Pers med arton minuter på Lidingöloppet, hela historien

Här kommer den långa, mångordiga, egocentriska historien om Lidingöloppet igår. Är du inte sugen på hela berättelsen så bjuder jag på en kortvariant (varning för spoilers!):

Wow, sjukt härligt, tungt och kämpigt men wow, jag kände mig lätt och snabb som en superhjälte och slog personbästa med drygt arton minuter, mer än 35 sekunder kilometern. Jag är galet tacksam till alla människor som hjälpte mig - världens bästa hejarklack, alla smurfar som langade vätska och skrek, klubbkompisarna som hjälpte till att dra och alla andra som hejade längs banan. Tack!

Så den låååååånga versionen (det är trots allt tre mil det handlar om):

Kom ut till ön redan halv elva, två timmar innan start. Lämnade hejarklacken bakom mig för att slippa all stress, och för att säga hej till ett par springbloggare (som jag tyvärr aldrig lyckades hitta).

Vädret var helt fantastiskt - klarblå himmel, uppemot femton grader, vindstilla och med en sol som värmde trots att det snart är oktober. Jag mötte upp massvis med taggade klubbkompisar som skulle springa eller hade kommit ända ut till ön bara för att heja och langa vätska till oss längs banan. Pratade ihop mig med Patrik om att vi skulle hjälpas åt att dra med sikte på 2:05-2:10, tillsammans med Magnus och Daniel. Men så fick jag släppa iväg honom till startområdet, eftersom världens bästa hejarklack (aka min familj) inte hade hunnit fram än, och jag var tvungen att ge dem min ryggsäck.

Nu gjorde det inget. Till slut hittade vi varandra och vi promenerade tillsammans mot starten. Jag tänkte att tjugo minuter skulle räcka gott som uppvärmning, eftersom loppet är såpass långt, så jag struntade i alla stressade löpare som kryssade sig fram genom folkmassan. Vi tog det lugnt, stannade för ett par foton, skrattade lite och jag kände mig sjukt taggad.

Jag joggade, körde lite uppmjukningsövningar, ett par stegringslopp och kände hur pulsen steg innan jag stegade fram till högraste kanten i startgrupp 1C. Såg Patrik och ett par andra smurfar en bit längre fram, eftersom de skulle starta i 1B. Planen var att sega ikapp deras 30-sekunders försprång på några kilometer om det inte blev alldeles för trångt. Sen skulle vi sikta på 41, 41 och 43 minuter milen, om

Pang, så var vi iväg. Folk rusade förbi runtomkring, jag höll mig i skinnet men började skutta om folk över gräset bredvid grusstigen. När stigen blev lite smalare fick jag syn på Jonas rygg trettio meter längre fram och började långsamt, långsamt närma mig. En bit framför honom var det andra gänget också. Wow, redan ikapp!

Jag var stenhård med min taktik att ta det lugnt, lugnt i uppförsbackarna, så det tog ett tag att komma ikapp - den första halvmilen är rätt kullig och varje bit uppför lät jag mig bli passerad. Sen kom några rejäla nedförsbackar, då jag tryckte på och rullade förbi ute till vänster och vips var jag äntligen ikapp!

Varje kilometer kollade jag på klockan. Den första gick på 4:45 och jag tänkte att den nog innehöll en dryg halvminut extra innan jag kom fram till startlinjen. Sen var det runt fyra minuter varenda gång, ibland nedåt 3:50, nån gång uppe på 4.05. Vi växeldrog lite spontant, kroppen kändes lätt och bra trots att tempot var lite snabbare än planen.

En gång kollade pulsen på klockan, läste 183, tänkte att shit är det så högt efter en halvmil så lär det gå åt fanders. Men så tänkte jag att va tusan, kroppen känns bra så jag kör på. Bestämde helt enkelt att inte kolla pulsen igen - och körde på.

Min taktik ställde till det lite med att springa i klunga och dra åt varandra - i ett par nedförsbackar drog jag iväg och fick ett rätt långt försprång, sen i uppförsbackarna kom de andra ikapp och sprang om. Så iväg i nedför, ikapp uppför. Om igen, igen. Men däremellan var det sjukt värdefullt och jag bara log, kände mig hur stark som helst.

Framåt Lidingövallen vid åtta kilometer drog jag lurarna ur öronen för att höra publiken. Precis när jag kom fram hörde jag världens bästa hejarklack skrika lungorna ur sig, speakern som ropade "här kommer en grupp från Studenterna som turas om att dra" och kände hur benen drog iväg med mig ännu mer och jag kunde inte annat än tjuta och klappa med händerna ovanför huvudet - och publiken som ropade och klappade tillbaka var världens energikick.

