tisdagen den 31:e maj 2011

Pilgrimsresan bokad!

Porto i Portugal är inte en världsmetropol när det gäller flyg. Om man inte jämför med Santiago de Compostela i Spanien, förstås. Att vi vill först ta oss till den ena stan och sen ta oss hem från den andra (eftersom vi tänkt springa däremellan) gör inte logistiken enklare. Att jag flyger från Stockholm och J från Holland gjorde att saker började bli lite kluriga.

På vägen lärde vi oss till exempel att:
- Man kan flyga Stockholm-Porto och Santiago de Compostela-Stockholm för runt 3000 kronor totalt, men en enkelbiljett från Santiago till Amsterdam kostar åtminstone 7500 kronor.
- Nattåget från Santiago till Madrid, där man kan hitta billigare flyg till Amsterdam, kostar bara 800 kronor. Men om man tar flighten Stockholm-Porto och Santiago-Stockholm (som mellanlandar i Madrid i båda riktningarna), men skippar Santiago-Madrid-flyget, så kostar det 300 kronor mer. Samma flygplan, samma tider, samma dagar, samma jämförelsesajt, samtidigt. En sträcka mindre, 300 kronor dyrare.

Nu vet jag redan att det inte finns speciellt mycket logik när det kommer till flygpriser: det handlar inte om hur långt man flyger eller vilken service man får. Det är nog meningen att det ska handla om att krama ut så många kronor som möjligt ur varje plan, men ibland är det svårt att se att ens det skulle fungera.

Kontentan blev, efter ett par dagars webbresearch, två rejäla utrikessamtal på mobiltelefon och lite simultanbokning att vi flyger ner med olika flyg och möts i Lissabon den 29 juli, tar ett tåg till Porto morgonen för att påbörja pilgrimslöpningen. Sen flyger jag hem från Santiago via Madrid den 13 augusti, för att komma hem med några timmars marginal till Midnattsloppet. J tar nattåget till Madrid, spenderar nog en dag där och flyger sen hem med Ryan air på söndagen. Han hatar Ryan air. Med rätta. Men den här gången fanns inga bra alternativ.

Men flygen är bokade, resan är spikad, vi har två hela veckor på oss att springa 24 mil, så vi kanske får tid till en åttamils-avstickare till Finiterre vid Atlantkusten till och med. Och om bara ett par dar får jag börja träna inför resan. Nu blir det långpass med ryggsäckslöpning!


Här är det, flygtiderna som innebär att resan blir av - här ska pilgrimslöpas!



söndagen den 29:e maj 2011

Inte speciellt ont alls, så länge jag inte använder musklerna

Jag vaknade i morse, kände efter och blev förvånad över att benen inte värkte. Hoppade ur sängen och gjorde några hoppsasteg för att visa L hur pigg jag var. Undvek med en hårsmån att slita av en lårmuskel och kravlade mig istället långsamt och försiktigt tillbaka ner under täcket. Inga mer hoppsasteg.

Så musklerna är stela och ömma när jag försöker mig på galenskaper såsom att använda dem. Men så länge jag hasar mig fram i rullatorhastighet och använder händerna för att sätta mig eller ställa mig upp så gör det inte ont alls. När jag halvligger på soffan känner jag inte av gårdagen alls. Tur, eftersom det är precis så jag tänkte spendera dagen.

Tränare P - som både hejade på och fotade vid banan igår - skickade ett mejl och påminde om vilan jag borde ägna mig åt närmsta tiden. Tre dagar totalvila, sen bara alternativträning till nästa helg, när jag ska börja med lugna och korta distanspass. Klubbträningarna med kvalitetsträning (intervaller och sånt) är inte vi maralöpare välkomna på förrän den 14 juni.

Idag känns det där med totalvila rätt naturligt, men det kommer bli tufft att inte få träna som vanligt. Cykling och rullskridskor i slutet av veckan, sen lätt löpning nästa helg och kanske lite Friskis & Svettis nästa helg - men en hel vecka till utan klubbträningarna. Puh, det blir en pärs.

