Högsäsong för löparknä, ta det lugnt!

Är du besviken för att du inte kan springa Göteborgsvarvet imorgon? Eller orolig för att du ska bli tvungen att banga Stockholm marathon? Om det beror på att det stramar och skaver på utsidan av knäet så är du långt ifrån ensam.

År 2013 finns det genvägar för att ta reda på vad löparsverige har på hjärtat för tillfället. För vad gör man om knäet börjar strula? Man ringer inte vårdcentralen och bokar en tid. Nope, man googlar nåt i stil med "ont knä löpning", lär sig snabbt att det nog handlar om löparknä och googlar det. Kanske kombinerat med "stretch", för att hitta en blogg med kloka råd som man litar på fullständigt och blint.



Och sökningar lämnar spår. Just nu är det tre-fyra sökningar i timmen, dygnet runt. En tredubbling jämfört med i januari. Varför? Tja, det kan nog finnas flera anledningar:
- Fler människor springer mer nu i vårvärmen, så fler får problem.
- När knäna strular i januarikylan suckar man teatraliskt och tar det som ursäkt att stanna inne i värmen, men när barmarken och shortsvädret lockar utanför dörren försöker man lösa det.

Oavsett vilken - om du är en av alla dem som har problem eller har fått en allra första känning, kolla in den här sjukt trovärdiga bloggarens råd och ta tag i problemen innan de spårar ur.

Arenamilen, den nakna sanningen

Man kan berätta om ett lopp på två olika sätt. Med en riktig spoiler, där man från början berättar hur fantastiskt eller uselt eller mellanmjölkigt det gick. Eller utdraget, från frukostgröten till starten till målsnöret via varje kilometer, smärta, hopp, besvikelse och svettdroppe.

Arenamilen var mitt första 10 000-meterslopp. Det innebär 25 varv på en 400-metersbana, runt, runt, runt. Inte en backe, inte en variation. Inte upplagt för en speciellt spännande historia.

Så - jag dängde skiten ur mitt gamla personliga rekord från hösten 2011 med tjugofem sekunder. 36:04 är såklart fem onödiga sekunder för långsamt, men wow vilken seger!

Och det trots att benen kändes tunga och sega idag, troligtvis av sömnbrist (av nån anledning känner jag det väldigt tydligt i benen, känns som träningsvärk om jag sover för lite).

En liten kilometer-för-kilometer kan jag inte hålla mig från. Jag tänkte gå ut och springa 87-varv (visst låter det snajsigt med såna där begrepp). Alltså 87 sekunder på 400 meter, 3 minuter och 37,5 sekunder kilometern eller 36:15 som sluttid. Men i början gick det lite snabbare än så, 85-86 sekunder varvet.

Efter några varv blev jag omsprungen av klubbkompisarna Frida-Jonas-Stefan och tänkte att de är ju jättesnabba, så de varvar mig säkert - nu gäller det att inte haka på dem och springa för snabbt. Det var först när de fått 40 meters försprång som jag insåg att de såklart bara sprungit om, inte varvat, och inte sprang så förskräckligt mycket snabbare än jag.

Nästa gång hakar jag på.

Jag var såklart lite rädd att jag inte skulle kunna hålla farten hela loppet, även om jag inte hakade på dem. Halvtid gick på 18:00. Då höll jag fortfarande 86-87 sekunder på varenda varv.

Efter det blev det ett par 90-varv som stack ut, och man behöver inte så många såna för att sekunderna ska dra iväg. Vinden hade ökat och gjort bortre raksträckan till en riktig mördare, och jag hade ingen alls att få draghjälp från.

Då fick jag hjälp från min tränare. Jag anade att han närmade sig när jag hörde röster som hejade på honom nån sekund efter att jag passerat. Nåt varv senare hörde jag hans flåsande, högljutt och ansträngt men närmare och närmare. Och det var åtta varv kvar och jag var tröööööttt.

Men det var Clarence flåsande som gjorde att jag fick tillbaka tempot. Han skulle inte få springa om. Jag höll i, höll i, höll i, och med två varv kvar ökade jag en aning. Funderade på om jag skulle palla en spurt redan nu, men väntade tills det var ett varv kvar. I kurvan ökade benen, och Clarence flåsande försvann längre bakom mig. Med 200 meter kvar ökade jag ännu mer, öste ut mer kraft än jag trodde möjligt. Sista varvet gick på 79 sekunder, en rejäl spurt för att vara mig.

36:04 och mersmak. Lite mindre blåst, en god natts sömn, ett par grader varmare och en lämplig rygg att haka på. De kommer ge rejält mycket mer än fem sekunder.

