Inte. Inte ens nära.
Men de höll ihop hela vår lilla sju-kilometersslinga ut över Djurgården, med stegrande tempo ned mot 4:05 kilometern, utan mer knorrande än lite stelhet. Flåset var helt löjeväckande kasst, men ett tag i början orkade jag i alla fall småsnacka med Micke. Ett tag.
Det var först i nerjoggen som benen började strejka på allvar. Några hundra meter innan tunnelbanan var det som om en nerv kom i kläm i högra knät. Rejält. All kraft borta och rätt rejält ont.
Hoppas verkligen det försvinner med stretchen. Sitter på golvet i vagnen nu och drar segt, segt, segt i musklerna åt alla håll.
Från Springjonas i farten
Ha inte bråttom att "fixa" benet nu, Jonas. Du har belastat din kropp hårdare senaste året än på många år tidigare. Och du har en lång vinter på dig att komma ikapp eventuella bakslag som sker nu. Det är väl inte konstigt att du känner av kroppen nån gång i alla fall? Du har varit skadefri länge, trots snabb stegring av löpandet.
SvaraRadera/Tomas
Klokt skrivet, Tomas!!
SvaraRaderaHåller med till 100 procent.
/ingrid
No problemas, jag har det inte bråttom - trots att knät kändes okej igen efter en stund på tunnelbanan och benen inte kändes slitna igår blir det två dagars helvila och långpass i rejält lugnt tempo imorgon.
SvaraRadera