Har aldrig gjort väsen av sig förrän i torsdags, de sista trehundra metrarna på nedjoggen. Har levt i ordlös symbios. Burit mig hit och dit, höger och vänster, snabbt eller långt. Aldrig knotat, aldrig ens bett om ett tack.
Jag borde kanske tackat honom ändå. Uppmärksammat allt knot. Berättat om all glädje han skänkt mig.
Han har ju aldrig ens fått ett namn, en så anonym tillvaro har han fått leva i. Ignorerad och bortglömd.
Ändring på det nu. Högra knä, jag döper dig härmed till Knut. Jävla Skitknut, just idag.
Jävla Skitknut, vad håller du på med? Varför strejkar du och gör ont? Varför fick du för dig att börja sträcka, ömma och dra efter femton kilometer? Och göra ont, sådär att man inta kan ta ett vettigt löpsteg efter finapausen vid 19km? Vägra ge med dig efter att resten av kroppen fått upp värmen igen. Varför då?
Förstår du inte, Knut, att jag hade jättekul, kroppen var lätt och stark, struntpratet med alla trevliga, nya löparkompisar flödade och jag såg fram emot att springa ett dussin kilometer till?
Så kommer du och pajar festen, för vad då? Lite uppmärksamhet? Lite vila på soffan?
Dålig stil, Knut. Jag tror jag får lov att ta dig till en naprapat som får knåda dig tills du lär dig veta hut. Först åker vi till gymmet och hejar på L som ska springa på sina knän, så du får se två välartade knän.
Skäms, Knut!
Från Springjonas i farten
Knut kanske blir glad igen nu om han får lite uppmärksamhet och extra behandling? Man tenderar av ngn orsak inte att uppskatta de välfungerande kroppsdelarna innan de börjar gnälla.
SvaraRaderaKnut kommer att bli glad om han får sig en rejäl omgång/uppläxning hos naprapaten.
SvaraRaderaBra jobbat idag och trist med knäet.
@S: Ja han verkar ha gillat det, till och med naprapaten verkade tycka att han var i fint skick.
SvaraRadera@M: Tack! Och kul att ses live! Nu verkar knäet (ta i trä) bete sig igen, hoppas det aldrig kommer tillbaka