Jag gick med i Studenterna i slutet av augusti i fjol. Det första jag lärde mig var att springa långsammare. I alla fall på träning, på distanspassen. Och sen att det inte alltid är bättre att träna mer, ganska ofta faktiskt. Och att de flesta träningspass ska inte sluta med att vara svimfärdig av utmattning. Då hinner kroppen inte återhämta sig till nästa pass, och då blir man skadad.

Det är tre saker med Studenterna som har lyft min träning riktigt rejält. Ett: all kunskap och alla råd om träning från både tränare och träningskamrater. Två: genomtänkta träningsprogram och tränare P som läser min träningsdagbok, ställer frågor och ger mig råd. Tre: de gemensamma träningarna med andra knäppgökar där vi peppar och inspirerar varandra.

På grund av maran har jag inte fått köra klubbpass på nästan två veckor nu. Och måste vänta drygt två veckor till innan jag får komma tillbaka. Fyra veckor utan klubbträning, det är rejäl abstinens. Jag ska njuta extra av idag, när kroppen känns sliten nog för att det ska kännas naturligt att vila. Det kommer bli tuffare att stå emot längre fram.

PS. Jag läste resultatlistan igen och upptäckte att jag kom på plats 597. Galet stolt! DS.

lördagen den 28:e maj 2011

3.08.10! Och jag kan fortfarande gå. Långsamt och smärtsamt, men jag kan

När vi väl tagit oss till tunnelbanan och mött resten av hejarklacken hade nerverna börjat bli riktigt spattiga. Skönt att de bytt från eftermiddagsstart lagom till min marapremiär. Jag mötte O, som var lika uppspelt han, sa hejdå till hejarklacken och tog av oss överdragen. Sen satt vi och frös och blev nerviga i en halvtimme innan det var dags.

Planen var som sagt 4.36-tempo för att landa på 3.15. O siktade egentligen på 3.20, men vi höll ihop och gled långsamt ikapp 3.15-farthållaren från starten till slottet. Där tappade jag bort O vid bussrefugen, vände mig om för att se vart han tog vägen, men vågade inte alltför mycket på grund av alla snubbelfötter runtomkring.

Sen såg jag mig själv liksom från sidan springa om farthållaren och fortsätta springa om löpare längs Södermälarstrand. Funderade på att sakta in lite, men det gick så lätt, så lätt, och jag insåg att vi ju såklart hade sprungit lite snabbare än måltempot ända sen start, eftersom farthållaren haft lite försprång och vi hade kommit ikapp. Västerbron var lätt som en plätt - jag brukar alltid tappa mot andra uppför och springa om utför, men jag sprang om hela bron. 10 kilometer flög förbi på 44.30.

Sen fortsatte bara flytet, nästa mil gick i 4.19-tempo, trots fem kilometer av mest uppförsbackar från Vasagatan till Valhallavägen. När hejarklacken ropade och tjoade vid Centralstationen sprang jag som en gud. I alla fall ur mitt eget perspektiv. Vid halva loppet slog jag dagens första personliga rekord: 1.32.21 på halvmara.

Då var jag fortfarande hyfsat pigg, men sen, efter bron vid Djurgårdsbrunn, kom uppförsbacken som jag hade glömt att den fanns. Det lär inte hända igen, tusan vad den slet på benen. Började suga i mig på energigelen som jag fick av O - vilken life saver, tack, tack tack! Men låren och rumpan började bli tunga och stela.

Flåset var helt okej, med puls nere vid 160 nästan hela loppet, men jag förstod att den sista milen skulle bli tung om benen började drabbas av tyngdlagen med 17 kilometer kvar. Snittfarten sjönk till 4.26-tempo, men fortfarande tio sekunder under måltempot. Kom ikapp ett par andra smurfar (alltså Studenterna-medlemmar, klädda i blått precis som jag). Fortsatte suga energigel för att i alla fall ha kvar lite energi mot blyet. När hejarklacken skrek och ropade vid Kungsträdgården var jag mindre stursk, men fokuserade på att fortsätta löpa högt och lätt - och le. Man kan i alla fall lura sig själv.