Arenamilen, jikes va jag måste kuta på

Vallentuna har lagt upp startlistan för Arenamilen imorgon, min premiär på 10 000 meter. Det var lite läskig läsning...

De har nämligen delat upp startfältet i två heat baserat på personbästa och jag hamnade i a-heatet. Först tänkte jag att nu jäklar har de luktat på glöggen, men indelningen verkar rätt vettig.

Jag är nog visserligen kanske långsammast i heatet, men får jag en drömdag och springer på mitt pers så är jag inte så himla långt efter närmsta rygg. I andra heatet skulle jag riskera att springa snabbast, helt utan draghjälp.

Så trots att det gör ont att bli varvad (det är ju ett minus med att köra 25 varv), så känns det rätt bra. Har jag riktigt flyt blir jag inte varvad mer än en eller två gånger av nån. Och lite, lite hopp har jag om att kunna få en rygg att klamra mig fast vid.

Ikväll var jag ute på en tjugominuterstur med några stegringslopp. Benen kändes starka, även om de inte var speciellt lätta.

Det konstiga var att de känns trötta nu, med knappt nån löpning på två dagar. Men jag tror de kommer va riktigt glada imorgon. 18:30 går starten, håll tummarna!

Testet som visar om du ska gå med i en löparklubb

Lite läskig är nog tanken för många, även för dem som springer en del:

Att gå med i en löparklubb.

Stort, seriöst. Alla andra är säkert sjuuukt snabba.

Jag snackade om just det förra veckan med vännen Charlotte, som inte bara är regerande svensk mästare i marathon utan även en av grundarna av löpargruppen Runday (se dem på kvällens Sportnytt på svt play!).

Rätt många av Sveriges löpare gillar ju att springa i grupp då och då, dela resultat på Funbeat och snacka löpning med bekanta på jobbet. Men steget mellan att jogga runt elljusspåret på söndagar och gå med i en friidrottsklubb känns väldigt, väldigt stort.

Det är nog därför olika sorters lösare löpargrupper samtidigt skjuter upp ur jorden som svamp mellan löpares tår (allt ansvar på mig för liknelsen). Från gratisgrupper som Runday till dyra varianter som Running Sweden, alla öppna för precis vem som helst, gärna utan några åtaganden eller förpliktelser. Du dyker upp, hänger med på en runda och går hem igen.

De fyller en rätt bra lucka. Men en riktig löparklubb (ofta en friidrottsklubb) passar fler än man kan tro. Så vi kör ett litet vetenskapligt test a la Veckorevyn på det.

Gillar du att springa med andra?

Jajjemensan! (a)
Usch nej, jag springer på natten så jag ska slippa möta nån i spåret (c)
Till och från (b)

Funkar det i ditt livspussel att få in regelbundna träningar?

Bara från jobbet till bussen till förskolan (c)
Nån gång då och då, på våren (b)
Om det bara är kul nog (a)

Hur snabbt springer du en mil?

Snabbare än 45 minuter (a)
Långsammare än 45 minuter (b)
Helst inte alls (c)

Skulle du vilja få en tränare som hjälper dig att bli bättre?

Först ska jag våga berätta för min fru att jag börjat med löpning (c)
Det vore riktigt coolt med nån som följde min träning och gav mig personlig råd och feedback (a)
Nån som håller en gruppträning där jag kan delta vore lattjo (b)

Vill du få tävla i en klubbdräkt och se ut som proffsen?

Nja, jag kör i en gammal bomulls-t-shirt från Pekås som ger mig tur (b, c)
Det skulle va kul. Kanske ger mig en extra sekund eller två med ett riktigt klubblinne (a)

Skulle du vilja få hjälp med hur du ska träna?

Det vore fantastiskt med nån som hjälpte mig med träningsschema (a)
Lite tips och idéer för att få variation vore kul, men jag improviserar nog ändå (b)
Jag vet bäst själv, oavsett om jag har en aning eller inte (c)

Summera dina a, b och c.

Tog du dig ända hit är du redan där tillräckligt intresserad för att fundera på det, oavsett vad du svarade.

Fick du flest b ska du minst leta upp en löpargrupp, men du lär kanske kunna passa in i en klubb också.

Fick du flest a - gå med i en löparklubb idag!

Bra på att springa, kass på att gå

Det kan va jobbigt att gå, tycker jag.

Idag var benen riktigt tunga när jag skulle släpa runt dem inne på Stadion. Enda förklaringen jag kommer på är att jag var ute och gick bland klipporna i Hellasgården igår eftermiddag. Eftersom vi tappade bort stigen några gånger blev det ett par omgångar bergsgetande också.

