lördagen den 26:e november 2011

Yes I can - springa!

Jag kan springa, jag kan springa, jag kan springa! En halvtimme utan minsta lilla känning av att höften var stel, knäet stramade, nån sena eller muskel var öm eller att något ens hotade med att börja göra ont.

Man skulle kunna säga att jag borde vara försiktig, inte ta ut segern i förskott, vänta tills det har gått bra några träningspass i rad, några långturer, innan jag utropade Knut som botad. Jag kanske får äta upp det här på måndag, när jag springer nästa gång.

Men jag tänker tvärtom: om jag inte tar ut segern idag kanske jag aldrig får ta ut den. Så jag firar!

Varför gick det plötsligt bra? Tja, endera behövde Knut och hans vänner bara ett par löpturer på sig innan de lärde sig att hålla sams, eller så kan det ha att göra med ett par småsaker jag gjorde i upplägget just idag:

1. Jag höjde tempot lite grann, från drygt 5 minuter per kilometer till 4:40.
2. Jag fokuserade på att hålla uppe stegtempot, faktiskt en bit över 180 steg i minuten
3. Med lite högre fart och lite snabbare stegtempo blir jag naturligt en framfotalöpare, snuddar bara med hälen i marken.
4. Jag började med löpning direkt, istället för att cykla tjugo minuter före som igår och bli rejält trött i vaderna
5. De sista tio minuterna sprang jag till och med i mina hobbitskor (Vibram's five fingers)

Tillsammans gör det mig mycket lättare, varje enskilt steg mindre slitsamt, hållningen stoltare.

Det var min tränare Clarence som planterade tanken om faran med långsamt långtempo i mitt huvud när jag berättade om mina ultraplaner och nämnde att jag såklart tänkte kompensera längre långpass med lägre tempo för att inte bli mer sliten. Han varnade för att springa för långsamt, eftersom tekniken ändras så mycket när man sänker tempot och det skulle kunna leda till en skada. Sen gick jag och hoppade på ett långpass med ett gäng Funbeatare i 6:30-tempo, mycket långsammare än jag nånsin brukar jogga omkring - och fick löparknä.

Vetenskapligt bevisat samband? Knappast. Men det fick mig i alla fall att fundera på ifall mitt optimala, lugna distanstempo inte skulle kunna tänkas va lite, lite snabbare än jag brukar köra.

Och när det gäller stegfrekvensen är det nåt jag lekt med på löpbandet i flera månader - jag är bara förvånad över hur lätt det plötsligt gick idag att komma upp i över 180, nästan 190 faktiskt, steg i minuten. Tidigare har jag kämpat och kämpat för att sega mig upp från 165 mot 180 och inte riktigt lyckas.

Nu är jag glad, glad, glad i hela kroppen - får hålla mig hårt i skinnet för att inte sticka ut och springa imorgon igen!

4 kommentarer:

  1. Det var goda nyheter! Och jo, springer man mer på framfoten brukar det minska belastningen på knäna, men belastningen på vaderna ökar istället.

    SvaraRadera
  2. Grattis!!!
    Själv har jag slagit PB i knäböj idag (63,5 kg) och lyckades göra flera dips (20 st)...stolt som en tupp!!!

    /ingrid

    SvaraRadera
  3. @Magnus: Jo det kände jag verkligen igår (även om det ju inte var nån överraskning, direkt)

    @Ingrid: grattis igen!

    @Viktor: ja, jag jobbar på att få koll på benen först, sen kommer jag nog och frågar ifall jag är för sent ute för att hänga på till La France i april!

    SvaraRadera