Mot all sans sprang jag ifrån både medsmurf och tio andra uppför Västerbron utan att det kändes tungt (bästa musiken på varvet!). Men där nånstans började stumheten ta över. Snittfarten sjönk till 4.37. Jag förberedde mig på att bita ihop uppför backarna från Centralstationen. Höll nog bra min förbi hejarklacken, som mötte upp igen, men sen började det göra riktigt ont. Smurfarna sprang om vid Odenplan och segade sig längre och längre bort. Jag räknade kilometrarna.

Stor glädje när jag passerade 40k på 2.57.48. Nu var kraften helt slut och jag visste det var en hyfsad uppförsbacke vid Sturegatan kvar, men blev peppad när jag upptäckte att jag var långt ifrån ensam. Visst blev jag omsprungen av några galningar som hade nog energi kvar att spurta, men ännu fler stannade vid vätskekontrollerna eller gick från löpning till långsam jogg.

Jag tror inte att jag ökade tempot nämnvärt sista halvkilometern. Sprang jämsides med en kille inne på Stadion som flämtade nåt om att vi borde spurta och for iväg. Jag lät honom fara, fokuserade på ett ben i taget och räknade ner metrarna. Sen mållinjen, 3.08.10!

Efter målgången gungade världen. Jag stapplade fram till smurfararna, vi grattade varandra, jag försökte stretcha lite men fick kramp, reste mig och försökte gå istället. L stod med resten av hejarklacken vid staketet, gav mig en hamburgare, Sprite och överdragskläder. Jag började frysa, men framförallt hade jag svårt att gå. Fick hålla mig i räcket och ta ett trappsteg i taget med båda fötterna, långsamt långsamt, ner till Östermalms IP.

Ett tag gjorde det bara ont när jag gick, inte när jag satt ner. Nu börjar det pulsera i benen även när jag ligger i soffan med stöd under benen.
Nu ska jag ägna lite energi (betoning lite) åt hejarklacken. Loppet hade inte varit samma sak utan dem, och snart är det dags att käka. L lagar fisk i ugnen och kyckling i creme fraiche. De andra har valt vilket de vill ha, jag har valt båda :)

Så tack till mor, far, moster, kusin, min fantastiska sambo - och O, som peppade inför loppet och försedde mig med energigelen. Och grattis O till en supertid du också, under 3.15 med en halvminuts marginal!



På väg till loppet med delar av hejarklacken, mor och far.

Inför loppet med kusin P, som efter skada beslutat sig att bara springa en mil för att känna på stämningen. Det blev ett helt varv, 17 kilometer, en rejäl ökning jämfört med förra veckans fem kilometers rehablöpning. Grattis!




Första passeringen av Centralstationen, här går det verkligen snabbt och lätt.
Vid Kungsträdgården på varv två är de glada minerna lite överdrivna, men det är härligt hur bra det går att lura sig själv om man verkligen vill.


Med fem kilometer kvar så var jag i alla fall för snabb för fotografen :)

Upplopp på stela ben.

Maraton-morgonen startar med ... att katten kräks på tävlingslinnet

Jag utgick först från att min mor (på besök för att heja på loppet) skämtade, eftersom vår katt Dundee aldrig nånsin kräkts tidigare. Men nej, han hade såklart hittat mitt tävlingslinne för att testa en ny vana. Så nu tuggar det runt i torktumlaren efter en snabbtvätt av L - man får ju i alla fall ha någon sorts ambition om att inte lukta illa innan loppet.

Förutom kräkset känns det riktigt bra. Båda föräldrarna på besök, med en attackplan designad L för hur de ska kunna åka tunnelbana fram och tillbaka mellan olika publikpunkter för att se mig fem sex gånger under loppet. L har packat varma, torra ombyteskläder åt mig med kärlek. Jag har sovit gott. Benen känns pigga och starka. Och nu är det mindre än tre timmar till start!

Så, startnummer 2169, startgrupp c, måltid 3.15 (men öppen för att vad som helst kan hända efter tre mil, med tanke på att jag aldrig testat en mara förut). Men jag börjar i alla fall med 4.36-tempo. Om jag inte rycks med av stämningen, vill säga :) Vi ses vid loppet!