Så kastade sig Hanna ut ur publiken skrikande Joooonaaaas med min sportdrycksflaska, de andra i klungan fick sina flaskor också (även om Daniel fick lite strul och hamnade fem sekunder efter oss), vi tog det något lugnare en kilometer för att få i oss några klunkar sportdryck.

Vid tio kilometer låg jag strax före målet på 41 minuter och mådde hur bra som helst, helt pirrig av lycka. Sen började fartsträckan: sex kilometer med flacka, långa nedförsbackar. Jag var tvungen att hämta andan en liten stund, men sen tryckte jag på nedför, passerade löpare, klubbkompisarna vid axeln - här går spåret genom en skog som var så fylld av solsken att det är helt omöjligt att låta bli att le.

Nånstans vid halva loppet var det en lång, lång nedförsbacke där jag tappade bort klungan bakom mig ett tag. Ända tills den artonde kilometern - där loppets tuffaste uppförsbackeparti börjar. Abborrbacken och Karins backe släng er i väggen - de kommer en och en i långa partier av nedförsbackar - men mellan kilometer sjutton och tjugo är det brant uppförsbacke på brant uppförsbacke. Så jag växlade mellan lugn löpning och snabbgång uppför och Magnus kom flygande förbi som om han fått vingar, pang, tre kurvor senare var han försvunnen i fjärran. Jag led, men bet ihop under loppets långsammaste halvmil (4:20-tempo).

Uppe på toppen hoppade Hanna ut med en flaska sportdryck igen, en balkong tjöt Joooonas helt ofantligt högt (jag hann aldrig se vem det var :) och jag rullade utför och försökte låta benen återhämta sig på väg ner mot Grönsta gärde. Låren började kännas tunga - även om det inte ser så tungt ut på L:s foto från när jag passerade världens bästa hejarklack igen där de stod och skrek vid gärdet.

Direkt efter Grönsta gärde gick jag genom hela de två branta uppförsbackarna för att inte riskera någon mjölksyra och för att dricka upp hela sportdrycksflaskan. Jag tror det var det smartaste jag gjorde på precis hela loppet. Säkert tio, femton löpare passerade, men jag fick i mig en massa energi och lyckades trycka upp tempot direkt efter, hela vägen ned mot vattnet. Stannade till en kort stund vid vätskekontrollen vid 25 kilometer, för att verkligen få i mig hela muggen - men annars pinnade benen på rätt bra.

Framförallt kändes det helt, fullständigt fantastiskt att det gick helt enligt min drömplan - varenda kilometer. Uppför Abborbacken började jag med att gå en liten bit, ökade till jogg och sen började jag springa om folk som vanligt när det planade ut. Hamnade i en grupp på fem-tio löpare (inklusive tjejen som sen knep damsilvret) som sprang om mig varenda uppförsbacke, innan jag sprang om dem igen när det gick utför, om och om igen.

Men inför Karins backe, vid 28 kilometer, kändes benen lite som två stora, varma klumpar köttfärs. Ingen smärta alls, men jag mindes min huvudtränare Lorenzos råd om att se till att inte få mjölksyra i nån uppförsbacke, inte ens den sista, så jag lät klungan försvinna framåt för att ha någon energi kvar alls till sluttampen. Och det funkade. Det gick att öka igen efter att jag joggat och gått upp till krönet - och jag kunde ränna på över upploppet. Inte en suck att jag skulle klara av att spurta förbi någon, men jag kunde hålla uppe farten hela vägen förbi mållinjen - där klockan tickade fram till 2:05:23!!!

I fjol visade den 2:23:40, drygt arton minuter mer. Ett helt galet personligt rekord.

Ännu galnare - när jag frågade min klubbkompis Andreas (som för övrigt tog sig i mål på under 1:50) efter Ursvik Extreme hur snabbt han tänkte att man kunde springa på Lidingöloppet jämfört med det loppet så sa han dubbla tiden och lägg på två minuter. Min Ursvik-tid 1:01:40 x 2, plus två minuter, är 2:05:20 - nästan så man börjar misstänka att Andreas är synsk :)

När Lidingöloppet till slut lyckades få upp resultatet såg jag att kom på plats 178 - av nästan tolv tusen löpare i M30!!!

Hur gick det för dig?