden för att kunna läsa). Mer hinner vi inte på semestern. Inte i år i alla fall.

Här är översiktskartan.

De verkar ha ett vettigt förslag på dagsetapper. Tio dagar, i snitt 24 kilometer om dagen, minst 18 och max 34. Inga utmanande distanser egentligen, inte när man har gott om tid för siesta. Men lägger man till en rejäl bunt stigningar på 300-400 höjdmeter, portugisisk hetta i augusti och att vi har aldrig sprungit långpass tio dagar i sträck med packning på ryggen så kan det nog bli tillräckligt. Nån som har mer erfarenhet som har ett tips?

Jag mejlade förslaget till J i alla fall, får se vad han tycker.



Åt fanders

Det sket sig. Vaknade såklart med ännu svullnare (är det ett ord?) hals. Ingen träning idag alls - maxilase, jobb från soffan och mycket vatten. Nån som har fler tips för att bli frisk snabbt?

Svullen hals bättre än fot

Det blev ett kort pass igår kväll. Mina ben var av nån konstig anledning fortfarande lite slitna efter helgen. L:s fot började göra riktigt ont efter hennes rekordpass i söndags och hade fortfarande inte gett med sig. Men vi ville båda träna lite, så det blev en kvarts löpband på Friskis city och lite lek i gymmet. L var monsterenvis som vanligt, tuffade på trots att jag sa att det verkade lite dumt att springa när det gör så ont att man haltar. När hon inte kunde springa mer pumpade hon styrkemaskiner. Min kropp skrek ta det lugnt, så jag stod på en balansboll mitt i rummet och räknade hennes repetitioner tills gymmet stängde.

Och idag visade det sig varför jag var så underligt sliten. Svullen i halsen - i juni med historiens bästa springväder. Hoppas att det är falskt alarm från några intensiva arbetsdagar, men är pessimistisk. Försöker tänka att det i alla fall är mindre synd om mig än om L - en hals ordnar sig ju på bara några dagar. Men inte blir man mer pepp av den tanken.

Så nu blir det tröstätande av IKEA-pizza under en tjockfilt i soffan. Håll tummarna för att det gör susen!

Nån som vill låna mig en Säpo-kostym?

Jobbarkompis J tipsade mig om Säpojoggen söndag den 19 juni. På årsdagen av prinsessbröllopet har en bunt galenpannor (enligt Facebook-eventet är bunten nu uppe i 2181 personer) tänkt springa kortegevägen iklädda svart kostym, vit skjorta, slips, öronsnäcka och lågskor. Helst utan att röra armarna, precis som de fyra Säpo-vakterna som joggade de 5-6 kilometrarna längs med kortegebilen för ett år sedan (allt är ju förresten - självklart - inte alls en organiserad tillställning utan en helt spontan jogg, eftersom de inte sökt något polistillstånd för att störa trafiken)

Man blir ju rejält sugen på att stoppa in den i nästa helgpass. Och lite ledsen att man inte sparade den gamla svarta Battistini-kostymen från studenten för tio år sen. Kan inte för mitt liv förstå hur jag kunde missa att förutspå Säpojoggen när jag trodde att jag aldrig skulle behöva den igen och gav bort den till Myrorna :). Lätt att va efterklok, men visst känner man sig dum. Och inte helt sugen på att fördärva någon av kostymerna jag faktiskt använder.

Så nu är frågan om det finns någon vänlig själ som vill låna ut en svart kostym nästa söndag? Jag ska ta väl hand om den, med bara en liten, liten risk för något svettstänk här och där.

Startskottet (?) går kl 16.40 den 19 juni, vid Storkyrkan. Sen går joggturen Slottsbacken – Kungsträdgårdsgatan – Hamngatan – Kungsgatan – Strandvägen – Djurgården.

Från 42 till 89 kilometer, hur svårt kan det va?

Jag talade med L häromdagen om olika platser i världen att åka till (och gärna springa på). Min 30-årsdag närmar sig, och hon har tydligen haft en lång mejlkonversation med Springtime resor och försökt reda ut varför alla deras resor inkluderar fyr- eller femstjärniga hotell utan alternativ i stil med vandrarhem. Slutresultatet var bara en rejäl frustration.
Jag påpekade att om hon vill ge mig en resa för min födelsedag så behöver det inte vara något marathonlopp, och absolut inte något stort och berömt (hon var tydligen besviken över att New York Marathon ställde till lite svårigheter). Lopp finns det ju gott om, både närmare Sverige och mindre ambitiösa.

