Fem skäl till att Långlöparnas kväll var magisk

Ett: alla härliga, superfina klubbkompisar som var på plats för att arrangera, sälja fika, räkna varv, springa, heja på och snacka strunt. Alldeles för många har jag inte träffat på hela sommaren. Hur kul som helst.



Två: det är rätt magiskt att se Haben Idris susa i mål på 29:56 på en mil och knappt se trött ut. Han liksom svävar över marken.

Tre: jag räknade alla varv rätt på två 2000m-lopp och tre 10000m-lopp! Även om jag fick hjärtat i halsgropen på ett av loppen när min löpare aldrig dök upp efter tolv varv - tills jag upptäckte att han hade brutit. Och tydligen planerat, inte för att han var skadad. Puh.

Fyra: alla personliga rekord. Så många klubbkompisar och andra slog personliga rekord, sprang under drömgränser och hittade ny energi för att öka efter halva loppet. Det blir man glad av.

Fem: all löpglädje och allt hejande i sista heatet, där alla som inte är toksnabba (men många ändå riktigt imponerande) sprang. Publiken kom verkligen igång på tomma Stadion, skrek och hejade mer och mer ju färre löpare som var kvar på banan - och när sista mannen korsade mållinjen flera minuter efter alla andra och maxtiden så ropade och applåderade alla.

Det sista var bäst.

Enda tuffa var hur avundsjuk jag blev på alla som sprang - men på lördag blir det min tur!



Från Springjonas i farten