Kräkset borttvättat lite.

torsdagen den 26:e maj 2011

Abstinens & upprymdhet

Försöker hantera den kluriga kombinationen av träningsabstinens och upprymdhet inför maran i övermorgon genom att läsa löparbloggar. Har inte gjort det så mycket tidigare, men håller på att bli helt fast.

Upptäcker att en av mina tränare, Ellinor, bloggar och bläddrar mig från inlägg till inlägg utan att riktigt kunna sluta. Kul att läsa nån annans tankar om passen där man själv slitit och svettats.

Klickar mig vidare till Träningskompisen, som samlar träningsbloggar för olika sporter (1 om kungfu, 4 om kettlebell, 117 om löpning, jag är inte direkt ensam). Uppenbarligen verkar jag inte löpa nån risk att få slut på inlägg att läsa.

Hamnar på Snabba fötter, som jag tror jag stött på nån gång tidigare. Tänker att jag nog ska försöka fixa lite kort på mig själv på lördag, är roligt att se andra på bild. Hoppas jag får till en liten före- och efter-grej, som i fitness-reklamer på TV-shop med skillnaden att jag ser glad och pigg ut före och som en utskiten banan efteråt. Ursäkta språket.

Läser att Snabba fötter gått några sessioner hos kiropraktor nu  i maj. Det är kanske det jag får lov att göra om höften inte slutar kännas konstig. Var hos naprapat (Mikael på Access Rehab) i januari efter en bristning, funkade riktigt bra (och mycket ont), men naprapat kan inte va rätt för en strulande höft, va?

Slut på prat om skador, jag mår ju faktiskt strålande. Får slita mig från bloggläsande en stund nu.

onsdagen den 25:e maj 2011

Har syndat - och det kändes riktigt bra

Har just slängt i mig en macka efter dagens så kallade löppass. Eftersvettas lite och ska strax stretcha innan duschen. Men först en bekännelse... Jag kunde inte riktigt hålla mig, jag sprang 27 minuter när jag egentligen bara fick springa 20. Och jag såg redan efter halva passet att det gick lite snabbt jämfört med mara-tempot på 4.36 per kilometer som jag borde hålla, men jag lät mig ändå öka tempot så att snittiden landade på 4.26.

Förlåt.

Men det kändes riktigt, riktigt bra. Lite stel i den där knasiga högra höften, men lätta, lätta ben, en snittpuls på 154 och ett stort leende på läpparna. Tre dagar kvar!

tisdagen den 24:e maj 2011

Underligt tomt

Fyra dagar kvar och tisdag utan träning med klubben, eftersom benen ska sparas inför lördag. Glömde först att gå hem från jobbet. Sen tvätt, organisera kontoret, köra diskmaskin, dammsuga, torka golven och laga middag. Väldigt tomt, ser verkligen fram emot att få sätta igång med träningen ordentligt igen. Imorgon: 20 minuter löpning. Inte direkt tillräckligt för att hålla abstinensen stången.

måndagen den 23:e maj 2011

Pilgrimsresa

Igår skickade J vidare ett mail från en diakon som ska ordna pilgrimspass åt oss. Vi nämnde inte uttryckligen att vi inte direkt är religiösa. Men å andra sidan har jag läst att Camino de Santiago de Compostela, pilgrimsrutten till Santiago i nordvästra Spanien, är öppen för människor av "alla världens trossystem", så jag gissar att icke-tro kanske är okej också.

Första två veckorna i augusti bär det av. Eftersom jag redan haft åtta veckors semester i år så får vi nöja oss med en av de kortare sträckorna, från Porto i Portugal, runt 23 mil (Camino Portugues). Jag läste just ut boken Unholy pilgrims, där författaren går den klassiska sträckan från Frankrike, drygt 80 mil. Rejält mycket längre, men å andra sidan så promenerar de, medan vi tänkt springa. Kommer vi fram för fort så springer vi kanske vidare till Jordens ände, Finisterre, ett par maror längre västerut.