Nu slutade ju det samtalet på något sätt med att hon surfade runt bland marathonlopp genom nationalparker i Sydafrika, längs med Kinesiska muren och vid Petra i Jordanien. Jag tror att vi har lite väl mycket storplaner för närmsta året för att passa in ett sånt jätteäventyr just nu, men jäklar vad vi gick igång båda två på tanken på en mara i Sydafrika.

Och så skickade min kusin P en länk till MarathonMias blogg, där hon berättar om sin premiär i Comrades, världens största ultramara i Sydafrika. P, som för första gången i sitt liv sprang en hel mil förra sommaren, när jag lurade ut henne i den norrländska skogen (och senare samma vecka gjorde premiär även på två mil), tyckte det lät som en bra idé. Jag, som just klarat av mitt livs första mara, tycker det låter lysande och det pirrar lite i magen. Två puckon, alltså.

Men pirret säger mig att det nog kommer bli av på riktigt, med några hundra mil mer träning i benen, bara :)

Ryggsäckslöpning, nu i solsken istället för källargym

Första långturen på flera veckor idag. 20 kilometer på schemat, sex kilo packning på ryggen, tempot med fokus på att hålla snittpulsen under 150.

Det tog några kilometer att vänja sig vid att hålla nere tempot till 5.30 per kilometer, men kilometrarna tycks verkligen bygga på snabbare med ryggsäcken som extravikt, så mot slutet av passet var jag nere på 6-minuterstempo för att pulsen skulle stanna vid 145.

Med högsommarvarm sol på himlen gjorde jag mitt bästa för att pricka in så många solbadarfyllda strandvägar som möjligt. Följde vattnet norrut mot Vinterviken (fick stanna till ibland för att det var för många människor), sen över broarna till Kungsholmen och längs Norr Mälarstrand (kryssning mellan barnvagnar och flanörer), och sedan söderut till Eriksdal och längs norra stranden av Årstaviken (folkkryssning igen). Överallt fullt med leende, glada människor. Ett trevligt par på en parkbänk tog gärna ett foto av mig när jag bad dem. Sådär härligt pass fullt med glädje, inte bara min egen. Och dessutom funkade det finemang med ryggsäcken.

PS. Jag stannade till på Runner's Store i stan och shoppade en ny leksak. Berättar mer om den inom kort :). DS.

Glad Springjonas på Norr Mälarstrand



Krossat personligt rekord ... och pilgrimsträning i gymmet

Igår fick jag köra första springpasset efter Stockholm Marathon, en liten 20-minutare. Sprang till Friskis & Svettis vid Hornstull, även om det egentligen tar en  halvtimme i lugnt distanstempo. Men springet i benen som byggts upp under veckan löste nästan problemet, när jag skuttade iväg i 4.20-tempo och ökade. På F&S körde jag och L ett rejält styrkepass ihop - jag hade aldrig anat hur kul det skulle kunna vara att gymma i maskinparken bara man har rätt sällskap. Allra roligast var att se L upptäcka att löpning, hennes hatobjekt nummer ett när det gäller träning, faktiskt var kul på ett löpband. Hon överraskade sig själv genom att köra 20 minuter utan att stanna eller sluta le. Det längsta hon någonsin sprungit i sträck.

Men det var idag som hon verkligen chockade sig själv och mig. Tjejen som alltid beklagat sig över att hennes kropp är vanskapt för löpning hoppade upp på löpbandet, ökade tempot lite jämfört med igår, satte igång, fortsatte skruva upp tempot lite då och då, och klev inte av förrän 45 minuter senare, fortfarande leende och med snygga, lätta löpsteg. Hemligheten, sa hon, är att när hon springer ute på gatan blir hon så sur och frustrerad över att det går långsamt att hon tappar motivationen. På löpbandet är det ju meningen att omgivningen inte ska flytta på sig jämfört med en själv, så plötsligt kände hon sig inte långsam och klumpig utan lätt och snabb.

Galet att ett löpband kan vara mer motiverande än en joggingtur i naturen, men jag ser redan fram emot nästa omgång. Det är inte ofta man får möjlighet att se en vacker prinsessa njuta av att krossa sitt personliga rekord med hundra procent.

