Årskrönika 2011: året då Springjonas blev besatt (januari-juni)

Januari

2011 började faktiskt med en liten skada. Det är så länge sen nu att jag glömt det, men jag hade åkt på en liten bristning i vaden. Tre tortyrsessioner hos Access rehab senare kunde jag springa som vanligt igen. Jag fick med mig en sund skadeparanoia, som tyvärr inte skulle visa sig räcka hela vägen.

 

Februari-april

Jag och L åkte på vårt livs semester (hittills): åtta veckors rundresande i Sydostasien, Australien och Fiji. Min träningsdos sjönk rejält, men inspirationsnivån åkte upp, upp, upp. Och jag sprang nånting, nånstans minst varje vecka:

- Hongkong är en häftig stad, men byggd för löpning är den inte. Fram och tillbaka längs en fullsmockad strandpromenad, kors och tvärs över överfyllda trottoarer och övergångsställ. Min bästa plats var Kowloon Park, som tyvärr bara mäter 200 gånger 400 meter. Fram och tillbaka, var ordet.

- Trafiken i Hanoi, Vietnam, är fullkomligt livsfarlig. Undvik till varje pris! Som tur är finns en trevlig sjö med en tvåkilometers gångväg runt mitt i stan. Jag skulle inte våga ens försöka springa längs en stadsgata.

- Siem Riep, Kambodja, var otroligt hett, så första turen tog jag sent på kvällen. Tyvärr räckte gatubelysningen inte långt i nån riktning, så jag fick ge upp och springa omkring inne i stan. Nästa gång sprang jag istället mitt på dagen. Tre liter vatten hann jag dricka på 15 kilometer, men det var riktigt häftigt att springa till Angkor Wat.

- I Indonesien testade jag alla sorters löpning. Runt, runt kvarteret i storstaden Yogyakarta, till applåder från de parkerade becak-förarna vid mitt sjätte varv. Frukosttur längs en av världens främsta stränder vid Seminiyak, Bali. Och kvällstur på Lembongan-ön, där jag den tuffa vägen lärde mig hur mörkt det blir när solen går ner på en tropisk, glesbefolkad ö utan gatlampor. Långa bitar fick jag gå hemåt med händerna utsträckta framför mig, för att jag inte kunde se var vägen gick.

- I Australien sprang jag i över 30-gradig, solgassande värme i Brisbane, genom de botaniska trädgårdarna i både Melbourne och Sydney men framförallt i den overkligt rödgröna gryningen vid Uluru, utan en vaken själ.

- På Fiji saknade alla öar vi besökte väg, men en av dem hade en stig upp till toppen. Med hjälp av händerna lyckades jag jogga upp (jobbigt) och ner (läskigt) innan jag körde tjugo varv runt en rygbyplan bredvid vår hydda.

 

Maj

Jag spenderade några veckor med att långsamt trappa upp träningen igen, innan det var dags att trappa ner inför mitt livs första maratonlopp. I träningsabstinensen inför loppet startade jag den här bloggen och hittade snabbt ett nytt beroende. Loppet, som var Stockholm marathon, gick helt lysande och lämnade mig euforisk.

 

Juni

Jag och min barndomsvän Jon bestämde oss för att ge oss ut på semester till fots ihop. På varsitt håll (han bor i Skåne/Holland, jag i Stockholm) hade vi snärjts av löpningens trollkraft och till och från snackat om olika galna upptåg vi ville göra ihop. Nu skulle det bli av - vi köpte flygbiljetter, guideböcker och ryggsäckar, skaffade pilgrimspass och förberedde oss för en springtur på en och en halv vecka i juli-augusti.

 

Innan det var dags hann jag faktiskt med en annan resa: till franska Alperna med min far, där jag sprang en del sköna pass runt Annecy-sjön, tog en heldagstur på cykel och framförallt vandrade över berg av olika höjd, ibland med uppenbar brist på lokalsinne.

 

I vardagen trappade jag upp träningen igen efter marapremiären, nu i en ny träningsgrupp i Studenterna och med Clarence som coach. I min allmänna eufori och med en kropp som kändes som Stålmannens trappade jag upp mängden till sisådär sju mil i veckan. Det var kanske inte helt lyckat, skulle det visa sig under andra halvan.

 

Imorgon kommer del två, juli till december. Berätta gärna om ditt löparår 2011 också!