Långtur som inte blev riktigt som väntat

Vi klarade det - med en riktig racingkörning och en tjurrusning av L på slutet, men nu är vi på vackra Nåttarö och har slagit upp vårt tält.

Planen för morgonens springtur var tre mil terränglöpning på Ågesta-spåren. Eftersom jag och L skulle till Nåttarö med en färja tidig eftermiddag hade jag tänkt börja vid åtta. Sen ändrade jag mig till nio. Sen snoozade vi så att det till slut blev strax före tio.

Tre mil såg alltså inte riktigt ut att bli av.

Jag försökte ge mig ut på milspåret, men det var bara glest utmärkt med helgröna små rutor. Inte helt anpassat efter min färgblindhet.

I första försöket råkade jag hamna baklänges på elljusspåret.

Sen alldeles framför tee på ett av hålen på golfbanan, precis som en kvinna var på väg att slå ut.

Sen en stund på nåt som såg ut som rätt spår - tills jag dök upp igen vid starten bara tre kilometer senare.

Sen, sen, hittade jag ut på rätt snirklande stig.

Jag älskar trippandet längs smala stigar, mellan rötter, över stenar, nedför branter och runt träd, med små, små steg och ögonen på marken bara några meter fram.

Men sen blev det klurigt. Stigen delade sig och enda vägmärket var en liten grön platta - mitt mellan stigarna. Ingen antydan om vilken den syftade på.

Det vägskälet följdes av ett till. Sen ett till. Och ett till. Jag fick chansa, leta nya plattor i skogens mest osynliga färg och vända tillbaka om inget fanns. Men det gick an.

Sen hamnade jag i en myr. Alltså inte på, utan i. Ända upp till fotknölarna.



På andra sidan inga nya skyltar. Jagade nya stigar. Skyltar. Begav mig upp på en klippa för att hitta.

Nästa myr var större. Nu räckte fotknölarna inte till och jag fick korsa samma sträcka sex gånger innan jag hittade en fortsättning.



Snittfart sju minuter kilometern, nu började det bli mer frustrerande än kul.

Tjugo minuter senare sprang jag på i vettig takt längs ett spår och kände äntligen igen mig. Nu skulle jag snart vara tillbaka och få springa vanliga motionsspårmen timme. Varenda kurva verkade bekant. Ända fram till - den srora myren. Igen. Jag hade sprungit i en cirkel.

Det var då jag tog upp telefonen, letade upp närmsta väg på kartan och kryssade mig ut ur skogen längs ett mishmash av olika stigar.



En lång, trevlig landsortsväg, en hundträningsbana, ännu en felspringning in på en golfbana, ett stall och en snirklig grusväg senare var jag tillbaka vid Ågesta motionsspår.

En timme och trekvart. Jag klämde in drygt tre kilometer till, mer hade jag inte tid med - och sen kastade jag mig in i bilen och körde hem.

Ågesta skulle kunna lära sig lite om banmärkning av pilgrimsledsritarna i Portugal. I övrigt var det en helt strålande långtur.


Från Springjonas i farten