Jag hade en vecka förra sommaren då jag också sprang långt varenda dag - inte riktigt lika långt per dag men tolv mil på en vecka. Men det blir första gången nånsin jag kan säga att jag springer på semester (visst vi flyger ner till Portugal, men vi tar oss faktiskt till grannlandet i löparskor). Allt vi packar får vi bära med oss på ryggen.

Jag lovar att lägga upp packlistan när vi testpackat, sprungit lite och känt efter hur gärna vi vill prioritera bort de sista halvkilona. Just nu funderar vi på om vi kan skippa rakhyvel, ta en hård tvål istället för duschcreme och schampo och hoppa över deodoranten. Varje hekto blir ganska tungt när man skumpar fram med det på ryggen ett par mil om dagen, gissar jag.

Fem dagar kvar till marapremiären! Idag stod det 35 minuter i maratempo på schemat, flöt på bra förutom att jag blev rätt hungrig efter 25 (liten müsli-bar löste det) och att högra höften fortfarande känns stel. Jag hoppas verkligen att den inte strular till det när jag ska springa över tre timmar på lördag...

Nu blir det i princip inga fler springpass före lördag. 20 minuter på onsdag och 10 minuter på fredag är ju mest för att få sträcka på benen och flytet. Känns underligt - ska försöka se till att jag inte jobbar sent bara för att jag inte har en träningstid att passa :)

lördagen den 21:e maj 2011

Äntligen lätt i benen - och ja, jag förtjänade böckerna :)

På dagens meny: en timmes löpning i mara-tempo. Syfte: vänja mig vid farten och avsluta på topp, med gott om energi kvar och ett leende på läpparna.

Jag valde den tråkiga rundan längs E4:an, via Årsta och tillbaka via Älvsjö station - ville inte ha för mycket backar eller några överraskningar. Men vädret bjöd på skön eftermiddagssol, benen hade så mycket spring i sig att jag fick hålla emot, och jag klämde in elljusspåret vid Älvsjö på väg hem. Fånlog sista kilometern (som, hrm, nog gick på 4.15 snarare än 4.36, fy på mig).

Det var fullt med picknickande människor vid elljusspåret. Mötte en liten femårig tjej som rusade sådär som man bara gör i den åldern, när man inte har en aning om hur man sparar på energin utan bara tar i så mycket man kan. Roligt, såg skönt ut.

Så maratempot blir definitivt 4.36 per kilometer, alltså sikte på att komma runt på 3.15. Jag har ju egentligen ingen aning om hur kroppen kommer må efter tre mil, så det kanske går åt fanders, men hittills blir jag ju inte blir speciellt trött första eller andra milen med det tempot, och pulsen stannar  under 160.

Och ja, jag bestämde mig för att jag är värd springböckerna. Så om 3-7 arbetsdagar dimper Born to Run, Endurance Sports Nutrition och A pilgrim's Guide to the Camino Portugues ner i brevlådan. Den sista får jag lov att berätta mer om imorgon... (en ledtråd: semesterplaner :)

fredagen den 20:e maj 2011

Får jag unna mig tio springböcker på Amazon?

Underligt trög dag. Skrivkramp på jobbet hela dagen, kanske de mest improduktiva sju timmarna på länge (sen gav jag upp och tog helg). Tung i benen också, som om de är slitna. Allra värst: högra höften känns som om den saknar olja. Sånt gör mig alltid lite paranoid. Har aldrig egentligen varit allvarligt skadad, men ett par små bristningar i vintras och för länge sen ett ont knä var illa nog. Höften kändes lite konstig på löprundan igår, och när den fortfarande var stel idag blev man ju lätt orolig. Det gör inte ont, men jag skulle ju inte vilja känna såhär när jag ger mig av på maran nästa lördag

Jag försöker bota det genom fler böcker om löpning. Det är lite som delen av mig som gärna vill känna sig som en författare: jag skriver visserligen i princip aldrig något, men jag läser en del böcker om att skriva. Så en sån här dag, när det står vila på schemat och jag känner mig sliten så kan jag i alla fall läsa om andra som springer och sliter.

