Stockholm Marathon vs Lidingöloppet

Martin Borgs undrade vilket lopp som är tuffast och föreslog för en vecka sen att jag skulle skriva om det på bloggen. Sen har jag fått samma fråga från tre personer till.

Det roliga är att utmaningen i loppen är hyfsat olika - i alla fall så olika som två olika sträckor av kasta-fram-höger-ben-kasta-fram-vänster-ben-repetera-några-tiotusen-gånger nu kan vara.

Stockholm marathon

Den riktigt tuffa utmaningen handlar om socker. Om att musklerna, levern och blodet bara kan hålla en viss mängd glykogen (en sorts socker, typ), runt 2000 kalorier eller ungefär tillräckligt för att springa tre mil. Det spelar ingen roll hur mycket du kolhydratladdar eller hur vältränad du är - mer glykogen får du inte in.

Och det är glykogen som är kroppens främsta bränsle när man springer. Det är lättillgängligt och ger ett rejält energiflöde, tillräckligt för att springa rejält fort (det är bara i de allra kortaste sprintloppen som man använder ett annat bränsle, som tar slut innan man kommit ett helt varv på en rundbana). Men det räcker alltså bara runt trettio kilometer.

Eftersom ett marathonlopp har tolv kilometer kvar efter att man sprungit tre mil så tar glykogenet slut innan mållinjen. Du har säkert hört hur löpare går i väggen just där, eller talar om att marathonlopp handlar om sista milen. Detta är anledningen.



Springjonas med väldigt ont om energi
i musklerna på upploppet.

Lösningen: dels att fylla på med energi under hela loppet så att glykogenet man förbränner kan ersättas - men det finns begränsningar för hur snabbt kroppen klarar att fylla på - och dels att träna kroppen i att använda fett som energikälla.

Fett är nämligen kroppens alternativ b som bränsle. Den stora nackdelen: det ger inte alls lika mycket energi per minut, så hur pigga benen än är så riskerar de att få för lite bränsle. Fördelen: du har i praktiken obegränsade mängder energi i kroppen, till och med om du har en läskigt låg andel fett i kroppen.

Stockholm marathon är backigt för att vara ett marathonlopp, men det är inte speciellt backigt. Det är fullt med fantastisk publik längs nästan hela banan, underbar stämning och lättsprungen asfalt. Men det är en kamp mot ett sinande bränsleförråd - har du inte tränat rejält med långa, långsamma långpass så riskerar du att springa med näsan före in i en osynlig vägg med mer än en mil kvar. Den längsta mil du någonsin sprungit.


Lidingöloppet

Lidingöloppet är just tre mil. Har du ätit ordentligt så att energilagren är fulla när startskottet går, dricker sportdryck längs banan och kanske suger i dig en energigel så ska du inte ha några problem att klara dig till mållinjen utan att få soppatorsk. Här är utmaningen något helt annat:

Backar.

Många backar blir det. De kommer i två former, med olika konsekvenser:

Uppförsbackar. Alla vet att såna är jobbiga. Är man trött och Abborrbacken tornar upp sig är det lätt att börja längta efter tv-soffan och fråga sig vad man håller på med. Det är lätt hänt att gå på alldeles för hårt i Lidingöloppets backar, försöka behålla tempot uppför och samla på sig mjölksyra som förvandlar musklerna till sega klumpar. Eller säcka ihop som en påse potatis och tappa ställningen, så att man sliter snett på rygg, ben och det mesta andra och slösar energi.

Springjonas med stumma lår på upploppet i Lidingöloppet.

Nedförsbackar. Hur skönt det än känns när man kommer över krönet och ser att det går utför så är det en dödlig fara, åtminstone för dina lårmuskler. Du trycker på, tänker att du rullar utför snyggt och lätt som en kenyan - medan publiken ser att du dundrar på som en elefant och landar med sån kraft på hälen vid varenda steg att när backen är över är dina muskler det också. Två mil av sådana nedförsbackar och vips kan sista Lidingömilen kännas ja, ungefär som den där sista milen på Stockholm Marathon - bara av ett annat skäl.

Lidingöloppet går i skogen. Det har alltså inte publik längs med nästan hela banan - men åtminstone rejäla samlingar på flera ställen som ropar och skriker, och musik på ett par ställen. I gengäld går det på härligt, mjukt underlag, med grandoft i luften och fantastiskt vacker natur att vila ögonen på. Personligen tycker jag att det är mycket, mycket roligare att springa i skogen än på asfalt - och dessutom roligare med lite backar än på oändliga, flacka kilometer.

Så vilket är då jobbigast?

Det trista svaret är - såklart - att det ena inte är självklart jobbigare än det andra. Är du duktig på backar så klarar du dig bättre i Lidingöloppet (grattis, dalmasar!), har du rejält med riktigt långa pass i kroppen så klarar du troligtvis maran bättre. Den riktigt avgörande faktorn, enligt mig, är vilket lopp du tycker är roligast: ett publikhav och asfaltsväg mitt i stan, eller mjuka backar i skogen med glada publikklickar här och där längs banan.

Personligen njöt jag hela vägen i båda loppen. Väggen slog jag i efter 35 kilometer på maran, låren kändes som köttfärs efter två mil på Lidingöloppet. Och jag gillade att kämpa genom resten av loppen ändå.