tisdag 30 augusti 2011

Hälsoloppet - den långa historien om det ovanligt korta (36:29) loppet

OBS! Varning för riktigt långt inlägg, jag svävar på adrenalinmoln just nu :)

Först: tack, tack, tack till coach Clarence som både tipsade om att skippa träningspasset för att sticka till Huddinge och springa Hälsoloppet - och dessutom tog sig ut i regnet för att heja på under båda varven!

Det började med ett trasigt SL-tåg i Årstaberg, så jag fastnade på Centralstationen i en halvtimme. Med andan i halsen kom jag alltså springande in i funktionärstältet fyrtio minuter innan loppet skulle starta för att efteranmäla mig.

Det gick som tur var utmärkt och de fantastiskt trevliga arrangörerna ordnade allting hur lätt som helst. Jag lämnade in min väska med överdragskläder och allt annat i värdeinlämningen, den finaste värdeinlämningen jag nånsin sett, i ett par, små leksaksstugor på lekplatsen bakom Ronald McDonald-huset. Tyvärr spöregnade det, så jag vågade inte ta fram kameran för att ta en bild.

Spöregnet gjorde det där valet att lämna in alla kläder direkt innan uppvärmningen lite tveksamt såhär i efterhand. Det var rejält kallt i små shorts och tävlingslinne. Men jag joggade runt, träffade en massa Studenterna-kompisar: Christine, Janne, Micke, Stefan och xyz, fick en massa tips om banan och körde lite stegringslopp. Fick upp värmen och benen kändes riktigt glada, tyckte jag, även om underarmarna var lite avdomnade av regnkylan.

Så gick starten. Några galningar for iväg en bit fram, men jag tågade förbi löpare efter löpare i den lilla klungan och fick en känsla av att det nog inte kunde vara mer än ett tjugotal framför mig. Så brukar det inte se ut.

Nu hade ju Hälsoloppet totalt 300 anmälda, inklusive både tio- och fem-kilometers-varianterna, så det var ju huvudanledningen till att jag inte hade hundratals löpare framför mig.

Men ändå. Det kändes snabbt.

Första kilometern eller två bestod mest av lätt, lätt utförslöpning som gick riktigt fort. Jag tog det hyfsat lugnt i uppförsbackarna, tryckte på rätt bra i nedförsbackarna. Tog mig runt ett par löpare och la mig längst fram i min lilla klunga.

Ägnade sen några kilometer åt att meter för meter sega mig ikapp en Enhörna IF-kille och en tjej från Huddinge AIS som liksom såg toksnabba ut, men som jag ändå kom ikapp på nåt sätt. Tittade på klockan. Strax över sju minuter efter två kilometer - men benen kändes lätta, inte alls sådär tungt utmattade som de gjorde i Bellmanstafetten i lördags vid samma läge.

10:45 efter tre kilometer. Några sekunder långsammare, men tempot antydde rejält pers. Höll det fjärde kilometern, sen femte. Passerade halvmilen på bara några sekunder över arton minuter, tiden jag hade siktat på i lördags men klappat igenom trots att jag bara skulle springa just fem kilometer. Speakern ropade ut att tjejen jag låg i rygg på hette Kajsa Berg och ledde bland damerna.

Sen när vi gav oss ut på andra varvet kändes det som om de ökade tempot. Jag orkade inte hänga med, utan släppte taget i de där långa nedförsbackarna. Luckan växte till femtio meter, hundra. Jag sprang om en kille som hade gått i väggen, hejade på honom att komma igen, men kämpade rätt hårt själv. Fick håll när jag försökte sträcka ut i nedförsbackarna, så var tvungen att springa med vikt överkropp när det gick uppför.

Efter sju kilometer kunde jag se att det inte var Kajsa och Enhörna-killen som hade ökat, utan jag som hade sackat lite. Två kilometer i 3:45-tempo var fortfarande snabbare än mitt snabbaste millopp någonsin tidigare - men på något mirakulöst sätt hade det räckt för att jag skulle få tillbaka energin. Och bli av med hållet.

Så jag segade mig ikapp igen, meter för meter, samtidigt som en kille kom som skjuten ur en kanon och sprang om oss allihop. Jag vet fortfarande inte var han kom ifrån - han bara försvann runt en krök och jag såg honom aldrig igen.

Men jag kom ikapp Enhörna-killen och Kajsa Berg och la mig i rygg på dem igen. Kajsa hade fått någon meter på killen och jag hängde på henne. Hade ingen energi att öka mer, men tvingade mig att följa med.

Nionde kilometern var den enda med några uppförsbackar att tala om och det var tungt, men jag bet ihop. Kajsa fick en liten lucka uppför när jag fick tillbaka mitt håll, men jag hade henne inom räckhåll. Kände att jag möjligen, möjligen hade lite energi kvar för raksträckan på slutet - och det hade jag. Stegen hade blivit riktigt tröttunga, sådär elefantlufsande och ineffektiva, vid det här laget, men jag slafsade på. Fick upp knäna, sträckte ut fötterna, kände hur jag ökade trots att jag fick klämma till i högra sidan med handen mot hållet.

Då kom Enhörna-killen farande till vänster om oss. Hans steg såg inte elefantklafsande ut alls. Och Kajsa ökade också. Lätt såg det ut. Jag minskade gapet till henne meter för meter, men det fanns inget extra alls, ingen möjlighet att öka mer, inte ens när jag såg klockan ticka - inte 41 något som mitt personbästa var för ett par veckor sen, inte 38 nånting som jag sprang in på i Midnattsloppet, utan 36:20, 36:21, 36:22...

Hässelby-killen for iväg en bit framför oss. Kajsa Berg slog mig med en sekund och vann damklassen. Och jag sprang in på 36:29, en och en halv minut snabbare än mitt personbästa från förrförra veckan. Fyra minuter och fyrtio sekunder snabbare än mitt personbästa var fram till mitten av augusti. Det kommer jag aldrig att lyckas göra om igen :)

Hela de officiella resultaten är inte klara än, men jag tror inte att det var mer än tio-tolv löpare som kom före mig. Det är ju faktiskt helt galet det också, även om det var ett litet lopp.

6 kommentarer:

  1. Finns bara ett ord: GRATTIS, Jonas!!
    Ja, det blev två ord, men du är ju så j-a bra alltså.
    /Bernt

    SvaraRadera
  2. Lysande och fantastisk resultatförbättring. Bra bana att persa på tydligen, jag gjorde under 37 för första gången. Mig susade nog förbi vid 2 km tror jag :)

    SvaraRadera
  3. Tack alla, jag lever på endorfiner och små moln, ännu roligare av alla grattis på blogger, Facebook och Twitter!

    @Robert - grattis själv! Du kom in bara 11 sekunder bakom mig, så "susade förbi" är nog en överdrift - om det inte var så att du segade dig ikapp jättemycket. (jag tror jag sprang förbi halvtid på strax över 18, så låg nog 15 sekunder före där, sen tappade jag lite en kilometer eller två när jag var sjuuukt trött). Grattis!

    SvaraRadera
  4. Grymt! Stort grattis! Vilken sjuk utveckling... Den där resan verkar ha gjort underverk med dig. Skön läsning också!

    SvaraRadera
  5. Tack! Ja på nåt mirakulöst sätt, även om det ju var så långt ifrån fartträning man kan komma :)

    Synd att du inte kunde ta dig till Hälsoloppet själv - men det lät som ett klokt beslut när kroppen är helt upp och ner. Gott att den verkar funka igen, nu! (nytt försök på Kistaloppet nästa helg?)

    SvaraRadera