Jag har sett mig själv som författare sen jag var tolv (en sjuttio-sidig fantasy-historia där karaktärerna hette fyrstaviga saker som Gwaithariel eller Hierotalthare: förlåt, förlåt min stackars svenskafröken Pia som var tvungen att läsa den), och som löpare sen jag var tio. Min far tog med mig på en trekilometersslinga vi kallade Villarundan. Det var stort, stort, stort när jag orkade springa hela rundan utan att gå.
I långa perioder sen dess har jag varken sprungit eller skrivit. Bytte löpningen mot rökning när jag var 16. Skriver numera intensivt på Min Stora Genombrottsroman ungefär en vecka om året, ett nytt ämne varje år. Men i mina egna ögon, den där vad-är-du-för-typ-egentligen-om-du-beskriver-dig-med-fem-ord-Jonas, så har jag alltid varit Författare och Löpare. Visst är det vackert hur smickrande ens självbild kan vara.
Men nu, nu börjar det bli hyfsat sant. I alla fall det där med löpningen. Tio dagar kvar till Stockholm Marathon, min första mara. Tänkte till och med försöka springa hyfsat fort. Har svårt att prata om nåt annat, tänka på nåt annat, så svårt att jag liksom måste skriva av mig.
Därav bloggen. Ett blogginlägg gör mig knappast till författare, men alla lopp börjar med ett enda steg, alla författare skriver nån gång sin första text. I den här kommer ni i alla fall slippa alla Gwaithariel och Hierotalthare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar