onsdagen den 23:e november 2011

Knut, ska jag skratta eller gråta?

Knut,

Jag vet att du bara är ett offer. Att du är ett löparknä eftersom jag är för stel i rumpan, så att en liten pluttmuskel i höften drar i en sena som sen drar i dig. Du vill inte ömma, vara svag eller göra ont.

Men sluta vara en sån jädra vekling. Jag har utsatt mina lår för tokrusande nedför Ursviks extremes alla backar. Inget klagande. Jag har hamrat vaderna igenom 42 kilometer asfalt. Inget klagande.

Men du, Knut, sen du klagade lite har du blivit bortskämd med två veckors naprapatbehandling, en halvtimmes stretching om dagen, stärkande styrketräning och paus från löpningen. Så tar jag ut dig på en enkel liten jogg hem från jobbet och efter bara fem kilometer börjar du klaga.

Okej, jag är lite glad över att du pallade en halvmil och att du aldrig gjorde ont, bara gav en liten förvarning. Men det är ju bara för att jag är en sån urbota halvfullt-glas-kille.

En annan del av mig tänker bara:

Skärp dig, din mesiga och bortklemade lilla led. Jag tänker springa. Lev med det.


Från Springjonas i farten

4 kommentarer:

  1. Hm, nu är jag förvirrad...Knut och Kent?? Är det fler kroppsdelar som har börjat krångla???

    /ingrid

    SvaraRadera
  2. Haha!! Nedrans Knut!! Bråka med brorsan på detta viset!! Jag ska hjälpa dig broder & ge han en rejäl känga i jul så han aldrig glömmer det! No thanks necessary. :)

    SvaraRadera
  3. Ännu handlar det om bara några veckor. Av ett långt löparliv. Låt Knut vila, vetja. Det finns gott om tid för många mil sen...

    SvaraRadera
  4. Hmm, Kent heter såklart Knut. Blev lite småförvirrat där, kanske därför han surnade till. Men nu verkar han va på fint humör, så jag duckar dina sparkar, syster :)

    SvaraRadera