Sökte lite böcker i telefonen på väg hem från jobbet. Laddade ner Amazons iPhone-app. Farliga grejjer. Mellan Hornstull och Fruängen hade det hamnat tio böcker i varukorgen. Under promenaden till Långbro park flyttade jag de flesta till önskelistan, men jag är ändå lite osäker på om jag får borde unna mig dem... Ska fundera lite. Till dess läser jag ut "Unholy Pilgrims: How One Man Thought Walking 800 Kilometres Across Spain Would Sort Out His Life", där Tom snart är framme i Santiago de Compostela efter en treveckorspromenad. Man blir rätt sugen, även om jag nog gärna byter ut hans supande och bakfyllor mot joggande och sköna siestor.

torsdagen den 19:e maj 2011

Funkade :)

Läste reportaget om Ann Trason och Tarahumara-indianerna ur Chris McDougalls bok Born to Run, och ja, det funkade. Kan gå och lägga mig inspirerad och med mersmak, drömma om utmattning :)

Nio dagar kvar

Det är idag det börjar. Nedtrappningen alltså. Det är inte meningen att jag ska bli trött av träningen närmsta veckan. Lördagen om nio dagar är det nämligen dags för Maran, mitt första maratonlopp. Så nu ska jag bara känna mig snabb och stark, med krafter kvar, efter varje pass. Tränarens råd (yup, jag har en sån, en väldans trevlig till och med, berättar mer om det nån annan dag).

Well, jag var tung i benen innan jag ens hunnit från kontoret till hissen. Sa hejdå till en kollega, joggade i nerförsbacken mot Stureplan på jakt efter en varmkorv, eftersom jag var hungrig också, och kände att det redan tog emot.

Får väl ta det med tanke på att jag klämde in en tävling i förrgår, sprang upp och ner, upp och ner för det värsta spår jag nånsin utsatt mig för. Avslutade med en kvarts intensivt haglande som förvandlade spåret till lervälling, glasögonen till kaleidoskop och framsidan av låren till nåt vitt och rödprickigt, lite som prickig korv men tvärtom. Ändå glad att O fick med mig dit, 1:06:35 på femton kilometer konstant backig Ursviks-terrängbana ska jag va jädra glad över.

Så jag skippade 75-minuters-passet idag och sprang direkt hem istället, runt 50 minuter (råkade stänga av klockan längs Hornsgatan, så vet inte riktigt). Var tröttsamt nog idag, så det var nog klokt. Ska läsa ett långt reportage i Filter om galna ultralöpare och indianer som springer längs Klippiga bergen istället. Kollega J hittade det och tänkte på mig, väldigt fint. Läser jag det så blir jag säkert inspirerad nog att känna mig snabb och stark trots allt :)

onsdagen den 18:e maj 2011

Börja skriva

Jag har sett mig själv som författare sen jag var tolv (en sjuttio-sidig fantasy-historia där karaktärerna hette fyrstaviga saker som Gwaithariel eller Hierotalthare: förlåt, förlåt min stackars svenskafröken Pia som var tvungen att läsa den), och som löpare sen jag var tio. Min far tog med mig på en trekilometersslinga vi kallade Villarundan. Det var stort, stort, stort när jag orkade springa hela rundan utan att gå.

I långa perioder sen dess har jag varken sprungit eller skrivit. Bytte löpningen mot rökning när jag var 16. Skriver numera intensivt på Min Stora Genombrottsroman ungefär en vecka om året, ett nytt ämne varje år. Men i mina egna ögon, den där vad-är-du-för-typ-egentligen-om-du-beskriver-dig-med-fem-ord-Jonas, så har jag alltid varit Författare och Löpare. Visst är det vackert hur smickrande ens självbild kan vara.

Men nu, nu börjar det bli hyfsat sant. I alla fall det där med löpningen. Tio dagar kvar till Stockholm Marathon, min första mara. Tänkte till och med försöka springa hyfsat fort. Har svårt att prata om nåt annat, tänka på nåt annat, så svårt att jag liksom måste skriva av mig.

Därav bloggen. Ett blogginlägg gör mig knappast till författare, men alla lopp börjar med ett enda steg, alla författare skriver nån gång sin första text. I den här kommer ni i alla fall slippa alla Gwaithariel och Hierotalthare.