Okej först en liten friskrivning, en sån där amerikansk söt liten sak:
Följande avsnitt utgör ej ett exempel på rekommenderade aktiviteter. Åsikterna som uttrycks ska ej tolkas som någonting Springjonas uppmuntrar till eller blir inspirerad av.
För här går faktiskt gränsen även för mig. Marshall Ulrich, snubben som i boken jag läser försöker springa tvärs över USA med en snittfart på två marathon plus tio kilometer om dagen när han är 57 år gammal, har just sprungit runt 2 000 av totalt 5 000 kilometer. Han ligger på sjukhus eftersom han inte längre kan stödja på ena foten och läkaren berättar att han har tendonitis, en bristning i hälsenan och mikrofrakturer i fotmusklerna. Ordination: is, upphöjning, antiinflammatoriskt och vila.
Han frågar läkaren ifall det kan räknas som vila ifall han skär ner från 60 miles (96 kilometer) till 40 miles (64 kilometer) om dagen för de 1 700 miles (2700 kilometer) han har kvar.
Läkaren skrattar.
Läkaren slutar skratta.
Marshall och hans fru Heather inser att de möjligen hunnit tappa lite av perspektivet på tillvaron de här senaste veckorna.
Marshall kör på is, upphöjning och antiinflammatorisk. Och fortsätter springa. Såklart.
Fascinerande bok hittills, definitivt läsvärd, men imponerande och fascinerande är bättre ord för att beskriva den än än inspirerande. Jag pressar mig gärna tills det gör ont, det är liksom en del av det där med löpning, men det ska inte göra ondare än att jag kan fortsätta le. Då verkar det inte kul längre.
Vilken galning!!!
SvaraRaderaJag är glad att du drar dina gränser ändå Jonas. Det känns tryggt för systeryster...
Hehe, sen vet man ju aldrig var man ritar upp dem, gränserna, om några år :)
SvaraRadera