Hur snabbt springer man marathon jämfört med Lidingöloppet?

Nu ska jag långsamt, ett steg i taget, återgå till livet igen. Träna, alltså. Och dagarna tickar ner till nästa mål - Amsterdam marathon den 16 oktober!

Den stora frågan är om jag pallar att springa under tre timmar. För en månad sen vågade jag inte ens formulera målet för mig själv, skrev lite luddigt att jag hoppades springa på nedåt tretimmarsgränsen. Men friskt-vågat-hälften-vunnit-taktiken har ju gett oanade resultat hittills, så va tusan:

Den 16 oktober ska jag springa maran på under tre timmar! Haha!

Lidingöloppet med alla backar gick ju på 4:10 kilometern i tre mil. De sista tolv mara-kilometrarna, när glykogenförrådet börjar sina, lär ju bli tunga, men å andra sidan: Amsterdamgator vs Lidingöbackar.

Jag kollade resultaten för några av mina snabbaste klubbkompisar, som sprungit både Stockholm marathon och Lidingöloppet i år, för att se hur grymma löpare med mer rutin gör ifrån sig i ena loppet jämfört med det andra:

Patrik Engström (plats 14 respektive 9): 3:25 kilometern på maran, 3:34 kilometern på Lidingöloppet

Patrik Eklund (32:a och 35:a): 3:42 kilometern på maran, 3:48 kilometern på Lidingöloppet

Huruy Ghebrehiwet (35:a och 71:a): 3:43 kilometern på maran, 3:56 kilometern på Lidingöloppet

Slutsats: i runda slängar tio sekunder kilometern snabbare på Stockholm marathon än på Lidingöloppet. Skillnaden mot ett riktigt snabbt marathonlopp, utan Västerbron och dess backkompisar, borde vara ännu större.

Med den mallen borde jag kunna springa Stockholm marathon under drömgränsen på 4 minuter kilometern, sluttid 2:48:48 - och Amsterdam marathon ännu lite snabbare. Men det verkar ju lite väl galet, till och med efter alla drömresultat som benen tagit med mig på på sistone.

Men tre timmarsgränsen, det ska jag ge mig på. Friskt vågat, hälften vunnet!