När min vän Jon och jag var ute och pilgrimssprang i Portugal-Spanien för ett par år sedan fick jag verkligen smaka på hur jobbigt det var.

Efter 25 mils löpning under en dryg vecka kändes kroppen fortfarande fräsch. Men så bestämde vi oss för en extratur på tre dagar, nu gåendes istället, och jag höll på att få sönder. Tårna, fötterna, vaderna, höfterna, allting värkte så illa att när solen gick upp dag tre blev jag tvungen att springa istället.

Då försvann värken och leendet kom tillbaka.

Det är lustigt hur välanpassad man kan vara för en sorts rörelse och fullständigt olämpad för en annan, som ser ut att vara nästan samma sak.

En kille som heter Mats kommer verkligen få smaka på den medicinen. För en vecka sedan påbörjade han en promenad från Stockholm till Sydney (följ den på hans blogg, det tänker jag göra). Nån gång runt år 2016 räknar han med att vara framme. Det är bra att han tycks ha mer talang för det där med att gå.

Fejkjobb och dubbelträning

Den här helgen blev det lite pusslande för att få in löpningen i livet. L har släkt på besök över långhelgen, så jag skippade träning igår för att umgås med dem. Både trevligt och bra karma.

Så idag jobbar L. Jag är däremot ledig, men när jag nämnde det varnade hon för att det skulle kunna ge mig en hel dag på egen hand med franska släktingar. Det skulle nog inte göra nån lycklig.

Så istället gick jag upp vid 6:30 med L och följde med henne "till jobbet", för att sen åka till KTH-hallen och gårdagens löppass på egen hand i morgondiset.

Sen blir det lyxlunch med L och troligtvis ett klätterpass ihop i eftermiddag, innan det är dags att komma hem från jobbet.

Om att arbetsdagar vore såhär slitsamma skulle jag nog få lov att gå ner i arbetstid :)

0-3 Sverige-Kanada påminner om det fina i löpning

Sitter i vardagsrummet och ser på hur Sverige ligger under mot Kanada med 0-3 i hockey-vm. Resultatet är ganska rättvist, Kanadas lag fyllt med stjärnor och Sverige överträffar inte sig själva, inte än.

Men en sak gillar jag riktigt bra med matchen. Kommentatorerna orerar inte över att vi ligger under och inte är de som spelar bäst på isen. De hejar på, kritiserar dåligheter och lyfter fram braigheter, men sätter det i rimligt perspektiv.

Kanada har helt enkelt ett bättre lag än Sverige.

Just den saken, att var och en måste mätas mot sin egen måttstock, är så väldigt central i löpning.

Jag kände till exempel att jag sprang som en gud på träningen i förrgår, trots att jag blev varvad av en handfull klubbkompisar. På onsdag, på Arenamilens 25 varv, lär jag bli varvad minst ett par gånger om inte de snabbaste löparna springer i ett annat heat. Tänk om jag skulle jämföra mig med dem istället för med mig själv.

Nästan ingen vinner en löpartävling. I en fotbollsmatch förlorar aldrig mer än ett lag. En spelare kommer garanterat kliva av planen som vinnare en massa gånger under karriären. Du kan - och ska - gå ut och försöka vinna i princip varenda gång.

I löpning kan du vara en stjärna, en elitlöpare, och knappt vinna någonting. Två av tjugotusen vinner Stockholm marathon (en man och en kvinna). Om de andra nittontusen niohundra nittioåtta gick ut med sikte på segern skulle resultatet bli ganska löjeväckande.

Det gör en ganska stor skillnad. Jag kommer nog aldrig vinna ett lopp. Även om jag lyckas sänka mina miltider rejält, med ett par minuter, hamnar jag långt, långt från pallen på alla storlopp. Även de flesta smålopp har åtminstone nån med riktigt snabba fötter i startlistan.

Det fina är att eftersom det ser ut så - att inte hälften av deltagarna kliver av banan med en vinst - så får inte 60-minuterslöpare för sig att jämföra sig med dem som springer milen på en halvtimme, ens när de springer samma lopp.

99 procent av löparna tävlar mot sig själva, jämför sig med sina egna gamla tider och blir inte mindre stolta över sin prestation för att nån annan också hade en lusande dag. Det gör också att det är fullständigt naturligt att bli glad för en motståndares skull, trots att den slog dig.

Det var det som jag tyckte om med Sverige-Kanada-matchen (som nu är slut, det blev 0-3, blä), att kommentatorerna unnade Kanada deras framgångar, lyfte fram den fina hockeyn och satte prestationen i perspektiv. Även om jag såklart hade hoppats på ett sånt där riktigt rekordlopp, där vi slagit förväntningarna och kammat hem segern.