Jag själv höll till på löpbandet bredvid. Har själv väldigt svårt att motivera mig på löpband, men njuter så barnsligt mycket av att se L springa att jag gärna ställde upp som motivator på bandet bredvid. Och eftersom min plan för dagen var att testspringa med ryggsäck för att testa packlistan och L:s ryggsäck så körde jag en halvtimme i 5.30-tempo med ryggsäck på löpbandet. Såg såklart inte klok ut, men det funkade rätt bra.

Packlistan just nu (förutom skor, shorts, t-shirt, keps, strumpor, kalsonger, solglasögon och GPS som jag har på mig):
- Vindtät skaljacka, tunna långbyxor, underställströja
- T-shirt, linne, tights
- Regnponcho
- 2 x kalsonger och strumpor
- Fickkniv
- Sandaler
- Microfiberhandduk
- Sidensovsäck
- Toapapper
- Guideboken A pilgrim's guide to Camino Portugues
- Skavsårsplåster
- Vaselin (för insidan av låren)
- Ipod
- Camelback-vattenpåse
- Tandborste, tandkräm, deodorant, tvål/schampo, solskyddskräm (kanske rakhyvel)

Totalt strax över fyra kilo inklusive ryggsäck plus ett par liter vatten. Inte illa för två veckors packning, och så lätt att springa med att jag tog en halvtimmestur hem från Friskis & Svettis också.

L på väg mot sitt livs längsta springtur (hittills).

Ryggsäckslöpning på Friskis & Svettis löpband.

Leka med maskiner

Nu får jag börja träna, men inte springa riktigt än. Så jag och L åkte till Friskis & Svettis igår för att träna lite styrka i gymmet. Tog med oss rullskridskorna också, för att åka lite nere i stan, från gymmet till en trevlig park för picknick i solen.

Första friskisanläggningen, City, var tydligen stängd. Tänkte inte på det, Kristi Himmelsfärd och allt. Men Sveavägen var öppet, och jag överlevde rullskridskofärden dit, trots backarna. L åkte före i nedförsbackarna och erbjöd mig att bromsa genom att ta spjärn mot henne, men jag klarade mig själv. Jag behöver träningen.

Gymmet bjöd på fler möjligheter att testa saker jag inte riktigt kan. Först en crosstrainer, för att värma upp utan att slita på leder och trötta muskler. Som tur var fanns en Quick start-knapp bland alla rattar och inställningar. Sen hittade jag en knapp som ökade motståndet, för jag hade svårt att sega pulsen upp över 140 - innan jag hittade tekniken med att verkligen ta i med armarna också. Då blev det nästan effektivt. I alla fall i tio minuter, sen höll jag på att dö av leda. Vem klarar egentligen av att köra ett helt långpass framför en klocka och en maskinpark? Blä, va trist.

Maskinerna var däremot tokroligt. Vi valde maskiner som såg kul ut, läste instruktionerna och experimenterade med vikter (en fjärdedel av vad-det-var-inställt-på-från-personen-före-oss verkade lagom i de flesta fall, även om vi råkade komma efter en späd 45-kilostjej). Runtomkring oss var det Tyngdlyftarflåsaren (som ropade rakt ut när han lyfte skivstången och smällde ner den i mattan med en jätteduns), Tatuerade trelyftaren (överarmar som min midja som inte körde fler än tre lyft på nån maskin), Apan (som hängde i en stång från taket och snurrade sig själv runt, runt, fram och tillbaka, snett ovanför oss) och tjugo andra som alla verkade veta hur maskinerna fungerade och alla körde mer än 12,5 kilo på axlarna och 30 i benpress. Men vi var de enda två som skrattade vid varenda övning, så vi vann!

Picknicken i solen efteråt blev istället till en forcerad jakt på snabbmat längs Sveavägen. Vi lider båda av olika varianter av hunger-ger-lågt-blodsocker-ger-dåligt-humör-sjukan och vet att det kan få oanade konsekvenser. Så vi slängde i oss en varsin kebab i skuggan och åkte hem till vår uteplats. Somnade med Born to run i knät och vaknade inte förrän halv sex.

Idag ska jag försöka få till en rullskridskotur. Utmaningen blir att L inte är så sugen, och jag behöver en medbrottsling för att riktigt tycka det är kul med nåt annat än löpning. Och springa, det får jag inte göra förrän imorgon. Wish me luck!

(som vanligt glömde jag kameran, så ni får inga fina bilder på när vi försöker lista ut hur situpsmaskinen fungerar...)