Tog min första springtur med Ola sen i maj, jädrar vad jag ser fram emot att hans ben lägger krånglet bakom sig och börjar funka ordentligt igen. Fram till Stockholm Marathon var jag van vid att tjöta ihop varenda vecka, men sen dess har han brottats med löparknä. Nu är det på väg åt rätt håll, men än så länge får han ta det lugnt och försiktigt, så springturen ihop gick över telefon - jag ringde honom när jag sprang hemåt från jobbet och snackade strunt en halvtimme medan han handlade.
Inte direkt samma sak, men kul att det går framåt för honom, ett långsamt steg i taget så att säga. Han har galen abstinens - jag har svårt att ens föreställa mig hur det skulle kännas att inte kunna springa ordentligt på två tre månader.
På lördag ska han springa Kistaloppet - även om han inte har några förhoppningar om nån speciell tid känns det symboliskt bra, tycker jag. Kul också att han dragit ihop ett rätt stort lag från Kista gymnasium - jag hoppas att jag kan ta mig dit och heja, nu när jag bestämt mig för att inte springa själv.
Och det där med att springa med handsfree-telefonsamtal är faktiskt en riktig höjdare. Uppförsbackarna blir lite flåsiga, men annars är det strålande.
Idag blev det drygt elva kilometer. På vägen hann jag med ett telefonsnack med min far, ett långt med Ola och så stötte jag ihop med Jonathan, som var ute på långpromenad. Löpning kan va socialt, till och med när man springer ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar