En mil på trettioåtta noll två, lycka och kärlek!

Jag håller fortfarande på att smälta det. Visst, jag kände hela loppet att här jädrar springer jag snabbare än nånsin, jag sprang om Studenterna-löpare som jag visste hade rejält mycket bättre personbästa än jag, men ändå. Trettioåtta noll två, personbästa med över tre minuter, på Midnattsloppets backiga bana och efter pilgrimsäventyret.

Wow. Jag känner mig liksom hur bra som helst just nu :)

Den långa historien:

Jag inledde med en rätt kass uppvärmning, några tafatta varv i backen ovanför Zinkendamms IP, några hälkickar och ett stegringslopp, sen fick jag klämma mig genom folkmassan för att komma till startfållan i tid. Hann bli stressad när jag upptäckte hur långt ner längs gatan det faktiskt var och hur trång folkmassan var att klämma sig genom.

Väl inne i fållan krängde jag av mig Midnattsloppet-t-shirten så att jag kunde springa i Studenterna-linnet. Gav det till L, som stod på andra sidan avspärrningen (tack!), stötte ihop med klubbkompisen Oumar och snackade lite inför loppet. Tittade efter fler smurfar, men kunde inte se några andra blå linnen. De hade nog hittat platser längre fram.

Starten var rejält försenad, så klockan var nog 21:40 innan startskottet small. In med lurarna i öronen - en specialspellista för loppet hade jag gjort - och sen tog jag det riktigt lugnt fram till startlinjen så att jag skulle ha gott om plats att springa på så snart min tidtagning startade (den börjar inte förrän man passerar startlinjen med sitt lilla datorchip vid vaden).

Och sen jädrar släppte jag på. Tänkte att första delen av loppet är det rätt mycket utförsbacke, andra halvan rätt mycket uppför, så jag måste komma en bra bit under 20 minuter på första halvan om jag skulle komma under 40 i mål. Sprang om löpare efter löpare längst ute till vänster hela vägen ner till Skanstull.

Sen längs med kajen, på gatstenar som påminde om Portugal med med spårvagnsspår i mitten, raksträckan tog aldrig slut och oj vad slitigt det är med sten. Jag fortsatte springa om folk, men lite färre nu ett tag.

Och uppåt, inåt Södermalm igen. uppförsbackarna började tidigare i loppet än jag mindes, redan efter tre kilometer, men jag upptäckte att jag sprang om ännu fler löpare när det gick uppför - jag trodde att jag var en sån som sprang snabbare än andra nedför, långsammare uppför, men inte ikväll.

Jag hade ingen klocka, eftersom den är paj och ska på reparation, men kände att det gick fort, definitivt under 40-tempo, speciellt eftersom jag fortsatte springa om folk och det här var ju den snabba gruppen.

Såg allt fler blå linnen, andra smurfar, och segade mig ikapp klubbkompis efter klubbkompis. Upptäckte nåt lustigt när vi kryssade oss genom Söder - varje kurva verkade ge mig extrakraft. Ryggar som jag långsamt hade segat mig närmare på raksträckorna verkade liksom stanna upp jämfört med mig direkt efter ett gathörn, vips så var jag förbi. Underligt, egentligen.

Efter drygt halva loppet skymtade jag klubbkompisarna Jessica och Hanna en bit framför mig. Lyckorus i kroppen - de är båda galet snabba, har pers på 38 minuter nånting, så om jag var ikapp dem måste jag definitivt springa fort. Men nu började jag bli riktigt, riktigt trött, så segade mig närmare och närmare under flera kilometer innan jag kom förbi nån gång framåt Mosebacke-backen.

Mosebacken-backen, efter drygt åtta kilometer, var fantastisk. Först fantastiskt jobbig - den är sådär lurig att den börjar ganska flackt men blir brantare och brantare hela vägen upp, tills man tror man ska storkna. Men jag storknade inte - och jag visste att det är sista riktiga uppförsbacken. Sen runt Mosebacke torg är det ju bara kurvor, och de gav mig den där mystiska extrakraften.

Så ner mot Götgatsbacken sprintade jag vidare och förbi ännu fler löpare. I rakan mot Mariatorget var det segare, längre än jag trott, för första gången frågade jag mig själv om jag skulle va tvungen att slå av på tempot, men pressade mig vidare. Såg till att le ordentligt för att hålla humöret uppe.

Sen runt torget och ut på upploppssträckan, Hornsgatan, jag skruvade upp tempot till en spurt i kurvan. Och kom ut på raktsträckan och såg målet - såååå långt borta, såg ut som om jag hade en kilometer kvar. Och här var jag i mjölksyretempo med ben som började kännas blyaktiga. Hade just sprungit om ett par löpare och tagit sikte på en till, men nu gick det inte att skruva upp tempot mer, fick sikta på att hålla hela vägen, trehundra meter, tvåhundra meter, målet inom räckhåll och det fanns inte ett uns energi kvar.

L och hennes mamma skrek sig tydligen hesa på mig från publiken i målet. Nästa gång ska jag kasta ur hörlurarna vid spurten så att jag hör. Nu var jag i mitt tunnelseende och med musik i öronen, så jag missade dem helt. Men de sa att de var förvånade över att den här gången så log jag inte så som jag brukar. Jag blev förvånad, för jag lovar att jag log inombords hela den där spurten. Jag kände mig som en stålman.

I mål stapplade vi smurfar runt och frågade varann vilken tid vi fick, ingen hade nån klocka tills en kille kom i mål och sa att han nog sprang på 39:22. Jag tänkte att wow, då kanske jag till och med tog mig ner under 39, pers med hela två minuter!

Stoppade i oss bananer, energibar, vatten, grattade varann och fler smurfar som kom i mål, rätt många var nöjda men ingen lika glad som jag, tror jag. Jag fick krampkänningar både fram och bak på låren trots att jag stod upp, men brydde mig inte. Pers med två minuter, under den magiska 40-gränsen, wow.

Sen hittade jag L och hennes mamma och åkte hemåt, jag stretchande bredvid tunnelbanesätet. L surfade in på midnattsloppet.com och kollade resultatlistan: 38:02. Helt sjukt. Resten av resan hem kändes som i ett lyckorustöcken.

Trettioåtta noll två. Både pers med tre minuter och en uppenbar ny utmaning runt hörnet, jag har ju chans att gå under trettioåtta minuter. Två veckor till Kistaloppet, med flack bana och utan 25 pilgrimsmil i benen. Då ska stålmannen ut och flyga igen!

PS. Siffror har jag inga från loppet, eftersom jag skippade klockan. Kan lova att pulsen var hög :). DS.